Den ekonomiska brottsligheten urgröper förtroendet för rättssamhället. Detta är både en ekonomisk fråga och en moralisk fråga. I ett välfärdssamhälle måste alla ställa upp efter sin förmåga, men i dag är det allt för många som smiter undan -- och det är ofta de som har det gott ställt.
Det är inte acceptabelt att en vanlig löntagare får gå från hus och hem på grund av att han inte har råd att betala sina skulder när han är arbetslös, samtidigt som andra genom ekonomisk brottslighet sitter kvar i sina flotta herrgårdar där hustrun står skriven för innehavet.
I den svåra ekonomiska situation som landet befinner sig i gäller det att ha en hög moral. Därför måste samhället se till att man håller efter denna typ av brottslighet.
I den juridiska djungel där den ekonomiska brottsligheten frodas kommer samhällets företrädare -- skattemyndigheter, polis och åklagare -- alltid på efterkälken. Det beror på bristande resurser både personellt och när det gäller databehandling. Det är en brist i lagstiftningen som inte tillåter samkörning av olika register. Utvecklingen mot speciella eko-åklagare och eko-rotlar inom polisen måste fortsätta. Utbildning i företagsekonomi måste också till både för åklagare och domare.
Skattekontrollen måste förstärkas och när det gäller brottsmålshanteringen måste en snabbare handläggning åstadkommas. Som det är i dag fortsätter ofta brottsligheten under tiden utredningen pågår.
När det gäller de personella resurserna får ofta de som arbetar med ekobrott vara reserv för andra polisiära uppgifter. Så får det inte vara. En sådan signal är inte bra för samhället och kan uppfattas som att dessa frågor har en låg prioritet. Om inte resurserna finns inom polisen får man inte vara främmande för att köpa in resurser och kunskap utanför myndigheterna när det gäller utredningar.
Myndigheterna måste också slå vakt om den kunskap som personalen har genom olika åtgärder, men också se till att personalen har resurser så att man kan hålla jämmna steg med dem som begår brotten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot ekonomisk brottslighet.
Stockholm den 25 januari 1995 Rinaldo Karlsson (s)