På senare tid har i den allmänna debatten aktualiserats hur överföring av hivsmittan genom oskyddade samlag skall bedömas straffrättsligt.
Rent allmänt gäller i Sverige att smittskyddslagen ej innehåller straffstadganden. Överföring av smitta skall bedömas enligt brottsbalkens allmänna brott om liv och hälsa. Detta har i praxis bedömts så att smitta av hiv genom oskyddade samlag bedömts som misshandel, grov misshandel eller också grov våldtäkt om våld förekommit. Strafflatituden för dessa brott varierar minst ett år till högst tio års fängelse. Alla nu angivna brott kräver uppsåt, det vill säga gärningsmannen skall ha varit medveten om samtliga brottsrekvisit.
Högsta Domstolen (HD) har i en uppmärksammad dom 1994 förklarat att om särskilda skäl ej föreligger, kan man inte döma till uppsåtligt brott om någon har oskyddat samlag, trots att vederbörande känner till att han är HIV-positiv. HD säger att det i målet kan anses utrett att gärningsmannen känner till sjukdomen och risk föreligger för att sjukdomen överföres vid samlaget och att medkontrahenten vid smitta kommer att dö i aids. Däremot kan man inte anse det ställt utom allt rimligt tvivel att gärningsmannen, om han känt till att vid just det aktuella samlaget som han genomfört, motparten blir smittad, han ändå skulle ha genomfört samlaget. Detta innebär att gärningsmannen endast kan dömas för ett oaktsamhetsbrott såsom t ex framkallande av fara för annan, vilket i allra värsta fall kan leda till fängelse i högst två år. Som bekant dömer inte domstolarna till straffmaximum i normalfallet, vilket innebär att om straffmaximum är två år, döms kanske till några månaders fängelse.
Straffrättsprofessorn vid Stockholms universitet Madeleine Leijonhufvud uppmärksammade redan 1993 ovanstående problem i sin bok Hiv-smitta straff och skadeståndsansvar, utgiven i Institutet för rättsvetenskaplig forsknings serie av rättsvetenskapliga skrifter (nr CLII). Boken som ingående behandlar alla straffrättsliga problem kring nu ifrågavarande sak rekommenderar särskild lagstiftning och föreslår därutöver följande lagtext:
1§ Den som är bärare av HIV-infektion är skyldig att vid sexuellt umgänge använda skyddsmedel till förhindrande av smittöverföring. Han är också skyldig till att före det sexuella umgänget informera den andre personen om sin infektion och försäkra sig om att denne känner till infektionens art och hur smitta överförs.
2§ Den som uppsåtligen underlåter att fullgöra vad som skrivs i 1 § döms till fängelse i lägst två år och högst tio år. Om det sker av grov oaktsamhet döms han till fängelse i högst två år.
Åklagare får väcka åtal för brott mot 1§ om målsäganden anger det till åtal eller åtalet är påkallat ur allmän synpunkt.
Då flera mål är före i denna sak och lagstiftning nyligen ägt rum i Danmark, förefaller det angeläget att förhållandena får en rättslig reglering snarast genom ny lagstiftning i enlighet med Leijonhufvuds förslag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om straff för överföring av hivsmitta enligt vad som anförts i motionen.
Stockholm den 20 januari 1995 Rolf Åbjörnsson (kds) Ingrid Näslund (kds) Åke Carnerö (kds) Tuve Skånberg (kds)