Den 27 oktober 1994 antog Europaparlamentet en
resolution (B4-0261/94) om främlingsfientlighet, rasism och
antisemitism. Mot bakgrund av den tilltagande nynazistiska,
rasistiska och antisemitiska propagandan i många länder och
framgångarna för partier med mer eller mindre öppen
främlingsfientlighet på sina program, uppmanar parlamentet
alla medlemsstater och deras regeringar att intensifiera
arbetet mot propaganda av detta slag.
I en särskild punkt i en resolutionen (I.4) uppmärksammas
den form av antisemitisk propaganda som innebär att
Förintelsen under andra världskriget aldrig skulle ha ägt rum.
Parlamentet likställer denna propaganda med det mer
övergripande begreppet ''incitement to racism'' -- alltså
ungefär uppmaning eller tillskyndan till rasistiskt motiverade
handlingar, i praktiken jämförbart med det som i svenskt
språkbruk kallas ''hets mot folkgrupp''. Parlamentet fastslår
som sin ståndpunkt att förnekande av Förintelsen inom EU
måste betraktas som ett brott och uppmanar unionens
medlemsstater att anpassa sin lagtiftning så att den också
täcker denna form av rasistisk propaganda.
I flera europeiska länder har en sådan anpassning, eller ett
sådant förtydligande, redan skett. I Frankrike är
lagstiftningen utmordentligt hård och gör generellt
förnekande av folkmord till ett brott. I Tyskland har en
särskild lagstiftning som förbjuder förnekande av
Förintelsen införts under hösten 1994. Där uttalade dock den
federala högsta domstolen redan 1979 att förnekande av
Förintelsen måste betraktas som hets mot folkgrupp och att
rättsliga påföljder för sådana uttalanden måste betraktas som
en förutsättning för att judar skulle kunna leva säkert i
Tyskland. Allmänt torde insikten om att förnekande av
Förintelsen syftar till att skapa grogrund för de judefientliga
och allmänt rasistiska stämningar som gjorde det
organiserade massmordet möjligt vara allmän i de länder
som har egna erfarenheter av nazisternas välde under andra
världskriget.
Allt som uttalas av Europapalamentet bör inte självklart
leda till åtgärder i Sverige -- men tanken att Sverige när det
gäller antisemitism, rasism och främlingsfientlighet skulle
ha en svagare lagstiftning än resten av Europas demokratier
är inte tilltalande. Den svenska lagen om hets mot folkgrupp
har också i huvudsak fungerat på det sätt som lagstiftaren --
och nu även Europaparlamentet -- önskar.
Dock finns ett problem vad gäller domstolarnas
tillämpning av lagen just när det gäller förnekande av
Förintelsen. De bekanta rättegångarna mot den nazistiska
närradiosändaren Radio Islam innebar att påståenden av
innebörden att judarna ljugit ihop Förintelsen fälldes, medan
mer allmänna påståenden att Förintelsen var lögn inte
fälldes. Skillnaden mellan lögn och judisk lögn är givetvis i
detta sammanhang helt ogripbar -- var och en inser att ett
påstående av detta slag måste syfta till att smutskasta just
dem som föll offer för Förintelsen, deras efterlevande och
judarna som grupp.
Genom domstolarnas inkonsekvens på denna punkt
öppnas en möjlighet att utan påföljd sprida påståendet att
Förintelsen aldrig ägde rum och därmed sprida en
föreställning om judar (och andra) som notoriska lögnare,
om en judisk konspiration mot resten av mänskligheten och
om judiska försök att pressa världen på sympati och pengar --
alltså den traditionella antisemitismens standardpåståenden.
Det är ingen överdrift att hävda att just detta förnekande i
dag är huvudingrediensen i all nynazistisk propaganda. Först
om tvivel kan utsås om Förintelsen som historisk händelse
och om judarna därmed generellt kan framställas som
lögnaktiga och konspiratoriska kan spärrarna mot ett återfall
i 30- och 40-talens antisemitism lyftas. ''Vi måste sänka
slagskeppet Auschwitz'' som en av de ledande yngre tyska
nazistiska ledarna ärligt och öppet uttryckt saken.
En separat lagstiftning om förnekande av Förintelsen (eller
av folkmord i allmänhet) är inte önskvärd. Lagen om hets
mot folkgrupp med dess inriktning på uppsåtet bakom olika
uttalanden erbjuder en bättre modell för att komma åt
rasistisk propaganda, oavsett vilken karaktär och form denna
tar sig. Men det gäller att både lagstiftare och de som har att
tillämpa lagen förstår att förnekande av Förintelsen syftar till
att utså missaktning som judarna som grupp. Vetenskaplig
och annan debatt om Förintelsens verklighet skulle givetvis
inte i något avseende påverkas av en konsekvent tillämpning
av en lag som redan finns och som delvis redan i dag innebär
att förnekande av Förintelsen leder till rättsliga
konsekvenser.
Lagen om hets mot folkgrupp har redan setts över tre
gånger sedan sin tillkomst 1948. En översyn är enligt vår
mening befogad också i dag, mot bakgrund av den rasistiska
propagandans nya former och Europaparlamentets
resolution.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att regeringen tillsätter
en utredning med uppgift att se över lagen om hets mot
folkgrupp.
Stockholm den 25 januari 1995
Håkan Holmberg (fp)
Widar Andersson (s)
Mikael Odenberg (m)
Birger Hagård (m)
Elving Andersson (c)
Marianne Andersson (c)
Birgit Friggebo (fp)
Eva Zetterberg (v)
Tuve Skånberg (kds)
Fanny Rizell (kds)