Motion till riksdagen
1994/95:Ju23
av Per Rosengren och Lennart Beijer (v)

med anledning av skriv. 1994/95:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten


Vänsterpartiet har så sent som i motion till
budgetpropositionen krävt att anslagen till
kronofogdemyndigheter och skattemyndigheter skall vara
oförändrade. Vi har sett detta som en nödvändig
förutsättning för att möta den ökande ekonomiska
brottsligheten och undandragandet av skattemedel som
kostar staten stora summor varje år. En stor riksdagsmajoritet
har instämt i vår bedömning när det gäller omfattningen av
den ekonomiska brottsligheten. Men när det gäller konkreta
åtgärder mot densamma så har man från majoritetens sida
hänvisat till den regeringsskrivelse som nu lagts på
riksdagens bord.
Vänsterpartiet instämmer i de bedömningar som görs
angående den ekonomiska brottsligheten och vilka
konsekvenser denna medför. Det är också bra att man i
skrivelsen poängterar bankernas roll i samband med
bankkrisen. Tyvärr glömmer man att påpeka vad
avregleringen av kreditmarknaden innebar i detta
sammanhang. En förutsättning för den vårdslöshet som
förekom inom kreditgivningsområdet under denna tid var ju
avregleringen av kreditmarknaden. Utan en avreglering hade
lånekarusellen inte varit möjlig. Inför framtida
ömarknadsanpassningarö bör detta poängteras.
I skrivelsen påpekas vissa problem när det gäller att det
vid sidan av en brottmålsprocess kan pågå en skatteprocess
i skattedomstol för att pröva skattefrågor. Dessa problem
borde emellertid kunna lösas genom inrättandet av speciella
skattedomstolar som prövar både skattefrågan och
brottmålsfrågan. Det skulle också lösa kompetensproblemet
på ett billigare sätt. I övrigt instämmer vi i målsättningen att
förbättra samarbetet mellan de inblandade myndigheterna.
Regeringen menar att resursbristen inte är huvudproblemet
vid bekämpning av ekonomisk brottslighet -- det är att
resurserna inte används på effektivast möjliga sätt. Detta
skulle enligt regeringen delvis hänga samman med
kompetensbrist samt svagheter i fråga om långsiktighet och
samordning när det gäller myndigheternas verksamhet.
Vidare skriver regeringen att erfarenheterna visar på
svårigheterna att få genomförda förbättringar inom
ekobrottsbekämpningens område att bli bestående i
konkurrens med andra prioriterade verksamheter vid
myndigheterna. Detta är i sanning ett underligt resonemang.
En riksdagsmajoritet har faktiskt skurit ner på A 1- och A
2-anslagen, som ju är de enda anslagen som kan skapa en
långsiktig strategi inom denna myndighet. Samma metod har
använts inom kronofogdemyndigheterna. De 200 miljoner
kronor som tillförts skattemyndigheten för utbyggnad av
skattekontrollen har på grund av den tillfälliga karaktären
givit just de negativa effekter som man pekar på i skrivelsen.
Vi har svårt att se hur dessa myndigheter skall kunna
skärpa kampen mot den ekonomiska brottsligheten utan att
de tillförs ytterligare resurser. Vänsterpartiet vill i
sammanhanget hänvisa till de utredningar som visar att varje
krona som går till dessa myndigheter ger flera kronor
tillbaka. Men detta förhållande gäller naturligtvis inte hur
länge som helst. Här råder rimligen avtagande avkastning.
Men vi menar att vi har långt kvar innan tillskott på
marginalen inte ger ett positivt nettoresultat.
Vänsterpartiet menar att skattemyndigheterna hittills
utsatts för alldeles för många organisationsförändringar, dvs.
förändringar som inte effektiviserat verksamheterna. Tron att
man genom nya förändringar skall kunna effektivisera
verksamheterna är just inget annat än fromma
förhoppningar. Det finns i dag inte något som tyder på att
genomförda organisationsförändringar effektiviserat
verksamheten inom skattemyndigheten. Snarare visar
studier inom momskontrollen att det varit tvärtom. Här visas
det snarare att resursbristen är en av de avgörande faktorerna
bakom den negativa utvecklingen.
Det bristande förtroende som regeringen visar
skattemyndigheterna vad avser deras effektivitet är
uppseendeväckande. Regeringen menar att det finns goda
förutsättningar att öka skattekontrollen generellt sett.
Därutöver skall kampen mot den ekonomiska brottsligheten
skärpas. Detta med minskade anslag. Sällan har man träffat
på ett större misstroende mot en myndighets verksamhet.
Regeringens förhoppningar om att näringslivet skall ta ett
större ansvar för förebyggande av ekonomisk brottslighet är
vällovliga, men de skandaler som kommit i dagen under
senare tid visar att man inte kan ha alltför stora
förhoppningar om att detta skall ge några större effekter vad
avser skatteundandragande och ekonomisk brottslighet.
Med tanke på argumentationen i utskotten i samband med
anslagen till skattemyndigheter och
kronofogdemyndigheter, då man hänvisade till innehållet i
en kommande skrivelse från regeringen om den ekonomiska
brottsligheten, känns skrivelsen som en västgötaklimax. Vi
saknar en konkret strategi mot den ekonomiska
brottsligheten. Skrivelsen innehåller i stort sett bara redan
tidigare gjorda bedömningar och konstateranden vad avser
den ekonomiska brottsligheten. Revisorernas rapport har i
alltför liten utsträckning legat till grund för skrivelsen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär konkreta förslag för
bekämpning av den ekonomiska brottsligheten.

Stockholm den 4 maj 1995

Per Rosengren (v)

Lennart Beijer (v)