Att vittna i rättegång är en medborgerlig skyldighet. Det
gäller både tvistemål och brottmål. För att tvinga någon att
fullgöra sin skyldighet att vittna får s.k. processuella
tvångsmedel användas. Det som står till buds är vite,
hämtning och häkte.
Hittills har vi inte den uppfattningen att tvångsmedel är
vanliga gentemot vittnen. Människor brukar beredvilligt ge
sig till känna och ställa upp som vittnen.
Den senaste tiden har dock märkts att vittnen i flera fall
uteblivit eller ändrat sina vittnesmål av rädsla efter hot från
den eller dem som vittnet är tänkt att lämna uppgifter om.
Detta är helt oacceptabelt. Vittnen måste garanteras säkerhet.
Om vittnen av rädsla inte vågar ge sig till känna är
rättssäkerheten i fara. Att vara vittne i en rättegång kan vara
mycket påfrestande för den enskilde. Påfrestningen kan bli
mindre om mera omtanke ges åt mottagande av vittnen vid
rättegång. Det bör till exempel vara möjligt att vittnen
anvisas väntrum så att de inte mot sin vilja behöver
konfronteras med den eller dem som vittnesmålet berör. Det
är naturligtvis också viktigt att domstolarna i möjligaste mån
planerar verksamheten så att väntetider minimeras.
En annan omständighet som visat sig göra vittnen mindre
benägna att framträda är den låga ekonomiska ersättningen.
För förlorad arbetsförtjänst erhålls ersättning med högst 300
kronor per dag. Denna ersättning är visserligen skattefri från
den 1 januari 1987.
För de flesta människor inträffar det förmodligen en
enstaka gång i livet att man behöver vittna i en rättegång. Då
kanske ersättningen inte spelar så stor roll. Det händer dock
inte sällan att vittnen inkallas flera gånger genom att mål
överklagas eller att någon övrig person inte inställer sig så
att rättegången ställs in, vilket betyder en ny inkallelse. Om
vittnet då dessutom är från annan ort blir förlusten ännu
större. En god tidsplanering i domstolarna har naturligtvis
också här sin betydelse.
Exempel finns också på att människor behövt uppträda
som vittne i flera olika mål och att den ekonomiska
uppoffringen då upplevs så stor att de uttryckt tankar som:
''Nästa gång jag blir vittne till något kommer jag inte att ge
mig till känna, det har jag inte råd med.'' Ger sig inte vittnen
tillkänna är ju sanktionsmöjligheter inte till någon som helst
nytta. En utveckling mot att sanktioner mot vittnen blir ofta
förekommande är också en dålig utveckling som vi vill
föregripa.
Det kan anses skäligt att ett vittne inte åsamkas en
ekonomisk förlust när en lagstadgad plikt fullgörs. Det borde
åtminstone finnas laglig möjlighet att när särskilda skäl finns
ge vittnesersättning utöver den nu högsta nivån på 300
kronor per dag. En sådan möjlighet finns redan när det gäller
att ersätta den som är bosatt på utrikes ort (förordning
1988:323).
Det är viktigt att allmänheten har en positiv inställning till
att uppträda som vittnen när det behövs. Det gagnar
rättsmedvetande och rättssäkerhet. Därför anser vi det viktigt
att situationen för vittnen skyndsamt ses över både vad avser
deras säkerhet och regler för ekonomisk ersättning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av vittnens
situation vad gäller såväl säkerhet som regler för ekonomisk
ersättning.
Stockholm den 19 januari 1995
Ingrid Andersson (s)
Björn Kaaling (s)
Barbro Andersson (s)
Thomas Östros (s)
Tone Tingsgård (s)