Åtgärder för brottsoffer

Samhällets skyldighet att stödja och hjälpa brottsoffren är
minst lika viktig som skyldigheten att straffa och återanpassa
gärningsmännen. Under många år har samhällets insatser för
att stödja och hjälpa brottsoffren varit i det närmaste
försumbara. Under den förra icke-socialistiska regeringen
har däremot en mängd förslag lagts som gett ökat stöd till
brottsoffren. Fler åtgärder krävs emellertid för att i än högre
grad sätta brottsoffren i centrum och ytterligare förbättra
deras situation.

Brottsförebyggande insatser

För att minska brottsligheten och antalet brottsoffer krävs
inte bara brottsbekämpning och straffåtgärder. Insatser på det
brottsförebyggande området spelar en mycket viktig roll för
att öka tryggheten för människorna. Direkt
brottsförebyggande insatser och åtgärder måste därför
prioriteras både centralt och lokalt.

Varje kommun bör i samarbete med polisen utarbeta planer
för det lokala brottsförebyggande arbetet, där
ansvarsfördelning, samordning och samarbete mellan
myndigheter, enskilda och olika organisationer stärks och
utvecklas. I dessa trygghetsplaner måste också hjälp och
stödinsatser till brottsoffren integreras. Socialförvaltningens
ansvar mot de brottsdrabbade bör tydligt markeras.

I första hand bör sådana brottsförebyggande
trygghetsplaner utarbetas med stöd och stimulans från bl a
Brottsförebyggande rådet och Rikspolisstyrelsen. Målet
måste vara att varje kommun utarbetar trygghetsplaner som
antas av kommunfullmäktige. Skulle det visa sig omöjligt att
få till stånd kommunala trygghetsplaner på frivillig väg,
måste lagstiftning tillgripas, vilket bör ges regeringen
tillkänna.

Polisinsatser

Oftast är det polisen som den brottsdrabbade först kommer
i kontakt med. Det är därför mycket viktigt att polisen vid
första kontakten ägnar brottsoffren tid, omsorg och intresse.
Utbildnings- och fortbildningsinsatser och goda rutiner inom
polisen är viktiga för att ytterligare förbättra hjälpen till
brottsoffren. Informationen till brottsoffren är viktig.
Samarbetet mellan polis och brottsofferjourer måste
utvecklas ytterligare. Brottsoffret bör vid
anmälningstillfället bl a informeras av polismyndigheten om
brottsofferjourernas arbete och brottsoffers rättigheter vad
gäller stöd och hjälp av samhället. De brottsoffer som så
önskar bör också bli kontaktade av polisen eller få besök av
polisen kort tid efter brottet.

Samtliga polisdistrikt bör ha väl utarbetade rutiner för hur
stöd och information till brottsoffren sker.

Rättsprocessen

Normalt är att åklagare och målsägande möts strax före
huvudförhandling. Så är det oberoende om det finns
målsägandebiträde eller ej. Ett personligt möte på ett tidigt
stadium mellan åklagare och målsägande bör kunna ske, när
målsäganden uttryckt önskemål om detta. Särskilt vid grova
brott kan det finnas behov av detta. Då kan åklagaren gå
igenom vilka obehagligheter som kan uppträda, vilka frågor
som kan ställas och varför.

När åklagaren beslutar att brott inte kan styrkas, bör
åklagaren beskriva skälet till beslut, om målsägande så
önskar, för att skapa bättre förståelse för beslutet.

Det är viktigt att domstolarna tar väl hand om målsägande
i samband med rättegången. T ex kan en vaktmästare eller
någon annan person möta målsägande, visa till rätta och
informera.

Ofta kan det kännas obehagligt eller skrämmande för
brottsoffren att tvingas möta gärningsmännen i väntan på
rättegången i domstolen. Eget väntrum bör kunna erbjudas.
Rutiner för ett gott mottagande för målsägande bör finnas vid
varje domstol.

Kvinno- och brottsofferjourer

Brottsoffer- och kvinnojourer gör ett mycket värdefullt
arbete och utgör ett viktigt stöd för dem som har utsatts för
brott. För att brottsoffrens behov ska kunna tillgodoses på
ett bra sätt bör jourerna byggas ut. Målet bör vara minst en
brottsofferjour i varje polisdistrikt och en kvinnojour i varje
kommun.

Jourerna har trots sina omfattande och behövliga
arbetsinsatser länge haft små resurser till sitt förfogande.
Kommuner och landsting har förutom staten bidragit med
visst ekonomiskt stöd till lokaler och utbildning, men detta
stöd börjar på många håll minska från kommuner och
landsting, efterhand som ekonomin försvagas. Detta visar på
nödvändigheten av fortsatt omfattande statliga bidrag till
kvinno- och brottsofferjourerna.

Förskottera utdömda skadestånd

Nya regler om ersättning för lidande som någon tillfogar
annan genom brott mot den personliga friheten eller annat
integritetskränkande brott har nyligen antagits. Det innebär
att domstolarna måste meddela kronofogdemyndigheten om
det utdömda skadeståndet, för att den omgående ska försöka
driva in skadestånd till brottsoffren. Detta är en viss
förbättring mot tidigare regler, men garanterar inte att
brottsoffren får sitt utdömda skadestånd. För att detta ska
ske, måste staten också gå in och förskottera de utdömda,
lagakraftvunna skadestånden, när gärningsmannen inte
betalar. Sen får det bli statens uppgift att fortsätta driva
skadeståndskravet gentemot gärningsmannen. Detta är bästa
sättet att garantera att brottsoffren får sitt utdömda
skadestånd.

Ersättning för lidande och kränkning

Vissa personer som har utsatts för brott klarar inte av att
återgå till studier och arbete direkt efter brottet. Har dessa
personer ingen sjukpenning eller A-kassa är bistånd enligt
socialtjänstlagen (SOL) det enda ekonomiska stöd som
återstår, tills personerna orkar återgå i arbete.

Enligt SOL ges ekonomiskt bistånd då inga andra
inkomster finns och andra resurser är uttömda. Enligt SOL
anses emellertid skadeståndsersättning för lidande och
kränkning som inkomst. Skadeståndsersättning omfattar ofta
både en omkostnadsdel och en kränkningsersättning.

Behovet av rehabilitering och rekreation måste anses lika
viktigt för alla brottsoffer, såväl för den välbemedlade som
den som står utan ekonomiska resurser. Dessutom är
skadeståndsersättningen tänkt att täcka såväl akuta behov
som framtida. Därför bör inte skadeståndsersättning för
lidande och kränkning anses som inkomst enligt SOL.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödinsatser till brottsoffren i
lokala trygghetsplaner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av kommunala
brottsförebyggande trygghetsplaner,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisinsatser för brottsoffren,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åklagarinsatser för brottsoffren,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatta statliga bidrag till
kvinno- och brottsofferjourerna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utdömda skadestånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ersättning för lidande och
kränkning inte skall räknas som inkomst enligt
socialtjänstlagen.

Stockholm den 10 januari 1995

Ingbritt Irhammar (c)

Görel Thurdin (c)