med anledning av prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande

1990 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en
kommitté med uppdrag att utreda åklagarverksamheten och
förundersökningsreglerna. Kommittén, som antog namnet
Åklagarutredningen 1990, avgav i juni 1992 betänkandet
Ett reformerat åklagarväsende.

Kommittén ansåg bl.a. att möjligheterna till
strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot haft stor
betydelse för att snabbt och effektivt beivra lindrigare brott
och föreslog att möjligheterna härtill borde utvidgas. Idag
har tull och polis rätt att utfärda föreläggande om
ordningsbot. Kommittén föreslog att även andra
myndigheter borde ges denna rätt. En av de myndigheter
som då borde komma ifråga var kustbevakningen.

Bland sådana förseelser som enligt kommittén kunde
vara lämpliga att föra in i ordningsbotssystemet nämns vissa
överträdelser av sjötrafikförordningen, exempelvis
hastighetsöverträdelser, brister i lanternföring och brott
mot ankringsförbud. Straffvärdet för de förseelserna kunde
jämföras med motsvarande förseelser i vägtrafiken.
Förhållandena var oftast lätta att konstatera. Överträdelser
av detta slag upptäcks ofta av kustbevakningens personal,
som dock inte nu har behörighet att besluta om
ordningsbot. Med hänsyn till den utbildning som
kustbevakningens personal genomgår redan idag, ansåg
kommittén att det inte borde krävas några mer omfattande
utbildningsinsatser för att systemet skulle fungera på ett
effektivt och rättssäkert sätt.

Kommittén fann det omvittnat att många förseelser till
sjöss idag inte rapporteras med hänsyn till att
förfarandereglerna om ansvar upplevs som omständliga och
resurskrävande. Ett system med ordningsbot för enklare
överträdelser i sjötrafiken skulle enligt kommitténs mening
kunna bidra till en bättre ordning till sjöss och därigenom
till ökad säkerhet, särskilt för fritidsbåtstrafiken.

Propositionen Ett effektivare brottmålsförfarande

Den dåvarande regeringen lade den 1 september 1994
fram propositionen (1994/95:23) Ett effektivare
brottmålsförfarande. Där föreslås åtskilliga åtgärder som
syftar till att effektivisera brottsbekämpningen. En
utgångspunkt är att resurserna för denna verksamhet ska
kunna användas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
I propositionen föreslås dock, i motsats till
kommittéförslaget, att tillämpningsområdet för ordningsbot
inte utvidgas. Inte heller föreslås några ändringar i
beslutsordningen.

Som ett motiv för att inte följa kommitténs förslag anges
att det, enligt 11 kap. 4 § regeringsformen, krävs att
föreskrifter om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om
huvuddragen av deras organisation och om rättegången
skall anges i lag. I propositionen konstateras att reglerna om
strafföreläggande och ordningsbot utgör en begränsning av
domstolarnas rättskipningsuppgifter, som enligt denna
bestämmelse kräver lagform. Den dåvarande regeringen
fann det därmed inte utan vidare vara möjligt att bemyndiga
regeringen att ge andra tjänstemän än polis- och
tullpersonal behörighet att utfärda ordningsbot.

En bedömning och ett förslag

Bedömningen i propositionen ger ett mycket passivt
intryck. Samhällets brottsförebyggande och
brottsbeivrande resurser måste självfallet utnyttjas på
effektivast möjliga sätt. Eventuella hinder i lagstiftningen
mot en effektivisering måste undanröjas. Samtidigt måste
det dock hållas i åtanke att det här i grunden rör sig om
rättskipning där alltså kraven på insikt och kunskap måste
ställas extra höga så att rättssäkerheten inte äventyras.

Kustbevakningen har enligt lag som en bland flera
uppgifter att bedriva polisiär övervakning till havs och i
kustvattnen samt i Vänern och Mälaren. Regeringen har
själv i 1994 års regleringsbrev preciserat denna uppgift
genom att ange att kustbevakningen inom svenskt
sjöterritorium och svensk ekonomisk zon skall bedriva
övervakningsverksamhet så att brottsligheten där minskar
och så att säkerheten till sjöss liksom respekten för lagar och
andra föreskrifter ökar.

Kustbevakningen har alltså i uppgift att övervaka
laglydnaden till sjöss. Myndigheten har erforderliga
resurser i form av personal med befogenheter och
utbildning som avpassats till de polisiära uppgifterna. Dessa
uppgifter utövas i nära samverkan med polisen.
Kustbevakningen är också som enda civila myndighet
försedd med fartyg och annan materiel som kan operera
året runt utefter landets hela kust. Det vore därför ett
slöseri att inte fullt ut använda dessa personella och
materiella resurser på det sätt som Åklagarutredningen
föreslog.

Vid överträdelser som är lätta att konstatera utan någon
egentlig kompletterande utredning måste det vara mer
kostnadseffektivt att kustbevakningspersonal som är på
platsen kan utfärda ett föreläggande om ordningsbot än att
ärendet ska behöva överlämnas till en annan myndighet för
vidare åtgärder. Efter viss kompletterande utbildning,
gärna i samverkan med polis och åklagare, kommer
rättssäkerheten att kunna garanteras. I sak finns det därför
inga skäl mot Åklagarutredningens förslag.

Även andra förseelser än de utredningen tog upp borde
kunna lämpa sig för denna sanktionsform. Som exempel
kan nämnas överträdelser som upptäcks vid
kustbevakningens kontroll av farligt gods och vid
övervakningen av fiskeförfattningar liksom också i enklare
tullmål.

Vad riksdagen behöver ta ställning till är frågan om man
nu ska förbereda en reform i linje med kommitténs tankar.
Vad som då lagtekniskt behövs är en ändring i 48 kap.
20 § rättegångsbalken. Där står idag att regeringen äger
förordna, att föreläggande om ordningsbot får utfärdas
även av åklagare och tulltjänsteman. Genom ett tillägg av
orden ''Tjänsteman vid kustbevakningen'' läggs grunden för
ett regeringsbeslut i föreslagen riktning. Detta skulle
avlasta åklagarna relativt sett enkla ärenden. Härigenom
fullföljs även kommittédirektiven bättre, samtidigt som det
ligger i linje med propositionens mål, nämligen ett
effektivare brottmålsförfarande.

Ett förslag till lagtext lämnas här. Om det bör
genomföras ska det dock passas ihop med propositionens
lagförslag 2.2, vars ingress (prop s 8) då behöver anpassas
genom ett tillägg även av 48 kap. 20 §.

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 48 kap. 20 § rättegångsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 48 
kap. 20 §

Regeringen äger förordna, att föreläggande om
ordningsbot får utfärdas även av åklagare och
tulltjänsteman. De bestämmelser i detta kapitel som gälla
polisman äga motsvarande tillämpning beträffande den som
avses med sådant förordnande.

Regeringen äger förordna, att föreläggande om
ordningsbot får utfärdas även av åklagare och
tjänsteman vid Tullverket och kustbevakningen. De
bestämmelser i detta kapitel som gäller polisman
äger motsvarande tillämpning beträffande den som
avses med sådant förordnande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att 48 kap. 20 § rättegångsbalken
ges den lydelse som i motionen anförts.

Stockholm den 14 oktober 1994

Sten Östlund (s)

Sverre Palm (s)