I Lindomefallet och i andra liknande fall händer det att de
som är misstänkta för någon typ av brott skyller på varandra
i syfte att slippa bli åtalade och därmed dömda i rätten.
Lindomefallet avser i princip ett fall där rätten, p.g.a. de båda
åtalades motstridiga uppgifter och bevisningens
otillräcklighet i övrigt, endast funnit styrkt att antingen den
ene eller den andre eller båda utfört ett mord. Tillräckliga
bevis har alltså saknats för att avgöra vilket av de tre
alternativen som är det rätta.
Enligt svensk rätt skall i ett sådant fall åtal för mord inte
bifallas. Det kan tilläggas att det i rättsprocessen i
Lindomefallet alltså inte kunnat fastställas att de åtalade
skyllt på varandra i syfte att slippa bli åtalade och dömda. En
sådan förvissning skulle ju för övrigt förutsätta att rätten bl.a.
känner till det faktiska händelseförloppet.
Det finns andra rättsfall där syftet har varit att skylla på
varandra för att slippa åtal och därmed bli dömd och prövad
i rätten.
I massmedia och i den allmänna debatt som idag förs,
framskymtar det allt oftare att man skyller på varandra i detta
speciella syfte. Det finns dock inte någon statistik över
antalet sådana fall.
Straffansvarsutredningen skall enligt sina direktiv (dir.
1994:39) utreda bl.a. vissa frågor angående
medverkandeansvaret inom straffrätten, de regler som gäller
för försök, förberedelse och stämpling till brott samt
bestämmelserna om underlåtenhet att hindra och avslöja
brott. I detta sammanhang pekas särskilt på de spörsmål som
uppkommit i Lindomefallet. Uppdraget skall redovisas
senast den 1 juli 1996.
Det borde vara möjligt att se till att uppdraget skulle kunna
redovisas tidigare samt klara ut en eventuell medverkan av
en parlamentariskt tillsatt grupp.
Frågeställningarna är av så central betydelse att det inte är
försvarbart med så lång utredningstid som till den 1 juli
1996. Uppdraget bör kunna redovisas och behandlas formellt
tidigare, förslagsvis redan under 1995.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
utredning tillsätts som samtidigt och i samarbete med
enmansutredaren ser över medverkandeansvaret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en delrapport bör lämnas innan vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att utredningstiden bör avkortas så att ärendet kan behandlas
under höstriksdagens session.