Lagen om sluten psykiatrisk vård ändrades år 1991 så att
det blev en snävare definition av begreppet psykisk störning.
Konsekvenserna av detta har visat sig bli stora.
Under slutet av 1970-talet började Socialstyrelsen
genomförandet av sitt nationella program om de psykiskt
sjuka. Mentalsjukhusen skulle tömmas och de psykiskt sjuka
skulle integreras i samhället. Tankarna bakom detta var goda
och med reformen ville man skapa ett bättre och rikare liv
för dessa människor.
Men integrationen i samhället fungerade inte som man
tänkt. Trots många och ibland lyckosamma projekt så fanns
det inte resurser att stödja alla. Många blev uteliggare och en
del blev sittande ensamma och isolerade i sina lägenheter.
Undersökningar som har gjorts på senare tid har också visat
att självmordsfrekvensen är mycket hög i denna grupp.
Det har också visat sig att de har ett liv i utkanten av
samhället ofta med drogmissbruk och ett asocialt och
kriminellt inslag.
Denna grupp återfinns också i fängelserna och ökningen
har blivit stor sedan lagen om sluten psykiatrisk vård
slopades och vi fick den nuvarande lagen om psykiatrisk
vård.
Att antalet psykiskt störda har ökat på våra fängelser har
inneburit stora påfrestningar på kriminalvården både när det
gäller utbildning av personal och de insatser som behövs i
utveckling av vård- och behandlingsformer.
Det har också inneburit ökade påfrestningar för övriga
intagna. Men de verkligt stora förlorarna har varit de
psykiskt störda som i stället för hjälp med vård och
behandling döms till straff.
De allt fler psykiskt störda och sjuka i fängelserna har
också uppmärksammats under de senaste åren. Inom
kriminalvården har man försökt göra något åt problemet.
Deras lösning har blivit speciella avdelningar med personal
som är mentalskötare. Ett klart erkännande av att dessa
människorna är så sjuka att de inte kan sitta i fängelser utan
behöver annan typ av vårdinsatser.
Vänsterpartiet anser att detta är fel väg att gå. Vi skall inte
bygga upp en psykiatri inom våra fängelser utan de skall i
stället dömas till vård inom de institutioner som är
uppbyggda för detta ändamål.
Det har i debatten hävdats att människor inte ska kunna
begå brott och sedan undslippa straff.
Det har framställts som att de som döms till psykiatrisk
vård, i de allra flesta fallen, släpps ut efter mycket kort tid
och då fortsätter att begå brott. Statistiken inom detta område
motsäger dock detta. Flertalet av dem som är dömda till vård
har längre vistelsetid än de som dömts till fängelse för
likadana brott.
Det är beklagligt att man från politiskt håll låtit denna
felaktiga föreställning få stå oemotsagd. I vissa fall har till
och med enskilda politiker bidragit till en snedvriden bild av
psykvården kontra fängelse.
Det finns också en stor fara i att de psykiskt störda få
fängelsestraff i stället för vård. Fängelsestraff förvärrar ofta
deras problem. Om de bedöms vara farliga när de låstes in
finns risk att de blir ännu farligare när de kommer ut ur
fängelset. Detta är inte till gagn vare sig för samhället eller
den enskilde.
Hemställan
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en återgång till lagen om sluten
psykiatrisk vård,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte bygga upp en psykiatrisk
vård inom kriminalvården utan utnyttja de resurser som finns
inom den psykiatriska sjukvården.
Stockholm den 24 januari 1995
Alice Åström (v)
Charlotta L Bjälkebring (v)
Britt-Marie Danestig-Olofsson (v)
Ulla Hoffmann (v)
Tanja Linderborg (v)
Stig Sandström (v)
Hanna Zetterberg (v)