Under de senaste åren har vid våra domstolar uppmärksammats gränsdragningen mellan olika sexualbrott mot barn i olika mål. Det har särskilt gällt mellan brotten våldtäkt (6 kap. 1
§ brottsbalken) å ena sidan, och brotten sexuellt utnyttjande av underårig (6 kap. 4
§ brottsbalken) eller sexuellt umgänge med barn (6 kap. 5
§ brottsbalken) å andra sidan. För att våldtäkt skall anses föreligga fordras att någon tvingat barnet till samlag ''genom våld eller hot som innebär eller för den hotade framstår som tvingande fara''. Om sådant våld eller hot inte föreligger kan man inte döma för våldtäkt men väl för något av de andra nämnda brotten.
När det gäller barn utnyttjar den vuxne, som ofta har en relation till barnet och psykiskt övertag, normalt inte kraftigt fysiskt våld mot barnet. Det blir då en svår fråga för domstolen att bedöma om våldet varit så kraftigt att brottet kan rubriceras som våldtäkt. Högsta domstolen har i ett mål prövat frågan om vilken grad av våld som krävs för att ansvar för våldtäkt på ett barn skall kunna utkrävas. Domstolen fann i målet, att en sextioårig man som haft samlag med en åttaårig flicka under det att han legat på barnet och hållit hennes armar över huvudet utövat sådant våld som konstituerar våldtäkt. Det finns emellertid situationer där den vuxne utnyttjat barnets förtroende och genom beröring eller på annat sätt utfört sexuella handlingar mot barnet utan att något våld förekommit. Domstolarna har då inte funnit det möjligt att rubricera brottet som våldtäkt.
Den gärning som den vuxne begått mot barnet framstår ofta som lika klandervärd oavsett om direkt våld eller hot mot barnet förekommit eller ej. När det gäller sexuella förfaranden mot barn är det nästan omöjligt att dra en gräns för vad som skall anses som våld. En sådan gräns är heller ej motiverad. Nuvarande regler har uppfattats som stötande av allmänheten. Det har varit svårt att göra innebörden i dessa begripliga.
Vid förra årets motionsbehandling i riksdagen behandlades frågor om gränsdragningar mellan våldtäkt och sexuellt utnyttjande. Ett krav var bl a att sexuellt övergrepp på barn inte får vara relaterat till graden av motstånd från barnet. Andra krav var att sexuellt utnyttjande av underårig skulle jämställas med våldtäkt vad gäller straffskalan.
Motionskraven har lett till att sexuellt umgänge med barn under 15 år nu skall rubriceras som sexuellt utnyttjande av underårig eller i förekommande fall grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Straffmaximum för grovt sexuellt utnyttjande har höjts från fängelse i högst fyra år till fängelse i högst sex år, vilket är samma straffsats som vid våldtäkt.
Nyligen har ett nytt fall avgjorts i Göta Hovrätt, som gällde en pappas övergrepp på sina två döttrar. Pappan tvingade båda sina döttrar 7 och 3 år till samlag. Men han dömdes bara för våldtäkt i det ena fallet, nämligen på 7-åringen. Eftersom 3-åringen inte gjort motstånd dömdes pappan istället enligt lagstiftningen till sexuellt utnyttjande istället för våldtäkt. Även om straffsatsen blev lika hög i båda fallet har domarna upprört såväl allmänhet som jurister och politiker. Övergreppen mot de båda syskonen måste kunna jämställas. Vi anser att lagen behöver ses över ytterligare vad gäller frågan om våldtäktsrekvisitet för barn i syfte att jämställa brotten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagen vad gäller våldtäktsbrott mot barn.
Stockholm den 23 januari 1995 Ingbritt Irhammar (c) Gullan Lindblad (m) Barbro Westerholm (fp) Rose-Marie Frebran (kds) Ingegerd Sahlström (s) Alice Åström (v) Kia Andreasson (mp)