På senare tid har i den allmänna debatten aktualiserats hur
överföring av hivsmittan genom oskyddade samlag skall
bedömas straffrättsligt.
Rent allmänt gäller i Sverige att smittskyddslagen ej
innehåller straffstadganden. Överföring av smitta skall
bedömas enligt brottsbalkens allmänna brott om liv och
hälsa. Detta har i praxis bedömts så att smitta av hiv genom
oskyddade samlag bedömts som misshandel, grov
misshandel eller också grov våldtäkt om våld förekommit.
Strafflatituden för dessa brott varierar minst ett år till högst
tio års fängelse. Alla nu angivna brott kräver uppsåt, det vill
säga gärningsmannen skall ha varit medveten om samtliga
brottsrekvisit.
Högsta Domstolen (HD) har i en uppmärksammad dom
1994 förklarat att om särskilda skäl ej föreligger, kan man
inte döma till uppsåtligt brott om någon har oskyddat samlag,
trots att vederbörande känner till att han är HIV-positiv. HD
säger att det i målet kan anses utrett att gärningsmannen
känner till sjukdomen och risk föreligger för att sjukdomen
överföres vid samlaget och att medkontrahenten vid smitta
kommer att dö i aids. Däremot kan man inte anse det ställt
utom allt rimligt tvivel att gärningsmannen, om han känt till
att vid just det aktuella samlaget som han genomfört,
motparten blir smittad, han ändå skulle ha genomfört
samlaget. Detta innebär att gärningsmannen endast kan
dömas för ett oaktsamhetsbrott såsom t ex framkallande av
fara för annan, vilket i allra värsta fall kan leda till fängelse
i högst två år. Som bekant dömer inte domstolarna till
straffmaximum i normalfallet, vilket innebär att om
straffmaximum är två år, döms kanske till några månaders
fängelse.
Straffrättsprofessorn vid Stockholms universitet
Madeleine Leijonhufvud uppmärksammade redan 1993
ovanstående problem i sin bok Hiv-smitta straff och
skadeståndsansvar, utgiven i Institutet för rättsvetenskaplig
forsknings serie av rättsvetenskapliga skrifter (nr CLII).
Boken som ingående behandlar alla straffrättsliga problem
kring nu ifrågavarande sak rekommenderar särskild
lagstiftning och föreslår därutöver följande lagtext:
1§ Den som är bärare av HIV-infektion är skyldig att vid
sexuellt umgänge använda skyddsmedel till förhindrande av
smittöverföring. Han är också skyldig till att före det sexuella
umgänget informera den andre personen om sin infektion
och försäkra sig om att denne känner till infektionens art och
hur smitta överförs.
2§ Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra vad som
skrivs i 1 § döms till fängelse i lägst två år och högst tio år.
Om det sker av grov oaktsamhet döms han till fängelse i
högst två år.
Åklagare får väcka åtal för brott mot 1§ om målsäganden
anger det till åtal eller åtalet är påkallat ur allmän synpunkt.
Då flera mål är före i denna sak och lagstiftning nyligen
ägt rum i Danmark, förefaller det angeläget att förhållandena
får en rättslig reglering snarast genom ny lagstiftning i
enlighet med Leijonhufvuds förslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
om straff för överföring av hivsmitta enligt vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 20 januari 1995
Rolf Åbjörnsson (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Åke Carnerö (kds)
Tuve Skånberg (kds)