I Lindomefallet och i andra liknande fall händer det att de som är misstänkta för någon typ av brott skyller på varandra i syfte att slippa bli åtalade och därmed dömda i rätten. Lindomefallet avser i princip ett fall där rätten, p.g.a. de båda åtalades motstridiga uppgifter och bevisningens otillräcklighet i övrigt, endast funnit styrkt att antingen den ene eller den andre eller båda utfört ett mord. Tillräckliga bevis har alltså saknats för att avgöra vilket av de tre alternativen som är det rätta.
Enligt svensk rätt skall i ett sådant fall åtal för mord inte bifallas. Det kan tilläggas att det i rättsprocessen i Lindomefallet alltså inte kunnat fastställas att de åtalade skyllt på varandra i syfte att slippa bli åtalade och dömda. En sådan förvissning skulle ju för övrigt förutsätta att rätten bl.a. känner till det faktiska händelseförloppet.
Det finns andra rättsfall där syftet har varit att skylla på varandra för att slippa åtal och därmed bli dömd och prövad i rätten.
I massmedia och i den allmänna debatt som idag förs, framskymtar det allt oftare att man skyller på varandra i detta speciella syfte. Det finns dock inte någon statistik över antalet sådana fall.
Straffansvarsutredningen skall enligt sina direktiv (dir. 1994:39) utreda bl.a. vissa frågor angående medverkandeansvaret inom straffrätten, de regler som gäller för försök, förberedelse och stämpling till brott samt bestämmelserna om underlåtenhet att hindra och avslöja brott. I detta sammanhang pekas särskilt på de spörsmål som uppkommit i Lindomefallet. Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 1996.
Det borde vara möjligt att se till att uppdraget skulle kunna redovisas tidigare samt klara ut en eventuell medverkan av en parlamentariskt tillsatt grupp.
Frågeställningarna är av så central betydelse att det inte är försvarbart med så lång utredningstid som till den 1 juli 1996. Uppdraget bör kunna redovisas och behandlas formellt tidigare, förslagsvis redan under 1995.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk utredning tillsätts som samtidigt och i samarbete med enmansutredaren ser över medverkandeansvaret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en delrapport bör lämnas innan vårriksdagens avslutning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att utredningstiden bör avkortas så att ärendet kan behandlas under höstriksdagens session.
Stockholm den 17 januari 1995 Ronny Olander (s)