Nu gällande skattebrottslag trädde i kraft 1972 och byggde
på skattestrafflagutredningens betänkande SOU 1969:42,
prop. 1971:10 samt skatteutskottets betänkande 1971:16.
Tanken bakom den nya skattebrottslagen var att endast de
svårare fallen skulle lagföras. Tidigare hade även tämligen
bagatellartade fall behandlats av domstolarna. Syftet var
vidare att de mindre svåra fallen skulle korrigeras genom
administrativa påföljder, i huvudsak skattetillägg. Den ena
påföljden utesluter emellertid inte den andra. En skattskyldig
kan dömas till påföljd enligt skattebrottslagen samtidigt som
han/hon får betala skattetillägg.
Straffen i skattebrottslagen har jämställts med straffen för
allmänna förmögenhetsbrott enligt brottsbalken, såsom stöld
och förskingring. Maximistraffet är sex års fängelse. Vidare
kan dagsböter utdömas. Grovt skattebedrägeri medför alltid
fängelse och straffskalan är fängelse i lägst sex månader och
högst sex år. Grovt skattebedrägeri kan sägas föreligga när
den skattskyldige har undandragit mera betydande belopp,
eller när gärningen är av särskilt allvarlig art. Detta är fallet
när någon t.ex. har använt sig av förfalskade handlingar eller
oriktig bokföring.
Med stöd av ett antal rättsfall i Högsta Domstolen kan man
dra slutsatsen att ett skattebedrägeri borde föranleda
frihetsstraff, om det undandragna beskattningsbara beloppet
uppgår till omkring 30.000 kronor.
Om man emellertid ser till praxis i de större tingsrätterna
under senare år tillämpas en betydligt mjukare syn på
skattebrott. Man skulle t.o.m. kunna säga att en ''hemlig''
straffskala för skattefusk utvecklats hos domstolarna.
Straffen blir klart lägre än för några år sedan utan att några
uttalanden i denna riktning gjorts av några demokratiskt
valda samhällsorgan.
Denna mera generösa syn på skattebrottslighet innebär att
100.000 kronor i undanhållen skatt ger en månads fängelse.
200.000 kronor två månaders fängelse, medan 2 milj. kronor
renderar två års fängelse. Som jämförelse kan nämnas att
30.000 kronor i undanhållen skatt år 1984 gav fängelse.
Förutom att straffskalorna blivit allt mildare visar statistik
från riksskatteverket att allt färre döms till fängelse
överhuvudtaget. Sålunda dömdes år 1984 -- 329 personer till
fängelse för skattebrott, medan antalet fängelsedomar 1987
hade sjunkit till 203. Av justitieutskottets betänkande
1989/90:JuU16 framgår att denna siffra hade sjunkit
ytterligare år 1988 då antalet dömda till fängelse för
skattebrott uppgick till endast 119 personer, eller enbart
27 % av det totala antalet skattebrottsdomar. Lika många fick
villkorlig dom och för hela 43% blev straffet enbart böter.
Utvecklingen under senare år följer enligt uppgift från
skattemyndigheterna samma mönster.
Denna mjukare, icke-sanktionerade inställning till
skattebrott från domstolarnas sida är djupt beklaglig. Den
anknyter till det konservativa synsättet att brott mot staten
skall bedömas mildare än brott mot individen. I själva verket
är ett sådant betraktelsesätt grovt förledande och
självbedrägligt. Ytterst är det nämligen de många
individerna, dvs. den stora massan hederliga skattebetalare
som är de stora förlorarna på skattebrottsligheten. Denna
missriktade tolerans mot skattebrott från domstolarnas sida
leder sannolikt också till en uppluckring av skattemoral och
samhällssolidaritet.
När det gäller domar mot skattebrott har dessa sjunkit med
20 procent under tiden 1988--1992. Sannolikheten för att få
åtminstone dagsböter för skattebrott är mindre än att bli
miljonär genom spel. Mindre än hundra personer har under
1991--1992 dömts till fängelse. Myndigheternas förmåga att
upprätthålla den preventiva effekten av det straffrättsliga
sanktionssystemet måste bedömas som låg.
Mot bakgrund av den urholkning av straffen för skattebrott
som de facto skett under senare år, en urholkning som inte
sanktionerats av riksdagen, finns det nu välgrundad
anledning för regering och riksdag att kraftfullt markera att
brott mot gemensamma samhällsintressen skall leda till
kännbara straffrättsliga påföljder. Det lämpligaste sättet att
göra en sådan markering är att skärpa gällande
skattebrottslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skattebrottslagen.
Stockholm den 25 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Kurt Ove Johansson (s)