I oktober 1994 avgjorde Högsta domstolen ett mål mot en
hivsmittad man, som i vetskap om smittan hade haft
fullbordat samlag med en kvinna, som inte kände till hans
sjukdom. Rättsfallet är något svårtolkat men synes ge
underlag för slutsatsen, att en sådan handling inte är att
bedöma som svårare brott än framkallande av fara för annan
(3 kap. 9
§ brottsbalken), för det fall att motparten inte blir smittad.
För det fall smittan överförs till samlagspartnern bedöms
brottet som vållande till sjukdom (3 kap. 8
§ brottsbalken).
Det är inte rimligt om grova hänsynslösa beteenden av
detta slag skall bedömas enligt så lindriga
straffbestämmelser, vilkas straffskalor omfattar böter och
fängelse i högst två år. Brottet bör åtminstone bedömas som
misshandel eller försök därtill. Det finns därtill skäl att
överväga om brottet inte i själva verket bör anses utgöra dråp
eller dråpförsök.
Bestämmelserna på området bör bli föremål för en
översyn. Översynen bör syfta till att säkerställa att beteenden
av här aktuellt slag får en straffrättslig bedömning som svarar
mot deras straffvärde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av straffbestämmelserna
mot överförande av hivsmitta.
Stockholm den 20 januari 1995
Ingbritt Irhammar (c)
Gullan Lindblad (m)
Barbro Westerholm (fp)
Rose-Marie Frebran (kds)
Ingegerd Sahlström (s)
Kia Andreasson (mp)