Genom att som gärningsman hävda att man använt sig av vapenattrapp vid ett begånget rån och då det som vapen använda föremålet inte kan återfinnas eller det på annat sätt inte kan bevisas att ett verkligt vapen brukats, döms man i våra domstolar regelmässigt enligt BrB 8:5 för rån. Bedömningen av brottets grovhet görs alltså utifrån brottslingens agerande, inte från offrets upplevelse. Detta är oacceptabelt.
Den som utsätts för ett, som man upplever reellt, dödshot även om det rör sig om ett ofarligt ''vapen'' kan för all framtid drabbas av sådana skador att de t.o.m. kan vara värre än de som man kan få av ett verkligt vapen. I alla lägen där ett föremål används vilket upplevs som livshotande måste dömas enligt BrB 8:6 för grovt rån. Man måste i bedömningen utgå från den drabbade. Skäl finnes alltså att vidtaga sådana förändringar av bestämmelserna i berört lagrum, att då hot mot livet har uttalats eller troliggjorts genom bruk av vapen eller vapenliknande föremål, gärningen regelmässigt bedöms som grov.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändring av brottsbalken med avseende på bedömningen av rån.
Stockholm den 24 januari 1995 Lennart Fridén (m)