Fram till år 1984 hade Rikspolisstyrelsen rätt att meddela
föreskrifter för och leda trafikövervakningen. På förslag av
1981 års polisberedning beslöt emellertid riksdagen att dessa
befogenheter skulle upphöra den 1 oktober
1984.
I mars 1993 presenterade riksdagens revisorer rapporten
''Polisen i samhällets tjänst''. Revisorerna ägnade
trafikövervakningen stor uppmärksamhet. Efter att ha
framhållit trafikövervakningens stora betydelse för ökad
trafiksäkerhet konstaterade revisorerna, att den regionala
strukturen uppenbarligen inte ger några garantier för en
effektiv trafikövervakning och att det enligt revisorernas
mening därför borde övervägas, om inte trafikpolisen borde
organiseras nationellt.
Revisorerna noterade också att trafiken är ett juridiskt
komplicerat fält och att man uppmärksammat att i praktiken
samma trafikregler inte gällde över hela landet. Behovet av
en enhetlig rättstillämpning talade enligt revisorerna också
för att trafikpolisen skulle ha en egen organisation över den
lokala och regionala nivån.
Efter remissbehandling överlämnade revisorerna i juni
1993 sin slutliga rapport, varvid man ånyo konstaterade
brister i effektiv styrning av polisens trafikövervakning och
att effektiviteten i verksamheten var låg. Revisorerna var
vidare skeptiska till länsstyrelsernas möjligheter att
åstadkomma den nödvändiga förnyelsen av trafikpolisen.
I skrivelse den 1 juni 1993 lämnade Rikspolisstyrelsen
''riktlinjer och råd'' beträffande ett antal polisiära
trafikövervakningsaktiviteter.
Avslutningsvis konstaterade där Rikspolisstyrelsen att
''det finns fortfarande alltför stora kvalitetsmässiga
skillnader i övervakningen, vilket klart har dokumenterats
inom ramen för Rikspolisstyrelsens tillsyn''.
Dagens situation
På grund av genomförda personalminskningar under 1993
och 1994 har antalet trafikpoliser minskat från ca 1 250
sommaren 1992 till i dag ca 950. Ytterligare
minskningar är planerade och det kan befaras, att antalet
trafikpoliser under detta år kommer att understiga 900. På tre
år skulle det således ske en minskning med nära 30 %.
Detta
innebär ett allvarligt hot mot den positiva
utvecklingen på olyckssidan. På kort sikt kan minskningen i
ett regionalt perspektiv verka acceptabel, men i ett nationellt
perspektiv och på längre sikt kan konsekvenserna bli
förödande.
Enligt riksdagens beslut har Vägverket numera det totala
ansvaret för trafiksäkerhetsarbetet. I det nationella
trafiksäkerhetsprogrammet har polisen utlovat att
trafikövervakningsinsatserna framgent skall förbli på samma
nivå som under 1993. När programmet utarbetades utgick
Rikspolisstyrelsen från att länsstyrelserna skulle verka för att
trafikövervakningen skulle få den omfattning och inriktning,
som Trafikpolisutredningen föreslagit och som riksdag och
regering ställt sig bakom. Mycket tyder nu på att de
kvalificerade insatserna (dvs. utförda av trafikpoliser) under
1995 kommer att ligga lägre än under 1993.
På central nivå har överenskommelse träffats mellan
Rikspolisstyrelsen och Vägverket om hur
trafikövervakningsinsatserna skall genomföras. Vägverket
har även ställt resurser till polisens förfogande. Nuvarande
bristande direktivrätt för Rikspolisstyrelsen i kombination
med minskat antal trafikpoliser riskerar att kullkasta
förutsättningarna för trafiksäkerhetsprogrammets
genomförande.
Regionalt finns mycket stora variationer när det gäller
andelen trafikpoliser. Dessa variationer synes inte
motiverade av faktiska förhållanden såsom trafikmängd,
antalet vägkilometer, antalet olyckor osv.
Rikspolisstyrelsens inspektionsverksamhet visar att också
verksamhetsinriktningen varierar mellan
trafikavdelningarna på ett sätt som heller inte kan vara
motiverat av de faktiska förhållandena. Tecken tyder på att
intresset för trafikolyckor minskat hos flera regionala
polisledningar.
Det finns därför en risk för att verksamhetsinriktningen
inom trafikövervakningen är på väg mot skillnader, som inte
kan vara motiverade av regionala förhållanden.
Förutsättningarna för att signaler från Rikspolisstyrelsen om
gemensamma aktiviteter skall slå igenom synes i dag vara
väsentligt sämre än för bara två år sedan.
Vidare finns skillnader i kompetens och teknik mellan
trafikpoliser i olika län. Detta kommer att leda till
kvalitetsmässiga skillnader i sättet att bedriva
trafikövervakning.
Vidare har Rikspolisstyrelsen noterat, att
rättstillämpningen alltjämt präglas av olikheter. Exempelvis
sker omhändertagande av körkort vid förseelser mycket olika
i olika delar av landet. Detta påverkar negativt trafikanternas
förtroende för trafikövervakningar och rättssystemet.
Enligt regeringsbeslut den 22 december 1994 överförs
fr.o.m. den 1 juli
1995 ett antal bilinspektörer, som utför flygande
inspektion m.m., från Vägverket till polisväsendet.
Till följd härav kommer all fordonskontroll på väg att
ombesörjas av polisen. Detta ställer nya krav på samordning
av den trafikövervakande verksamheten samt på likformade
rutiner.
Kommande arbete inom EU och inte minst genomförandet
av harmoniserade åtgärder inom trafikövervakningen kan för
Sveriges del försvåras av att vi saknar en nationell
samordning av trafikpolisarbetet.
Sammanfattning
Vad som ovan redovisats talar för att Rikspolisstyrelsens
roll behöver stärkas vad gäller trafikövervakningen. Två
alternativ är därvid tänkbara. Det ena är förslaget från
riksdagens revisorer att ställa trafikpolisen under central
ledning under en femårsperiod. Det andra alternativet, som
dock bör komma i fråga i första hand, är att ge
Rikspolisstyrelsen rätt att meddela föreskrifter för
trafikövervakningen. Denna föreskriftsrätt borde i huvudsak
omfatta följande områden:Dimensioneringen av de
regionala trafikpolisavdelningarna.Utrustningsanskaffning
och kompetensutveckling inom trafikövervakningen.
Verksamhetsinriktning och kvantitativa resursinsatser.
Föreskriftsrätten förutsätts bli kopplad till en
samrådsskyldighet med resp. länsstyrelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvidgade befogenheter för
Rikspolisstyrelsen vad avser trafikövervakning.