Riksdagen beslutade hösten 1994 att göra vissa ändringar
i brottsbalken i syfte att ytterligare stärka skyddet för barn
och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang.
Detta beslut innebär bland annat att brottsrubriceringen har
ändrats till sexuellt, eller grovt sexuellt, utnyttjande av
underårig och att straffmaximum höjts till högst sex år. Dessa
förändringar var bra men, enligt min uppfattning, inte
tillräckliga.
Sexuellt våld mot barn är ett av de allra grövsta brott en
vuxen kan begå mot ett barn. Därom råder det inga delade
meningar. Att lagstiftningen med kraft förmår att uttrycka
denna mening är då mycket viktigt. Definitionen på våldtäkt
är en bedömning huruvida offret gjort motstånd mot
gärningsmannen eller inte.
Detta är en bedömning som inte låter sig göras på barn.
Utgångspunkten för lagstiftaren måste vara att en minderårig
aldrig samtycker till att bli sexuellt utnyttjad.
Brottsrubriceringen våldtäkt blir därför en mer lämplig
benämning på de flesta typer av sexuellt utnyttjande av
minderårig, även då det inte kan beläggas att barnet motsatt
sig det sexuella utnyttjandet. Den största fördelen med en
sådan förändring blir att lagstiftningen på ett mer tydligt sätt
markerar avståndstagandet från dessa handlingar och att
rättsmedvetandet hos allmänheten stärks med en tydligare
brottsrubricering i lagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i brottsbalken att ett sexuellt övergrepp mot barn kan
rubriceras som våldtäkt även då det inte kan beläggas att den
minderårige gjort motstånd vid brottstillfället.