Att vittna i rättegång är en medborgerlig skyldighet. Det gäller både tvistemål och brottmål. För att tvinga någon att fullgöra sin skyldighet att vittna får s.k. processuella tvångsmedel användas. Det som står till buds är vite, hämtning och häkte.
Hittills har vi inte den uppfattningen att tvångsmedel är vanliga gentemot vittnen. Människor brukar beredvilligt ge sig till känna och ställa upp som vittnen.
Den senaste tiden har dock märkts att vittnen i flera fall uteblivit eller ändrat sina vittnesmål av rädsla efter hot från den eller dem som vittnet är tänkt att lämna uppgifter om. Detta är helt oacceptabelt. Vittnen måste garanteras säkerhet. Om vittnen av rädsla inte vågar ge sig till känna är rättssäkerheten i fara. Att vara vittne i en rättegång kan vara mycket påfrestande för den enskilde. Påfrestningen kan bli mindre om mera omtanke ges åt mottagande av vittnen vid rättegång. Det bör till exempel vara möjligt att vittnen anvisas väntrum så att de inte mot sin vilja behöver konfronteras med den eller dem som vittnesmålet berör. Det är naturligtvis också viktigt att domstolarna i möjligaste mån planerar verksamheten så att väntetider minimeras.
En annan omständighet som visat sig göra vittnen mindre benägna att framträda är den låga ekonomiska ersättningen. För förlorad arbetsförtjänst erhålls ersättning med högst 300 kronor per dag. Denna ersättning är visserligen skattefri från den 1 januari 1987.
För de flesta människor inträffar det förmodligen en enstaka gång i livet att man behöver vittna i en rättegång. Då kanske ersättningen inte spelar så stor roll. Det händer dock inte sällan att vittnen inkallas flera gånger genom att mål överklagas eller att någon övrig person inte inställer sig så att rättegången ställs in, vilket betyder en ny inkallelse. Om vittnet då dessutom är från annan ort blir förlusten ännu större. En god tidsplanering i domstolarna har naturligtvis också här sin betydelse.
Exempel finns också på att människor behövt uppträda som vittne i flera olika mål och att den ekonomiska uppoffringen då upplevs så stor att de uttryckt tankar som: ''Nästa gång jag blir vittne till något kommer jag inte att ge mig till känna, det har jag inte råd med.'' Ger sig inte vittnen tillkänna är ju sanktionsmöjligheter inte till någon som helst nytta. En utveckling mot att sanktioner mot vittnen blir ofta förekommande är också en dålig utveckling som vi vill föregripa.
Det kan anses skäligt att ett vittne inte åsamkas en ekonomisk förlust när en lagstadgad plikt fullgörs. Det borde åtminstone finnas laglig möjlighet att när särskilda skäl finns ge vittnesersättning utöver den nu högsta nivån på 300 kronor per dag. En sådan möjlighet finns redan när det gäller att ersätta den som är bosatt på utrikes ort (förordning 1988:323).
Det är viktigt att allmänheten har en positiv inställning till att uppträda som vittnen när det behövs. Det gagnar rättsmedvetande och rättssäkerhet. Därför anser vi det viktigt att situationen för vittnen skyndsamt ses över både vad avser deras säkerhet och regler för ekonomisk ersättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av vittnens situation vad gäller såväl säkerhet som regler för ekonomisk ersättning.
Stockholm den 19 januari 1995 Ingrid Andersson (s) Björn Kaaling (s) Barbro Andersson (s) Thomas Östros (s) Tone Tingsgård (s)