Samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten är
helt otillräckliga. Brotten präglas av ökad komplexitet och
moderna metoder. Stora brister i rättsväsendets förmåga att
hantera dessa brott har uppdagats i bl.a. riksdagens revisorers
granskning. Tidsfördröjningarna är alltför låga. Otillräcklig
skattekontroll, speciellt vad gäller mervärdesskatten, är en av
många orsaker. Brister finns även i indrivningen av
skatteskulder, särskilt från personer i utlandet.
Arbetet på regeringsnivån har under lång tid varit
otillräckligt. Den långvariga bristen på uppföljning, samlade
analyser och konsekvent styrning av insatserna mot
ekonomisk brottslighet ses av oss som en huvudanledning
till att missförhållandena har kunnat växa sig så stora.
Den socialdemokratiska regeringen har angivit kampen
mot den ekonomiska brottsligheten som ett prioriterat
område inom brottsbekämpningen. För att få avsedd effekt
behövs åtgärder inom åtskilliga områden. Åtgärderna berör
flera departement. Det är bra att Justitiedepartementet redan
tagit initiativ för att samordna regeringens åtgärder mot den
ekonomiska brottsligheten genom att bl.a. ha tillsatt en
särskild bredningsgrupp för detta arbete.
Det är mycket tillfredsställande att regeringen har aviserat
att man under våren 1995 kommer att presentera en samlad
strategi för samhällets åtgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Samhället behöver kraftsamla sina insatser
när det gäller att förebygga och beivra ekonomisk
brottslighet.
Den ekonomiska brottsligheten är ett samhällsont. Dess
förekomst betyder att samhället undandras betydande
inkomster. Såväl välfärdsmål som fördelningsmål hotas när
samhället inte får de skatteinkomster som det samlade
produktionsresultatet i landet ger underlag för.
Den ekonomiska brottsligheten har ytterligare negativa
effekter på samhället och medborgarna.
* Oseriösa företag skaffar sig ett ekonomiskt övertag över
de seriösa. Konkurrensvillkor snedvrids. Konkurserna ökar
och den samhällsekonomiska resursstyrningen försämras.
* Den allmänna moralen luckras upp, när de som sysslar
med ekonomisk brottslighet kan göra det utan överhängande
risk för upptäckt och straff. Samhällssolidariteten urholkas.
Ekobrotten visar en mycket oroväckande ökning. Vissa
näringar har blivit tummelplatsen för oseriösa personer.
Polisanmälan om svartjobb är mycket vanligt, särskilt i
storstäderna. Men polisen har inte resurser att utreda. Detta
är förödande. De som vill lär sig snabbt att det är tämligen
riskfritt att bryta mot lagar och regler.
Den ekonomiska brottsligheten präglas av nya metoder
och ökad komplexitet. Ny informationsteknik utnyttjas
systematiskt och gör brotten svårare att upptäcka och bevisa.
Avancerade brottslingar har ofta juridisk och ekonomisk
expertis till sitt förfogande. Bolagsbildningar utan seriös
verksamhet har blivit vanliga, och många brott har
internationell anknytning.
Det finns också brister i skattekontroll och indrivning.
Skattemyndigheternas kontrollresurser och lagliga rätt är
begränsade. Det begränsar också deras möjligheter att
upptäcka brott. Mervärdesskatten, som svarar för en
tredjedel av statens inkomster, har utsatts för en mängd
bedrägerier de senaste åren. Skattemyndigheternas kontroll
vad gäller mervärdesskatten motsvarar varken behovet av
kontroll eller skattens betydelse som inkomstkälla.
Granskningen visar på brister i samordningen mellan de
myndigheter som måste samverka i brottsutredningarna.
Många är inblandade, inte bara åklagare och polis utan även
konkursförvaltare, skatte- och kronofogdemyndigheter, tull
m.fl. Ett konkret samarbete lyckas ibland, men är inte regel.
Det normala är att var och en först arbetar klart utifrån egna
premisser och därefter rapporterar till den det vederbör,
varefter ärendet hamnar på väntelista. Dröjsmålet (och
resursbristen) gör att mycket faller i glömska. Då ärendet tas
upp på nytt har man förlorat både tempo och sammanhang i
utredningen.
Vi anser att organisationsfrågan bör lösas snarast.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
principlösning av organisationsfrågan på central och
regional nivå, och härtill hörande frågor som berör
effektiviteten i brottsutredningarna.
Det är enligt vår mening viktigt att upprätthålla en sträng
syn på bokföringsbrott. Skälen till ett eventuellt införande av
sanktionsavgifter bör vara att åstadkomma en mer effektiv
rättstillämpning än i dag. Bokföringsbrott av mera allvarligt
slag måste självfallet behållas inom det straffrättsliga
systemet, bl.a. därför att det i vissa stora ekobrottshärvor
endast är bokföringsbrott som är någorlunda lätta att utreda
och bevisa.
Regeringen bör ge tydliga signaler till företagare om
betydelsen av att bokföringen sköts väl. De auktoriserade
och godkända revisorerna har en nyckelroll när det gäller att
förebygga ekonomisk brottslighet.
Det finns enligt vår mening ett ökat behov av
myndighetskontroll. Näringslivet bör ha direkt intresse av att
samhällets kontrollsystem fungerar bättre, detta för att
motverka snedvridna konkurrensförhållanden. Vissa
kontroller kan dessutom vara lönsamma för staten. En
generellt förbättrad myndighetskontroll behövs också som
stöd för den allmänna skatte- och betalningsmoralen i
samhället.
Vad gäller rekrytering och utbildning av goda
ekobrottsutredare är det enligt vår mening mycket troligt att
förbättringar skulle kunna åstadkommas genom att pröva nya
rekryteringsvägar. Ett större tillskott av ekonomer och annan
specialkompetens till såväl polis- som åklagarmyndigheter
förefaller också väl motiverat. Avvägningarna mellan olika
typer av kompetens måste självfallet göras inom respektive
myndighet.
Bristerna inom såväl eko-polis som åklagarväsendet är
enligt vår mening särskilt allvarliga med tanke på åklagarens
centrala roll inom såväl brottsutredning som rättegång.
Men kampen mot den ekonomiska brottsligheten kan inte
enbart föras genom utredningsresurser och straffskalor. Det
handlar också om solidaritet och moral.
Samhällssolidaritet och moral i ett vidare perspektiv
påverkas av det samhällsklimat vi lever i. Situationen i
samhället kan förändras genom information och
opinionsbildning. Av tradition har folkrörelserna haft en stor
betydelse när det gäller att bedriva upplysning och
opinionsbildning. Under senare år har dock folkrörelsernas
roll minskat, såväl på detta område som på andra. Detta har
flera orsaker. Det handlar om såväl en krympande ekonomi
som människors inställning till folkrörelsernas roll och
möjligheter.
I LO-distriktet sydöstra Sverige genomförs varje år ett
arbete med namnet Facket i Sommarland. Arbetet går ut på
att belysa bristerna i kontrollen av den tillfälliga handeln
samt i hotell- och restaurangbranschen och den
ekobrottslighet som i skuggan av detta kan pågå. Resultatet
visar på brister i lagstiftningen. Dessa brister har också
redovisats i en rapport till riksdagens revisorer.
Det ovan redovisade pekar på att det finns många olika sätt
att bedriva upplysning och information. Andra folkrörelser
kan säkert spela en lika aktiv roll på detta område i samarbete
med myndigheter och experter. Det är därför angeläget att
resurser även fortsättningsvis skapas för insatser av den här
karaktären. Genom det engagemang och de erfarenheter som
folkrörelserna besitter, kan utvecklingen på det här området
påverkas med förhållandevis mindre resurser än om kampen
mot den ekonomiska brottsligheten enbart skall föras i
former av utredningsresurser och straffskalor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förebyggande insatser
mot ekonomisk brottslighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det brottsutredande arbetet
rörande ekonomisk brottslighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att indriva
skatteskulder.1
Stockholm den 19 januari 1995
Bengt Kronblad (s)
Agneta Ringman (s)
Krister Örnfjäder (s)
Håkan Juholt (s)
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU