Innehållsförteckning 1.
Sammanfattning3 2.
Kriminalpolitikens allmänna inriktning3 2.1
Ett tryggare Sverige med moderat politik4 2.2
Politiken gav resultat5 3.
Unga brottslingar7 3.1
Familjen har ett stort ansvar för att förebygga brott8 3.2
Skolans ansvar8 3.3
Krav på effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten9 3.4
Registrering av minderåriga lagöverträdare9 3.5
Paragraf 12-hemmen9 3.6
Sverige bör pröva systemet med familjegruppskonferenser och påbörja medlingsverksamhet10 4.
Narkotikapolitikens inriktning10 4.1
Gammal och ny narkotikapolitik10 4.2
Narkotikamissbruket11 4.3
Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet12 4.4
Möjlighet till ''buggning''12 4.5
Nya insatser mot internationell brottslighet12 5.
Kriminalvårdens inriktning13 5.1
Narkotikafria fängelser13 5.2
Fängelsetiden skall utnyttjas rationellt14 5.3
Oacceptabelt med rymningar från slutna anstalter14 5.4
Strikta permissionsregler15 5.5
Möjlighet till utbildning15 6.
Alternativa påföljder till fängelse15 6.1
Elektronisk övervakning15 6.2
Samhällstjänst16 7.
Psykiskt störda brottslingar16 8.
Polisarbetets inriktning17 8.1
Kvarters- eller närpolisverksamheten bör utvecklas och byggas ut18 8.2
Reformeringen inom polisen18 8.3
Tillräckligt välutbildade poliser och åklagare är avgörande för kampen mot den ekonomiska brottsligheten19 9.
Brottsförebyggande arbete20 9.1
Nationellt brottsförebyggande program21 10.
Brottsoffer21 10.1
Bättre skydd för brottsoffren22 11.
Hemställan23
1. Sammanfattning
I ett rättssamhälle måste den enskilda medborgaren kunna känna trygghet i sitt eget hem och på gator och torg. Intrång och övergrepp från såväl enskilda som det allmänna måste förhindras och beivras. Moderat kriminalpolitik kan minska brottsligheten utan att rättssäkerheten eftersätts. I denna motion föreslås bl.a. följande åtgärder som alla direkt syftar till att skapa rättstrygghet i Sverige:Ökat ansvarstagande av familj och skola.Effektivare ingripanden mot ungdomsbrottsligheten.Livstids fängelse för grova narkotikabrottslingar.Möjlighet till buggning vid misstanke om grov narkotikabrottslighet och brott mot rikets säkerhet.Skärpta insatser mot narkotikan på fängelser. Fängelsetiden skall användas till utbildning och adekvat vård.Strängare permissionsregler.Ökade insatser mot internationell brottslighet.Fortsatt utveckling av kvarters- eller närpolisverksamheten.Brottsoffren sätts i centrum.
2. Kriminalpolitikens allmänna inriktning
Till rättsstatens viktigaste uppgifter hör att upprätthålla lag och ordning så att människor kan känna sig trygga i samhället. Det senaste årets fasansfulla händelser i Falun, Bjuv och nu senast i centrala Stockholm åskådliggör på ett skoningslöst sätt behovet av en konsekvent och tydlig kriminalpolitik. För att öka människors trygghet mot brott krävs både lagändringar och en effektiv organisation på brottsbekämpningens områden.
En av de absolut största framtidsutmaningarna för det svenska samhället är att förhindra att den redan utbredda normlösheten breder ut sig ännu mer och att i stället återupprätta ett samhälle grundat på fasta moraliska och rättsliga värderingar. Familjens och skolans roll är här central. Bristen på klara och tydliga normer leder i sin förlängning till ökad brottslighet.
Det senaste årets många brutala våldsdåd, där unga människor kallblodigt har mördats av jämngamla, understryker också betydelsen av att unga människor möts av en omedelbar reaktion när de begår brott. Vi anser att det är en i högsta grad inhuman politik att låta unga människor slippa ifrån ansvaret för brottsliga handlingar -- inhumant mot såväl de unga som mot brottsoffren. Enligt vår mening sviker samhället den unge när man tydligt visar att man misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina handlingar. Därför har vi moderater alltid motsatt oss den syn som präglat socialdemokratin på det kriminalpolitiska området. Socialdemokraternas metod att angripa brottsligheten är att bl.a. reducera individen till ett objekt för sociala och ekonomiska krafter -- utan ansvar för sitt eget liv eller sina egna handlingar, och att ersätta det individuella ansvaret med politiska beslut.
Vi vänder oss starkt mot en sådan syn på individen. Vi erkänner individens förmåga att ta ansvar för sina egna val och sitt eget liv. Detta synsätt genomsyrar också vår kriminalpolitik, som har sin utgångspunkt i att det är den enskilde medborgaren som själv har det yttersta ansvaret för sina handlingar.
Straffsystemets främsta syfte är att motverka vissa särskilt oönskade beteenden. Det är av stor vikt för respekten för straffsystemet att förfaranden som är stämplade som brottsliga också beivras. Den allmänna trovärdigheten hos straffsystemet fordrar dessutom att de påföljder som utdöms uppfattas som rättvisa och står i proportion till brottets allvar. Inte minst för dem som utsätts för brott måste de rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Att straffet, när det realiseras, upplevs negativt av brottslingen ligger också väl i linje med kriminaliseringens syfte.
Om inte statsmakterna förmår ge medborgarna uppfattningen att de står på brottsoffrens sida mot dem som begår brotten, har staten misslyckats med en av sina mest grundläggande uppgifter. Genom att beivra brott och straffa brottslingen upprättar staten brottsoffren. Denna straffsystemets funktion kompletterar den preventiva och reparativa uppgift som skadeståndet har för brottsoffren.
2.1 Ett tryggare Sverige med moderat politik
När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 var rättstryggheten, dvs. den enskildes självklara krav på trygghet för liv, hälsa, integritet och egendom, ett starkt försummat område. Kriminalpolitiken hade -- sedan förhållandevis lång tid tillbaka -- genomsyrats av en alltför stor förståelse för brottslingarna och deras intressen. Allmänhetens behov av skydd och brottsoffrens situation hade däremot förpassats ut i periferin. En sådan förvriden omsorgspolitik är klart demoraliserande och undergräver inte bara allmänhetens tilltro till rättsväsendet utan ger också helt fel signaler till dem som begår brott.
Den borgerliga regeringen hade således en stor och viktig uppgift att återupprätta medborgarnas förtroende för landets kriminalpolitik som en trovärdig och realistisk väg att bekämpa brottsligheten och minska antalet brottsoffer. För oss moderater är det självklart att förstärkningen av rättstryggheten skall vara förenlig med rättssäkerheten. Det betyder att statens maktmedel måste tillgodose de krav som rättsstaten ställer på skydd för individens grundläggande rättigheter och friheter.
En viktig förutsättning för att brottsligheten skall kunna minskas är att rättsväsendet, närmast polis- och åklagarväsendet, har tillräckligt med resurser och att såväl regelverk som myndigheternas organisation och arbetsmetoder utformas så att man på effektivast möjliga sätt kan bekämpa brottsligheten. Mot denna bakgrund påbörjade den borgerliga regeringen en genomgripande förnyelse av den tidigare förda kriminalpolitiken. Nedan följer en redovisning av ett urval av de reformer som genomfördes på det kriminalpolitiska området under den förra mandatperioden.Ett av de främsta moderata kraven på det kriminalpolitiska området var att den obligatoriska halvtidsfrigivningen av fängelsedömda skulle avskaffas. Detta är nu genomfört. Grundregeln är numera att prövning om frigivning skall ske först när två tredjedelar av straffet är avtjänat.Polisbristen åtgärdades. När regeringen tillträdde fanns det knappt 16 000 poliser. När den avgick tre år senare fanns det drygt 17 100, och detta trots de omfattande besparingar som regeringen tvingades vidta på de flesta andra områden.Åtgärder vidtogs för att hindra rymningar från fängelserna. Cirka 100 miljoner kronor satsades sammanlagt på säkerhetshöjande åtgärder vid kriminalvårdsanstalterna.Åklagar- och polisväsendets organisation förändrades för att öka effektiviteten i kampen mot den kvalificerade kriminaliteten, bl.a. ekonomisk brottslighet. 60 miljoner kronor ''öronmärktes'' för sådant kriminalpolisarbete.Det blev lättare att utvisa utlänningar som begår brott i Sverige.Gränsen för grovt rattfylleri sänktes från 1,5 promille till 1,0 promille, samtidigt som straffet för grovt rattfylleri skärptes. Dessutom infördes möjlighet att döma till strängare straff om en rattfyllerist kör ihjäl eller skadar någon. Alla som döms till fängelse bör nu genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden. Särskilda anstalter inrättas för detta ändamål.All illegal befattning med narkotika totalförbjöds. Fängelse kan nu utdömas även för eget narkotikabruk. Polisen fick därmed ökade möjligheter att ta urin- och blodprov, för att vid misstanke kunna kontrollera om missbruk förekommer.I brottsbalken skärptes straffen för ett tjugotal brott. Det gäller bl.a. för ringa misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt ofredande, egenmäktighet med barn, barnpornografibrott, olaga vapeninnehav, grovt häleri, svindleri, grovt mutbrott, olovligt brukande (bl.a. ''billån''), brott mot griftefrid (gravskändning), övergrepp i rättssak (våld eller hot mot parter och vittnen i domstol), skyddande av brottsling, främjande av flykt och olovlig underrättelseverksamhet. Brottsoffrens ställning förbättrades på en rad olika områden. Den 1 juli 1994 inrättades Brottsoffermyndigheten och brottsofferfonden. Medel tillfördes det brottsofferstödjande arbetet bl.a. genom att de fängelsedömdas ersättning sänktes.Kvinnofriden stärktes genom bl.a. skärpt lagstiftning, tillgång till larmväskor för särskilt utsatta kvinnor, liksom möjlighet till livvaktsskydd eller annat lämpligt skydd.Försöksverksamheten med möjligheten att döma till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst utvidgades till att gälla hela landet. Den dömde kan härigenom åläggas att utföra ett visst oavlönat arbete. Om arbetet inte utförs på föreskrivet sätt, kan den dömde istället få avtjäna straffet i fängelse.Den 1 augusti 1994 inleddes en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll i syfte att undersöka om det kan vara ett lämpligt och trovärdigt alternativ till fängelse.Lagen om kriminalvård i anstalt ändrades, så att de intagna på anmaning är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov.
2.2 Politiken gav resultat
Brottsstatistiken talar sitt tydliga språk -- för fjärde året i rad kan vi konstatera att antalet anmälda brott minskar. Enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) prognos kommer närmare 1 050 000 brott att ha anmälts under 1994. Det är en minskning med 12 procent jämfört med 1993 då motsvarande siffra var 1 200 000. Den kraftiga minskningen, tillsammans med att det är fjärde året i rad som de anmälda brotten minskat, innebär att vi kan börja tala om ett trendbrott i brottskurvan, som varit stigande sedan 1950.
De flesta typer av brott följer den nedåtgående trenden. Ett exempel är stöldbrotten som svarar för 60 procent av de anmälda brotten. Stöldbrotten hade en topp år 1990 och har minskat sedan dess. För år 1994 kommer minskningen, enligt prognosen, att uppgå till 11 procent. Denna nedgång avser bl.a. inbrott och stölder ur motorfordon, medan rånen väntas minska med 13 procent och de fullbordade bilstölderna med hela 18 procent. Våldtäkter, bedrägerier, rattfylleribrott och narkotikabrott förväntas minska med 16, 24, 12 respektive 35 procent år 1994. Även antalet mord, dråp och fall av dödsmisshandel har minskat, och för 1994 kan vi konstatera en minskning med 17 procent jämfört med föregående år.
Vi vill här särskilt fästa uppmärksamheten på minskningen av antalet anmälda rattfylleribrott. Det finns ett klart och tydligt samband mellan nedgången i antalet anmälda rattfylleribrott och omfattningen av resurser polisen sätter in vid bekämpningen av dessa brott. Risken att åka fast i en trafiknykterhetskontroll är betydligt större i dag då trafikpolisen dels har fått möjlighet att öka sin synlighet i trafiken, dels genomför fler trafiknykterhetskontroller än tidigare. Någon motsvarande uppgång i antalet anmälda brott har dock inte inträffat. Tvärtom har rattfylleribrottsligheten minskat. Att bilister i större utsträckning avhåller sig från att köra bil i berusat tillstånd kan knappast förklaras av annat än den skärpta lagstiftningen och den höga upptäcktsrisken.
Ett undantag från den nedåtgående trenden i brottsstatistiken är våldsbrotten. Enligt BRÅ:s prognoser beräknas våldsbrotten öka med 4 procent jämfört med år 1993, vilket dock innebär att de två tidigare årens stora ökningar på 11 respektive 12 procent nu åtföljs av en mer dämpad ökning.
Avgörande för att den nedåtgående trenden skall kunna fortsätta är att det reformarbete som byggts upp under de gångna åren inte raseras av den socialdemokratiska regeringen. Inte minst viktigt är att polisens förmåga att upprätthålla ordning och bekämpa brottslighet består. När det gäller arbetet med att minska våldsbrottsligheten så är enligt vår mening det mest avgörande att vi lyckas få till stånd grundläggande sociala och moraliska omvälvningar i samhället. En attitydförändring till våldsbrottslighet, liksom till all annan brottslighet, måste till. För detta har vi alla ett ansvar. Härutöver är det naturligtvis statsmakternas uppgift att bekämpa drogmissbruk och minska förekomsten av illegala vapen, som dessvärre inte är ovanliga inslag vid våldsbrott. Det är dock en illusion att tro att vi kan lösa problemet med illegala vapen med minskade resurser till ordningsmakten, till polisen för spaning och brottsutredningar, och till tullen för att motverka en viktig källa till det illegala vapenflödet, nämligen smugglingen.
Att ett stort antal brottslingar numera sitter längre tid i fängelse till följd av att den obligatoriska halvtidsfrigivningen avskaffades den 1 juli 1993 är också av betydelse för nedgången i antalet brott.
När socialdemokraterna år 1983 införde den obligatoriska halvtidsfrigivningen skedde det för att hålla kostnaderna för kriminalvården nere. Att kriminaliteten ökade var en av oss moderater förutsedd effekt och därför den avgörande anledningen till varför vi motsatte oss förslaget. I och med att vi kom i regeringsställning hösten 1991 fick vi möjlighet att riva upp den socialdemokratiska reformen, som allvarligt hade skadat allmänhetens tilltro till straffsystemet, och återinföra en fakultativ frigivning först när två tredjedelar av fängelsestraffet avtjänats. Effekterna har inte heller uteblivit. Det tydligaste och mest omedelbara resultatet av att bl.a. vanebrottslingar sitter längre tid i fängelse är att antalet brott minskar.
Under tioårsperioden 1983--1993 med automatisk halvtidsfrigivning har tusentals människor misshandlats och rånats och tiotusentals enskilda drabbats av stölder helt i onödan, som en direkt följd av den socialdemokratiska kriminalpolitiken.
Justitieministern har aviserat att hon har för avsikt att införa ett nytt system som skall föregå fängelsedömdas frigivning. Systemet benämns ''back-door'' och innebär att den tid den fängelsedömde tillbringar i fängelse kan minskas genom att den fängelsedömde blir föremål för elektronisk intensivövervakning. Ett sådant system är enligt vår uppfattning inget annat än en urholkning av tvåtredjedelsreformen. Dessutom pågår för närvarande en försöksverksamhet med elektronisk övervakning som alltså ännu inte är avslutad eller utvärderad. Det ligger i Straffsystemkommitténs uppdrag att föreslå regeringen hur man eventuellt skall kunna gå vidare med elektronisk intensivövervakning som alternativ påföljd.
3. Unga brottslingar
Många brott begås av unga människor. Det helt övervägande antalet ungdomar som begår brott gör det endast vid enstaka tillfällen. Även om de ungdomar som begår brott endast omfattar en mindre del av landets ungdom, är denna brottslighet ett mycket allvarligt problem. Det finns en grupp unga som inte upphör med sin brottsliga aktivitet utan tvärt om utvecklar den och begår fler och grövre brott. Det finns tonåringar som -- på grund av att ingen har ingripit -- har kunnat växa upp till fullfjädrade vanebrottslingar. Det finns faktiskt exempel på barn som före fyllda 15 år har hunnit begå ett sextiotal upptäckta brott. Eftersom långtifrån alla brott blir uppdagade eller gärningsmannen identifierad, ligger troligen den verkliga siffran i dessa fall avsevärt högre.
Det borde vara självklart att det allmänna med olika åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung person från att fortsätta på en brottslig bana. Så är emellertid inte fallet. Reaktionen kommer ofta sent och saknar ofta verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling enbart till socialtjänsten för vård. I sämsta fall saknar denna vård relevant innehåll och den unge upplever att han eller hon har fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid eller tagit sig synnerligen allvarlig form kan dock den unge plötsligt upptäcka att han eller hon dömts till fängelse. Ett sådant system är minst sagt otillfredsställande.
Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att socialdemokraterna i december 1994 med stöd av bl.a. vänsterpartiet motsatte sig de planerade förändringar av straff för unga som partierna tidigare varit överens om och som främst syftade till tydliga reaktioner mot ungdomsbrottslingar.
3.1 Familjen har ett stort ansvar för att förebygga brott
Vi noterar att regeringen i budgetpropositionen -- i sin uppräkning av vilka som bör engagera sig för våra unga -- inte nämner föräldrarna.
Den kriminologiska forskningen har visat att vi moderater har rätt -- det är nu belagt att många unga människor som fastnar i missbruk och annan kriminalitet har vuxit upp i familjer där viktiga fostrande inslag har saknats. Familjen har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig att känna respekt för andra människor. Bästa sättet att förebygga brottslighet är att barn och ungdomar redan i unga år får lära sig att ta ansvar för sig själva och sina medmänniskor. Som föräldrar -- eller överhuvudtaget som vuxna -- har vi en skyldighet att dels fungera som goda förebilder för de unga, dels ''lägga oss i'' så fort vi upptäcker att unga människor i vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Föräldrarnas skadeståndsansvar för barns handlingar preciserades och utökades på den borgerliga regeringens initiativ. Skärpningen är en viktig markering från statsmakternas sida att man numera ser på föräldraansvaret på ett helt annat sätt än tidigare. Föräldrar tillerkänns ett ökat ansvar för sina barns utveckling samtidigt som den moderata familjepolitiken ger föräldrar bättre förutsättningar att leva upp till detta ansvar.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra ungdomar från att att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld, är också av mycket stort värde. Aktioner av slaget ''farsor och morsor på sta'n'' är värda uppmuntran och stöd.
3.2 Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här inte endast fråga om att skolan skall förmedla grundläggande kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Det gäller i lika hög grad att se till att skolarbetet fungerar. Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot de elever som drabbas och mot den normförmedling som familj och lagstiftare bedriver.
I vissa s.k. miljonprogramområden kan vi i dag se att undermåliga kunskaper i svenska språket, som ofta leder till dålig skolunderbyggnad i övrigt, är en bidragande orsak till mycket ont i vårt samhälle. När förmågan att göra sig förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till hands. För oss framstår det som ett rimligt krav att även barn och ungdomar med invandrarbakgrund skall lära sig svenska i skolan. Om detta inte kan ske har vi ett grundläggande fel i det svenska skolsystemet. Från bl.a. brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga människor lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga kunskaper och dåliga betyg och därmed en i princip stängd arbetsmarknad framför sig. Skolans betydelse och ansvar för unga människors utveckling kan därför inte nog betonas.
3.3 Krav på effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
Det krävs omfattande och effektiva åtgärder för att komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten. Det arbete som den borgerliga regeringen påbörjade med att ändra påföljdssystemet för ungdomar måste fortsätta. Utgångspunkten för arbetet måste vara att reaktioner på brott som begås av unga människor främst skall vara en uppgift för rättsväsendet. Vidare bör de påföljder som används anpassas till de principer som utgör grunden för straffsystemet i övrigt. Målsättningen bör vara att i framtiden ge snabbare och tydligare signaler till de unga att samhället inte accepterar brott.
Moderata Samlingspartiet har i en särskild motion av Gun Hellsvik m.fl. angående ungdomsbrottsligheten utvecklat vad som behöver göras. Bl.a. krävs följande förändringar:
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten bör avskaffas. Verkställigheten bör benämnas ungdomsstraff. När ett frihetsberövande är straffrättsligt motiverat skall straffet verkställas i form av ungdomsstraff fram till den dag den dömde fyller arton år. Därefter skall reglerna om verkställighet i fängelse gälla.
Vidare skall ungdomsstraffen verkställas på särskilt inrättade kriminalvårdshem, för vilka Kriminalvårdsstyrelsen skall vara huvudman. Verkställighetsreglerna bör utformas med huvudsaklig utgångspunkt i de regler som gäller för verkställighet av fängelsestraff. Den närmare utformningen av verkställigheten, som skall vara utpräglat behandlingsinriktad, skall dock ske med hänsyn tagen till ungdomars särskilda behov.
Liksom tidigare skall frihetsberövande påföljder för ungdomar i åldern 15--17 år endast få dömas ut om det finns synnerliga skäl för det enligt 30 kap. 5 § brottsbalken. För de personer som är 18--20 år skall i fortsättningen påföljdsvalet i större utsträckning ske i överensstämmelse med de regler som gäller för vuxna lagöverträdare.
3.4 Registrering av minderåriga lagöverträdare
Den som misstänks för brott, men är under 15 år, registreras inte. Därför går det inte att säkert säga hur stor del av brottsligheten som de minderåriga står för. Men polisen har gjort uppskattningen, att det rör sig om ca tre procent av de brott som klaras upp.
Moderata Samlingspartiet anser att även brott som begås av minderåriga lagöverträdare skall registreras. I dag kan en 15-åring som grips av polisen ha ett alldeles ''rent'' förflutet, medan han (majoriteten är pojkar) i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal brott. Förutom att en registrering ger polisen och andra rättsvårdande myndigheter en klarare bild av den gripne, ger det också möjlighet att framställa mer rättvisande statistik över brott som begås av minderåriga.
3.5 Paragraf 12-hemmen
De så kallade paragraf 12-hemmen -- en form av ungdomsvårdsskolor -- är en sista resurs för minderåriga brottslingar. Paragraf 12-hemmen har numera förts över från landstingen till staten, (Statens institutionsstyrelse, SiS) vilket länge varit ett moderat krav. Detta har förbättrat möjligheterna att ta itu med de allra mest svårhanterliga minderåriga lagöverträdarna.
Vi vill från moderat sida göra en förändring av socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att ''straffa ut sig'' från paragraf 12-hemmen genom att uppföra sig tillräckligt illa. Den unge skall vidare kunna förvaras på låsbar enhet så länge det bedöms nödvändigt. Inlåsningen skall naturligtvis kunna prövas av domstol.
Lagen medger i dag kontroll av post till intagna på paragraf 12-hem. Emellertid medger lagen inte att den utgående posten kontrolleras. Denna lucka i lagen utnyttjas av de intagna för att få tillgång till narkotika m.m. Lagen bör ändras så att även den utgående posten för intagna som begått brott kan kontrolleras.
3.6 Sverige bör pröva systemet med familjegruppskonferenser och påbörja medlingsverksamhet
Det är av stor betydelse för unga människors utveckling att de redan på ett tidigt stadium i livet får lära sig att ta ansvar för sitt handlande. Ett lämpligt sätt att tydliggöra konsekvenserna av ett visst handlande är att låta de unga som begår brott konfronteras med följderna av vad de gjort. Detta kan ske genom att de t.ex. träffar dem som drabbats av deras brott och försöker gottgöra eventuella skador, s.k. medling.
I Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system med familjegruppskonferenser. I en familjegruppskonferens deltar, förutom en koordinator, som är en av staten utsedd ledare för familjekonferensen, en socialtjänsteman, en polisman, den minderårige förövaren, föräldrarna, andra närmare släktingar samt brottsoffret (om denne kan identifieras och samtycker till att medverka). Vid familjegruppskonferensen går man igenom vad den unge förövaren gjort sig skyldig till. Han skall be målsäganden om ursäkt och man skall gemensamt fastställa hur han skall gottgöra skadan, till exempel genom arbete eller skadestånd. Familjegruppskonferensen måste nå enighet mellan alla berörda parter. Om så icke sker, går målet vidare till polis och åklagare för avgörande vid ungdomsdomstol.
Vi anser att det nyzeeländska systemet är mycket intressant och bör kunna vara modell för ett liknande system i Sverige. I detta sammanhang vill vi också erinra om att den borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en modell för hur s.k. medlingsverksamhet skall kunna bedrivas. Riksåklagaren skulle enligt uppdraget redovisa sina överväganden till regeringen senast den 31 oktober 1994. Vi efterlyser nu fortsatta initiativ från regeringen när det gäller utvecklingen av medlingsverksamheten.
4. Narkotikapolitikens inriktning 4.1 Gammal och ny narkotikapolitik
Socialdemokraternas politik efter regeringsskiftet 1982 kännetecknades av en ovilja att ingripa på ett effektivt sätt mot narkotikabrottsligheten. Länge motsatte sig den socialdemokratiska regeringen kravet på kriminalisering av narkotikakonsumtion. Denna förbjöds först 1988, efter det att opinionstrycket blivit så starkt att socialdemokraterna inte längre ansåg sig kunna stå emot det. Maximistraffet sattes dock till böter, vilket bl.a. innebar att polisen inte hade rätt att ta blod- eller urinprov på personer som misstänktes för sådant brott.
I och med att Sverige fick en borgerlig regering 1991 kom en ny narkotikapolitik att föras. I den nytillträdda regeringens regeringsförklaring stod att läsa:
Regeringen kommer att tillmäta all brottsbekämpning stor betydelse, men den inriktas i ökad utsträckning mot vålds- och narkotikabrott. Narkotikamissbruk kan aldrig accepteras. För att stoppa missbruket tidigt och kunna sätta in erforderligt stöd skärps straffskalan vid ringa narkotikabrott. Arbetet med att bekämpa narkotikamissbruket på anstalterna tillmäts stor vikt.
Denna politik genomfördes också. Fängelse infördes som möjlig påföljd för eget bruk av narkotika och ringa narkotikabrott. Socialdemokraterna visade här samma motvilja att införa fängelse för eget bruk av narkotika som de visade i regeringsställning 1982--1988 när det gällde kriminaliseringen av narkotikakonsumtion.
Under den borgerliga regeringen utvecklades kvarters- eller närpolisverksamheten. I dag patrullerar poliser i allt större utsträckning på gator och torg och har därmed betydligt bättre förutsättningar än tidigare att upptäcka försäljning av narkotika. Särskilt betydelsefull är den stora kännedom som kvarters- eller närpoliser har om sina respektive områden och som innebär att polisen redan på ett tidigt stadium har möjlighet att upptäcka om och när langning och missbruk pågår.
4.2 Narkotikamissbruket
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste, och samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar stort lidande för missbrukaren och dennes anhöriga. Med missbruket följer ofta en allt grövre kriminalitet, som drabbar enskilda och förorsakar samhället stora kostnader. Moderata Samlingspartiet har därför alltid förordat en restriktiv politik på detta område. Vår strikta hållning gentemot narkotikamissbruk har också varit framgångsrik jämfört med andra länders narkotikaproblem. Ute i Europa betraktas Sverige i dag som ett föregångsland när det gäller kampen mot narkotika.
Det är sant att det på flera håll i Europa förekommer liberaliseringsrörelser, oftast företrädda av socialdemokratiska eller gröna partier, som önskar legalisera visst narkotikabruk. På nära håll har vi socialdemokraterna i Danmark.
I Sverige har vi själva skaffat oss viktiga erfarenheter från åren 1965--1967, då det gjordes försök i Sverige med att möta det ökade missbruket genom fri förskrivning av narkotika till kända narkomaner. Resultatet blev motsatsen till det avsedda. Brottsligheten bland de ''legala'' narkomanerna minskade inte, och legalt förskriven narkotika såldes vidare till nya missbrukare. När detta konstaterades avbröts försöket abrupt. På andra håll i världen där man har mött narkotikamissbruket genom eftergifter och acceptans, t.ex. i kantonen Zürich i Schweiz, har man fått mycket svåra problem.
Den som missbrukar narkotika finansierar ofta sitt missbruk genom stölder och annan brottslighet. Många finansierar också sitt eget missbruk genom att sälja till andra. Det finns således ett klart samband mellan att bekämpa missbruket och att bekämpa brottsligheten.
All erfarenhet talar alltså för att vi i Sverige skall fortsätta att föra en bestämd politik mot narkotika. Narkotika är och förblir ett dödande gift och det finns därför inga skäl för oss att kompromissa med den som vill sprida den vidare. Det innebär också att vi måste föra en målmedveten politik mot dem som för in narkotika i vårt land och mot dem som distribuerar narkotika till missbrukare. Narkotikabekämpningen måste inriktas mot både grossistled och användarled för att vara effektiv.
4.3 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna är människor, som cyniskt profiterar på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv -- och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet -- är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
4.4 Möjlighet till ''buggning''
Vi anser att polisen bör få möjlighet att använda ''buggning'' (elektronisk avlyssning) i sin spaning efter grova narkotikabrottslingar. Även vid brott mot rikets säkerhet, t.ex. vid grovt spioneri, bör buggning vara tillåtet. Buggning är ett mycket grovt intrång i den personliga integriteten och måste därför användas med stor försiktighet. Buggning innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas, utan att även oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den information som framkommer vid buggning är generellt sett betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid telefonavlyssning. Buggning bör därför vara förenad med rigorösa bestämmelser. Det ligger i sakens natur att man måste förfara mycket varligt med all överskottsinformation. Allt material som inte är av betydelse för den aktuella brottsundersökningen måste förstöras på ett betryggande sätt.
4.5 Nya insatser mot internationell brottslighet
Den internationella brottsligheten omsätter oerhörda kapitalsummor. Den är dessutom välorganiserad. Hittills har Sverige klarat sig relativt väl undan den internationella organiserade brottsligheten. Men vi kan inte räkna med att det kommer att fortsätta så. I en värld där alltfler verksamheter är gränsöverskridande gäller det dessvärre också för brottsligheten.
För att möta detta hot måste åklagarnas och polisens arbetsmetoder effektiviseras. Det räcker inte med vad som görs i Sverige utan svenska brottsbekämpande myndigheter måste utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i EU- länderna och -- inte minst -- med dem i de östeuropeiska länderna.
Så gott som all illegal narkotika i Sverige smugglas in i landet. Därför har också tullen en stor betydelse för narkotikabekämpningen. I samma takt som brottsligheten blir alltmer modern och bättre organiserad, måste tullen följa med i utvecklingen för att klara sin uppgift. Den traditionella tullbevakningen, med stickprovskontroller vid gränserna, motsvarar inte kraven på effektiv bekämpning i ett framtida samhälle, där smugglingsmetoderna blir alltmer raffinerade.
Inom EU organiseras nu en särskild enhet för narkotikabekämpning, European Drugs Unit, (EDU), som utgör ett förstadium till det polisiära samarbete som skall utvecklas inom Europol. Sverige är ett litet land, och den spaning som vi kan bedriva mot narkotikabrottsligheten på egen hand kan endast få begränsad effekt. Det är därför av största vikt att den svenska polisen och tullkriminalen kan delta fullt ut i det europeiska samarbetet på narkotikabekämpningens område.
Den traditionella tullkontrollen vid gränserna och polisspaningen inom Sverige är inte tillräcklig för att kunna bekämpa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt. För detta krävs internationellt spaningssamarbete. Nu när Sverige är medlem i EU kommer den svenska polisen och tullkriminalen att kunna delta fullt ut i ett organiserat samarbete tillsammans med polis och tull i de andra EU- länderna. Detta ger ökade möjligheter till organisering och utveckling av moderna spaningsformer, t.ex. datoriserade informationssystem.
Sverige bör sträva efter att inta en pådrivande och aktiv roll inom det europeiska brottsbekämpningssamarbetet. De initiativ som den borgerliga regeringen tog när det gäller Östersjösamarbete, bl.a. genom den s.k. Borgholmskonferensen, måste vidareutvecklas.
5. Kriminalvårdens inriktning 5.1 Narkotikafria fängelser
Vår målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för kriminalvården. Det är oacceptabelt att intagna som är drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som försöker sluta med sitt missbruk, skall komma i kontakt med narkotika under den tid de vistas i fängelse. Förutsättningarna att bekämpa drogmissbruk hänger nära samman med möjligheterna till differentiering av de intagna. Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i fortsatt hög utsträckning. Personalen på anstalternas olika avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov skall vara frekvent förekommande.
Moderata Samlingspartiet har i en särskild kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. i anledning av prop. 1994/95:124 Ändringar inom kriminalvårdslagstiftningen (anstaltsindelning m.m.) utvecklat vilka ytterligare åtgärder som behövs som komplement till det arbete som den förra regeringen satte i gång och som nu bedrivs inom kriminalvården mot narkotikamissbruket.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i vissa fall även genom att besöket sker under sådana förhållanden att den intagne och besökaren varken kan överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med varandra (kontrollerade besök). Förutsättningen för den här formen av kontrollerade besök är att den intagne och besökaren skiljs åt genom att besöksrum inrättas med en glasruta mellan den intagne och besökaren. Sådana besöksrum förekommer i andra länder, bl.a. i Norge.
Det bakomliggande skälet till vårt förslag att med hjälp av glasruta skilja besökande och den intagne åt är att besöken utgör en vanlig införselväg för narkotika. Ofta förvarar besökaren narkotikan någonstans där den inte kan upptäckas vid en ytlig kroppsbesiktning. Narkotikan överlämnas sedan till den intagne som gömmer narkotikan på liknande sätt. Ett annat problem är att det är långt ifrån alltid aktiva missbrukare som för in narkotikan. En intagen som inte missbrukar kan förmås att medverka till insmuggling t.ex. genom löfte om ersättningen eller med hot om våld eller annan brottslighet.
Enligt vår mening är det bättre och mer humant för de intagna att skärpa kontrollen i samband med besöken än att minska möjligheterna för dem att över huvud taget få ta emot besök i anstalten.
De senaste åren har kunskapen om anabola steroider och andra dopingpreparat och deras allvarliga skadeverkningar uppmärksammats allt mer. Vi ser mycket allvarligt på det icke-medicinska bruket av anabola steroider och andra dopingmedel. Sedan 1 juli 1992 är det enligt lag förbjudet att tillverka, inneha, ge bort eller sälja dopingmedel. Mot bakgrund härav bör inte heller dopingpreparat som anabola steroider få förekomma på fängelserna.
5.2 Fängelsetiden skall utnyttjas rationellt
Den borgerliga regeringen betonade i många sammanhang betydelsen av att fängelsetiden utnyttjas på bästa sätt och fylls med meningsfull sysselsättning så långt det är möjligt. Bl.a. framhölls att intagna som är narkomaner eller har andra missbruksproblem skall beredas tillgång till adekvat vård och behandling. Kriminalvårdens insatser på detta område är helt avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett hederligt liv efter avtjänat straff. Mot denna bakgrund är det av central betydelse att det reformarbete som nu pågår inom kriminalvården med att bl.a. differentiera fångarna efter vård-, behandlings- och terapibehov ges förutsättningar att vidareutvecklas. Detta innebär att den s.k. närhetsprincipen, dvs. att den intagne om möjligt skall placeras på en anstalt så nära hemorten som möjligt, inte längre skall upprätthållas som en övergripande norm för anstaltsplaceringarna.
5.3 Oacceptabelt med rymningar från slutna anstalter
Allmänhetens skyddsintresse måste sättas i främsta rummet. Det skall i princip vara omöjligt att rymma från de slutna anstalterna, där de allra farligaste förbrytarna avtjänar sina straff. Den borgerliga regeringen satsade cirka 50 miljoner kronor på säkerhetshöjande åtgärder på de tre tyngsta anstalterna -- Kumla, Hall och Tidaholm. Säkerhetsarbetet har varit framgångsrikt, rymningarna från de slutna riksanstalterna har minskat under de senaste åren. Budgetåret 93/94 avvek 8 intagna, året dessförinnan 12. För budgetåret 94/95 har hittills inte någon avvikit. Även när det gäller de slutna lokalanstalterna har antalet rymningar minskat. Budgetåret 93/94 avvek 95 personer, året dessförinnan var antalet 129.
I sammanhanget bör också understrykas att inte någon av de ca 180 intagna som fanns på Tidaholmsanstalten vid tiden för upploppet sommaren 1994 lyckades rymma, trots den tumultartade situation som uppstod. De säkerhetshöjande åtgärder som den föregående regeringen investerade i har således givit gott resultat i form av ökad säkerhet för framför allt allmänheten.
5.4 Strikta permissionsregler
Reglerna om permission måste vara restriktiva. För dem som dömts för våldsbrott eller narkotikabrott bör permission endast beviljas undantagsvis. Även när det är fråga om återfallsförbrytare finns det anledning att vara återhållsam med permissioner. Vid bedömningen av om permission skall beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara det primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för brott i samband med permissioner. Medborgarna måste också kunna lita på staten i detta avseende.
5.5 Möjlighet till utbildning
Bland dem som döms till fängelse finns det många som, när de tas in på en anstalt, inte kan läsa och skriva och aldrig har haft en anställning. Möjligheten till grundläggande skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en förutsättning för att de intagna skall ha en rimlig chans till en ny start i samhället efter avtjänat straff. Det är därför av vikt att kriminalvården har de resurser som krävs för att fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt och meningsfullt sätt för de intagna.
6. Alternativa påföljder till fängelse
Påföljdssystemet måste vara utformat på ett sådant sätt att det ger en tydlig reaktion. Det måste framgå klart att samhället inte tolererar brott. Fängelse är och kommer även i framtiden att vara den mest väsentliga delen i påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Men även nya påföljder måste prövas. Två exempel är elektronisk övervakning och samhällstjänst.
6.1 Elektronisk övervakning
Den föregående regeringen inledde den 1 augusti 1994 en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll i syfte att undersöka om den påföljden kan vara ett lämpligt och trovärdigt alternativ till fängelse. De riktlinjer som drogs upp för försöksverksamheten var som följer:
Elektronisk övervakning bör inte förekomma för de grövre eller farligare brottslingarna. Den måste också vara utformad så att den verkligen framstår som ett straff. Vidare skall övervakningen vara mycket intensiv. Oanmälda hembesök skall förekomma ofta, liksom telefonkontroller. Den dömde skall också vara skyldig att anmäla sig med täta intervaller. Elektroniska hjälpmedel skall hela tiden användas vid övervakningen. Samtidigt som den elektroniska övervakningen pågår, skall behandlingsprogram, t.ex. mot alkoholmissbruk, genomföras. Under verkställigheten gäller kravet att den dömde fullständigt måste avhålla sig från droger, inklusive alkohol. Den dömde skall därför vara skyldig att lämna urin-, blod- och utandningsprov.
Den övervakade skall föreläggas särskilda föreskrifter avseende arbetsplikt, inskränkningar i rörelsefriheten och liknande.
Vid misskötsamhet skall reaktionen bli sträng och komma omedelbart. Så fort någon indikation tyder på att den dömde inte följer de föreskrivna reglerna, skall detta beivras. Den normala reaktionen vid misskötsamhet skall vara att den dömde då får avtjäna den återstående delen av straffet i fängelse.
6.2 Samhällstjänst
Denna påföljdsform infördes 1990 och tillämpades under tre år vid fem tingsrätter. Den 1 januari 1993 utökade den dåvarande regeringen försöksverksamheten med samhällstjänst till att omfatta hela landet. Fram till utgången av 1995 gäller en provisorisk lag om samhällstjänst i hela landet. Sedan möjligheten att döma till samhällstjänst utökades har antalet dömda ökat från omkring 170 till 498 hösten 1994.
Samhällstjänst innebär att den dömde åläggs att utföra oavlönat och samhällsnyttigt arbete under 40--200 timmar, allt efter vad som bestäms i domen. Vi anser att samhällstjänst är en påföljd som bör komma till ökad användning. Särskilt för unga människor, som gjort sig skyldiga till vandalisering och liknande, kan det vara nyttigt att få leva upp till de krav på ordning som samhällstjänsten innebär och att få utföra ett konstruktivt arbete.
Vi tycker det är angeläget att samhällstjänst infogas som ett permanent inslag i påföljdssystemet.
7. Psykiskt störda brottslingar
Brottslingar som lider av allvarlig psykisk störning får inte dömas till fängelse. De överlämnas i stället till rättspsykiatrisk vård. Om det finns risk för att brottslingen återfaller i brottslighet kan rätten besluta om särskild utskrivningsprövning. Vi är starkt kritiska till denna ordning. Reaktionen för den som bedöms som psykiskt störd står i många fall inte i någon som helst proportion till vad påföljden skulle ha blivit, om brottslingen hade dömts till fängelse. De psykiskt störda brottslingarna blir inte sällan försatta på fri fot efter betydligt kortare tid än de fängelsedömda.
Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem som överlämnas till psykiatrisk vård. När psykiskt störda brottslingar återfaller rör det sig i många fall om mycket allvarliga brott. Det är mycket svårt att bedöma om en psykisk störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet. Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten på mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas skyddsintressen anser vi att det nuvarande förbudet mot att döma psykiskt störda brottslingar till fängelse bör avskaffas. Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så allvarligt störd att han inte är medveten om vad han gör sig skyldig till. Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att straffriförklara och inte utdöma fängelsestraff. Vård måste vid straffriförklaring dock ges under sådana former att allmänhetens skyddsintresse tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, dvs. det stora flertalet, bör i stället dömas till straff. Denna effekt har till viss del uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1992 med LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård). Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård har de facto minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i fängelse i dag jämfört med tidigare år.
Om de som döms till straff är i behov av psykisk vård skall de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov inte längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell resterande del av straffet i vanligt fängelse.
I budgetpropositionen åläggs kriminalvården ett besparingsbeting på ytterligare 50 miljoner kronor utöver de besparingskrav som redan löper och de merkostnader som följt på den obligatoriska halvtidsfrigivningens avskaffande. Enligt regeringen skall detta krav uppfyllas med personalminskningar. Vi motsätter oss regeringens förslag om ytterligare besparingar på kriminalvården. Genom den borgerliga regeringens insatser har säkerheten förbättrats på fängelserna och ett positivt påverkansarbete inletts såväl inom den slutna som öppna kriminalvården. Med personalminskningar riskerar detta reformarbete att avstanna och säkerheten för allmänheten att försämras.
8. Polisarbetets inriktning
Under de borgerliga regeringsåren 1976--1982 hölls antagningen till polishögskolan på hög nivå för att säkerställa utbildning av tillräckligt antal nya poliser. När socialdemokraterna kom tillbaka till makten gjordes en drastisk nedskärning i antagningen. Detta skedde trots att man kunde förutse att följden skulle bli en kraftig polisbrist, eftersom många polismän skulle pensioneras under de närmsta åren. Detta framhölls också av de borgerliga partierna, men negligerades länge av socialdemokraterna. Följden blev att Sverige drabbades av svår polisbrist. Vakanserna inom polisen fylldes dock när de borgerliga partierna återkom i regeringsställning. Hösten 1991 fanns det knappt 16 000 poliser, när den borgerliga regeringen avgick tre år senare fanns det drygt 17 100.
Sverige har i dag för första gången på många år tillräckliga polisresurser för att kunna bedriva en effektiv kamp mot brottsligheten. Förutsättningarna för polisens arbete har härmed avsevärt förbättrats. Det är nu av stor vikt att polisverksamheten inriktas och bedrivs med utgångspunkt i behoven av polisiära insatser. Resurserna skall i största möjliga utsträckning koncentreras till tider, platser och verksamheter där de ger bäst resultat i form av minskad brottslighet och ökad trygghet.
8.1 Kvarters- eller närpolisverksamheten bör utvecklas och byggas ut
En viktig förutsättning för att minska kriminaliteten är att det finns ett gott och förtroendefullt förhållande mellan allmänheten och polisen. Polisen måste upplevas som ett naturligt stöd och en hjälp.
Ett gammalt moderat krav har varit att återinföra kvarters- eller närpoliser. Vi menar att det är oerhört mycket vunnet med att det finns lokala poliser som är väl förtrogna med situationen i sitt område. Det skall helt enkelt kännas naturligt för människorna som bor och verkar i området att se och tala med sin närpolis. Närpolisen har också mycket större möjligheter att upptäcka när något egendomligt eller avvikande sker i området. Kvarters- eller närpolisverksamheten skall i första hand inriktas på brottsförebyggande och problemorienterat polisarbete. Den bör ges kvalificerat teknikstöd men verka med inriktning på ökad synlighet, bl.a. genom fotpatrullering. Kända orosområden får inte lämnas obevakade under kvällar och nätter. Också utredningen av vardagsbrottslighet bör i stor utsträckning skötas inom närpolisen. Polisen skall samarbeta med kommunerna samt med enskilda och organisationer som kan medverka i det förebyggande eller annars trygghetsskapande arbetet.
Närpolisverksamhet innebär större möjligheter att i tid upptäcka om någon invånare i området är på väg att spåra ur. Inte minst är detta viktigt när det gäller att ta tag i unga människor som genom sitt beteende visar att allt inte står rätt till. Närpolisen har här en mycket viktig brottsförebyggande uppgift.
Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse för brottsutvecklingen att den kvarters- eller närpolisverksamhet som infördes under den borgerliga regeringen -- och som nu förekommer runt om i landet -- byggs ut och utvecklas i ett snabbare tempo.
8.2 Reformeringen inom polisen
Under den förra mandatperioden påbörjades ett långtgående reformarbete inom polisväsendet i syfte att rationalisera och effektivisera polisverksamheten så att polisen kan behålla och utveckla sin operativa kapacitet på det sätt som behövs för att kunna förverkliga de kriminalpolitiska målen.
Inom polisen pågår nu ett stort förändringsarbete på regional och lokal nivå. Arbetet går bl.a. ut på att genom organisatoriska förändringar frigöra de resurser inom polisen som krävs för brottsbekämpningen, det brottsförebyggande arbetet och för att öka polisens synlighet ute i samhället. Klart uttalade krav från den borgerliga regeringens sida var att rationaliseringarna inte fick drabba den operativa verksamheten. I stället genomfördes rationaliseringar inom administrationen. Bl.a. har antalet polismyndigheter minskat genom sammanslagningar.
Hela polisväsendet befinner sig nu mitt i en intensiv och krävande genomförandefas.
Den socialdemokratiska regeringen har i budgetpropositionen förklarat att ett ytterligare besparingsbeting på 235 miljoner kronor skall läggas på polisväsendet, varav 198 miljoner kronor avser den lokala polisorganisationen, dvs. basen i verksamheten. Därutöver aviseras ytterligare omfattande besparingskrav för 1997 och 1998. Vi motsätter oss ytterligare besparingar på det lokala polisväsendet utöver vad som följer av redan fattade beslut. Regeringens förslag innebär att ambitionen att bibehålla och förbättra den operativa nivån vilket varit en moderat ledstjärna på polisområdet inte kan upprätthållas. Regeringen avser enligt sitt förslag att stoppa rekryteringen till polishögskolan och att i övrigt genomföra personalminskningar. Detta får inte ske. Avsaknaden av utbildade poliser, oavsett om de skulle användas i det viktiga arbetet med ''vardagsbrottsligheten'' i kvarters- eller närpolisområden eller i mera kvalificerade brottsutredningar, kan inte kompenseras med vare sig ökade insatser på det sociala området eller med allmänt prat om produktivitetshöjningar. Minskade investeringar i framtida poliser innebär inte bara att den nu gynnsamma nedgången i brottsutvecklingen riskerar att gå förlorad utan också att den önskade förändringen i poliskårens sammansättning -- med flera kvinnliga poliser och poliser med invandrarbakgrund -- uteblir. En sådan politik är kortsynt och visar okunnighet om de faktorer som är reellt brottsförebyggande, dvs. där de har en nyckelroll. Ett gott exempel är de gynnsamma effekter som polisens ökade synlighet och trafikövervakning har haft för rattfylleribrottens utveckling.
Regeringens beslut att lägga ner 1994 års Polisutredning framstår mot bakgrund av de nya besparingskraven som än mera oförklarligt. Utredningen tillsattes av den borgerliga regeringen för att tillgodose socialdemokraternas krav i riksdagen våren 1994, och hade påbörjat ett viktigt arbete. Polisutredningen fick bl.a. i uppdrag att utvärdera länsstyrelsernas pågående rationaliseringsarbete på polisens område. Resultatet av en sådan utvärdering hade naturligtvis varit till stor hjälp nu när polisen står inför ytterligare besparings- och rationaliseringskrav.
Enligt vår uppfattning måste regeringen nu ta fasta på resultatet i den utredning som redan hösten 1993 presenterade förslag rörande rikspolisstyrelsens framtida organisation, Den centrala polisorganisationen (SOU 1993:92). Någon annan vägledning finns inte tillgänglig för regeringen.
8.3 Tillräckligt välutbildade poliser och åklagare är avgörande för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
Erfarenheterna har visat att polisbrist inte bara riskerar medborgarnas omedelbara rättstrygghet, den leder även till färre och sämre brottsutredningar. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet ökade den ekonomiska brottsligheten kraftigt till följd av den allvarliga polisbrist som då rådde. Underskottet av poliser bidrog bl.a. till att utredningar angående brottslighet drabbades mycket svårt. Många brottsanmälningar blev inte ens föremål för utredning. Polisen lyckades helt enkelt inte fylla vakanserna i tillräcklig utsträckning och ärendebalanserna växte. Den föregående regeringens åtgärder för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten har resulterat i att fler ekobrottsutredningar nu slutförs än under tidigare socialdemokratiska regeringar.
Den ekonomiska brottsligheten är utan tvivel ett allvarligt problem och den måste bekämpas -- inte minst för att upprätthålla respekten för strafflagstiftningen och för att värna moralen i näringslivet och i samhället i övrigt. Den ekonomiska brottsligheten utgör också ett allvarligt hot mot marknadsekonomins funktionssätt. Ekonomisk brottslighet hotar själva fundamentet för marknadsekonomin, samhällsmoralen och den sociala välfärden.
Ekonomisk brottslighet är ofta svårutredd, vilket ofta innebär bevissvårigheter för åklagare inför domstol. Enligt vår mening kan det dock aldrig godtas att beviskraven sänks enbart för att lättare få till stånd en fällande dom. Bevislättnader sker alltid till priset av minskad rättssäkerhet. Enligt de grundläggande rättsstatliga principer som kännetecknar vårt rättssystem anses det viktigare att oskyldiga inte fälls än att en skyldig går fri.
Den grundläggande förutsättningen för att vi skall lyckas komma åt den ekonomiska brottsligheten, liksom all annan brottslighet, är att det finns tillräckligt med välutbildade poliser och åklagare -- förstärkta med den ytterligare expertis som fordras -- som kan ägna sig åt brottsutredningar. Socialdemokraterna har tidigare bortsett från detta faktum. Vi är oroliga för att socialdemokraterna begår samma misstag även denna gång, när nu utvecklingen har vänt och ett förnyelsearbete har påbörjats inom alla delar av polis- och åklagarväsendet.
Under den borgerliga regeringen gjordes stora insatser i kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Bl.a. inrättades RÅSOP (Riksåklagarens specialoperation) med uppgift att ta sig an undersökningar i ärenden som rör kvalificerad ekonomisk brottslighet riktad mot banker och andra finansinstitut. Åklagarväsendet förstärktes med 30 nya eko- åklagare. Våren 1994 beslutade regeringen att inrätta ett ekobrottskommando i syfte att fördjupa samarbetet på rikstäckande nivå mellan Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Rikskriminalpolisen och berörda delar av skatteförvaltningen och exekutionsväsendet.
Enligt vår mening är det mycket angeläget att det arbete -- som den föregående regeringen initierade -- får möjlighet att vidareutvecklas från den plattform som byggts upp.
9. Brottsförebyggande arbete
Den helt avgörande förutsättningen för att vi skall lyckas minska brottsligheten i samhället är att vi alla engagerar oss och hjälper till. Polisen kommer aldrig att kunna vara överallt samtidigt, det måste vi vara medvetna om. Genom att t.ex. grannar hjälps åt med att se till varandras hus eller lägenheter kan många inbrott förhindras eller avslöjas. Vi moderater vill därför stimulera grannsamverkansprojekt mot brott.
I detta sammanhang är kontakten mellan allmänheten i den lokala omgivningen och närpoliser av stor betydelse. Som nämnts ovan är det angeläget att närpolisverksamheten utvecklas och byggs ut. Närpoliser kan t.ex. informera de boende om hur de skall göra hemmen mer inbrottssäkra. Samtidigt kan de boende informera närpolisen om sådant som försiggår i området. Det behöver inte vara fråga om så grova företeelser att polisanmälan är påkallad. Genom samarbete mellan de boende och närpolisen kan en stor del av vardagsbrottsligheten upptäckas. Värdet av detta skall inte förringas. Vi vet ju att den mindre allvarliga brottsligheten ofta är en inkörsport till grövre kriminalitet.
Det arbete som bedrivs i Trygghetsutredningen och de förslag som lämnats måste föras vidare. Det är angeläget att ta tillvara de frivilliga krafter i hela samhället som under polisiär kontroll kan medverka i det brottsförebyggande arbetet. De privata ordningsvakterna har här en viktig roll, förutsatt att kontroll, övervakning och utbildning är anordnad på ett riktigt sätt.
9.1 Nationellt brottsförebyggande program
Om brottsligheten skall kunna minskas och människor känna trygghet mot brott måste kriminalpolitiken samordnas och bygga på en helhetssyn. De brottsförebyggande och brottsbekämpande åtgärderna inom rättsväsendet, närmast åklagar- och polisväsendet, måste samordnas med insatser från andra myndigheter, kommuner, organisationer och näringsliv samt från enskilda medborgare.
För att uppnå de kriminalpolitiska målen räcker det inte med traditionella kriminalpolitiska åtgärder inom rättsväsendet. Dessa består främst av ingripanden och reaktioner mot redan begångna brott och de kan därför i en mening sägas vara ett uttryck för ett misslyckande i den grundläggande ambitionen att förebygga och förhindra brott. Den förebyggande effekten av att straffsystemet tillämpas på ett fast och konsekvent sätt skall visserligen inte undervärderas, men av avgörande betydelse är att brottsligheten bekämpas på ett tidigt stadium och på bred front. Faktorer som bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segregation är viktiga inslag i brottsbekämpningen. Av särskild vikt är åtgärder för att stärka familjens roll och för att bibringa de unga sunda normer och värderingar. Även direkt brottshindrande åtgärder är betydelsefulla.
Mot denna bakgrund beslutade den borgerliga regeringen i mars 1994 att ge BRÅ i uppdrag att utarbeta underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. En central fråga i detta arbete är vilka åtgärder som krävs för att förhindra att barn och unga människor dras in i kriminalitet och missbruk. Den förra regeringens målsättning var att programmet skulle föreslås riksdagen redan under hösten 1995. Det bör ligga även i den nytillträdda regeringens intresse att för riksdagen lägga fram ett nationellt brottsförebyggande program snarast möjligt.
10. Brottsoffer
Bland det första den borgerliga regeringen gjorde efter tillträdet hösten 1991 var att se över hur stödet till brottsoffren skulle kunna förbättras. Ett omfattande reformarbete påbörjades som ledde fram till att ett stort antal lagändringar, som alla direkt syftar till att stärka brottsoffrens ställning, kunde träda i kraft den 1 juli 1994.
Under denna tid förändrades synen på brottsoffrens situation både inom rättsväsendet, myndigheter och ute i samhället. Uppmärksamheten är i dag riktad på brottsoffrens situation som nu verkligen står i centrum.
Tidigare hade debatten och intresset inriktats i första hand på brottslingarna och deras uppväxtförhållanden, sociala situation, hur de upplevde fängelsestraffet m.m. Vi anser att en sådan politik inte tar hänsyn till människors grundläggande behov av rättvisa, att den undergräver respekten för människors liv, hälsa och egendom, att den nedvärderar gärningsmannen genom att frånta denne förmågan till eget ansvarstagande och -- sist men inte minst -- den leder till att antalet brottsoffer blir ännu fler.
I detta sammanhang skall tilläggas att det under 1980-talet gjordes en del insatser för att förbättra brottsoffrens situation, framför allt när det gällde förföljda kvinnor. Men det var inte den dåvarande regeringen och dess myndigheter som stod för förändringen utan det var snarare ideella grupper, som t.ex. kvinnojourer, och organisationer som drev på utvecklingen.
10.1 Bättre skydd för brottsoffren
En utgångspunkt när det gäller att stärka skyddet för brottsoffren är att se till att den misstänkte gärningsmannen inte i onödan får del av uppgifter om brottsoffers och vittnens ålder och bostadsadress. Dessa uppgifter skall således inte framgå av förundersökningsprotokoll och andra handlingar som den misstänkte får del av.
Vidare skall brottsoffret underrättas om en gripen, anhållen eller häktad rymmer eller annars vistas utanför anstalten.
Brottsoffret skall inte själv behöva ta initiativ till att driva in ett tilldömt skadestånd. Domstolen skall sända domen direkt till kronofogdemyndigheten för verkställighet.
Brottsoffret skall själv få bestämma om han eller hon vill ha med sig en stödperson under förhör eller till rättegången.
För att förbättra möjligheterna att ge stöd åt brottsoffren inrättades den 1 juli 1994 en särskild brottsofferfond, för stöd och forskning på brottsofferområdet. Fondens pengar kommer främst från brottslingarna själva genom att de måste betala en avgift till brottsofferfonden och att en del av den ersättning fängelsedömda får går dit.
Vid samma tid inrättades Brottsoffermyndigheten, som skall ha ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor. Myndigheten skall bl.a. besluta om bidrag ur brottsofferfonden och fullgöra de uppgifter som tidigare låg på Brottskadenämnden, som nu har gått upp i den nyinrättade myndigheten.
Vi anser att, utöver de exempel på åtgärder som redovisats ovan, även lagstiftningen inom andra områden, som t.ex. civilrättslagstiftningen, måste bedrivas med uppmärksamheten riktad på behovet av att ta ökad hänsyn till brottsoffren. Det brottsofferstödjande arbetet handlar dock inte enbart om att ändra lagarna. Det handlar minst lika mycket om att se till att samarbetet mellan dem som arbetar med brottsofferfrågor -- både myndigheter och ideella organisationer -- fungerar väl.
Mot denna bakgrund bör regeringen se till att det brottsförebyggande arbetet på alla plan ges fortsatt hög prioritet. Regeringen bör också uppmärksamt följa hur de lagändringar och övriga åtgärder som den borgerliga regeringen genomförde har fallit ut i praktiken. Från brottsoffrens perspektiv är det också angeläget att regeringen inte dröjer med att utvärdera de senaste årens samlade åtgärder på brottsofferområdet. En sådan uppgift bör kunna uppdras åt Brottsoffermyndigheten att utföra i samråd med BRÅ.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kriminalpolitikens allmänna riktlinjer vad gäller normbildning samt att förhindra och beivra brott och stödja brottsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidigt ingripande, effektiva åtgärder och registrering av unga lagöverträdare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjens och skolans ansvar samt social kontroll i syfte att förebygga brott,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om § 12-hemmen,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att hindra narkotikamissbruk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet,
8. att riksdagen beslutar att polisen ges möjlighet att använda buggning i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nya insatser mot internationell brottslighet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande, permissioner och utbildning för de intagna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativa påföljder till fängelse,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om psykiskt störda brottslingar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisarbetets inriktning samt om kvarters- och närpolisverksamheten,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om polisens resurser samt om fortsatt reformering av polisens arbete,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kampen mot den ekonomiska brottsligheten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om brottsförebyggande arbete och om ett nationellt brottsförebyggande program,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skydd för brottsoffren.
Stockholm den 17 januari 1995 Carl Bildt (m) Lars Tobisson (m) Sonja Rembo (m) Anders Björck (m) Knut Billing (m) Birger Hagård (m) Gun Hellsvik (m) Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m) Inger René (m) Karl-Gösta Svenson (m) Per Unckel (m) Per Westerberg (m)
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SoU