De indragningar på olika områden som budgetpropositionen aviserar har på kriminalvårdens område inneburit att många mindre fängelser runt om i landet har varslats om nedläggning. Uppenbarligen tror kriminalvårdsstyrelsen sig kunna uppnå rationaliseringar och stordriftsfördelar genom att centralisera fångvården till större anstalter.
För den som vill se kriminalvården som ett allvarligt menat försök att ge de intagna just vård och rehabilitering, i syfte att de skall kunna komma tillbaka till ett normalt liv, förefaller åtgärderna att centralisera vården till ett mindre antal större anstalter minst sagt tveksamma.
De mindre anstalterna kan på ett helt annat sätt än de stora ta hänsyn till den enskilde personen. Möjligheterna att anpassa rehabiliteringen till vars och ens varierande behov är större, personkännedomen bättre.
Utvecklingen inom kriminalvården präglas av att alltflera fångar är missbrukare av narkotika eller andra droger. I bakgrunden finns ofta misslyckad skolgång, trassliga familjeförhållanden och tidig kontakt med kriminaliteten. Ofta finns också ett antal tidigare misslyckade samhällsingripanden med i bilden.
Vid de mindre anstalterna har det visat sig att förutsättningarna för att nå verklig framgång vid rehabiliteringen av de intagna är bättre. Utöver detta rent allmänmänskligt viktiga torde det också för samhället vara en god affär på längre sikt ju fler intagna som kan rehabiliteras och komma tillbaka till ett normalt liv med arbete och en ordnad tillvaro.
Att nu brådstörtat lägga ner ett antal mindre fängelser vore också kapitalförstöring av stora mått. Hudiksvallsanstalten är ett exempel på en anstalt som nyligen rustats upp och byggts om för sju miljoner kronor. Återinvigningen ägde rum för bara några veckor sedan. Hyreskontrakt har skrivits fram till 1999 med en årshyra på ca en miljon kronor.
Vid Hudiksvallsanstalten har dessutom utvecklats särskild kompetens på att hjälpa och utbilda fångar med dyslexi, läs- och skrivsvårigheter, en satsning som gett goda resultat och som fått goda vitsord från många håll.
Specialisering av motsvarande slag, som tar fasta på den enskilde intagnes särskilda behov, har också ägt rum på andra mindre anstalter. Sådana specialiteter riskerar att gå förlorade om man nu slår sönder organisationen med mindre anstalter.
Med hänvisning till det ovan anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bevara mindre fängelser.
Stockholm den 22 januari 1995 Sven Bergström (c)