Samhällets insatser mot den ekonomiska brottsligheten är helt otillräckliga. Brotten präglas av ökad komplexitet och moderna metoder. Stora brister i rättsväsendets förmåga att hantera dessa brott har uppdagats i bl.a. riksdagens revisorers granskning. Tidsfördröjningarna är alltför låga. Otillräcklig skattekontroll, speciellt vad gäller mervärdesskatten, är en av många orsaker. Brister finns även i indrivningen av skatteskulder, särskilt från personer i utlandet.
Arbetet på regeringsnivån har under lång tid varit otillräckligt. Den långvariga bristen på uppföljning, samlade analyser och konsekvent styrning av insatserna mot ekonomisk brottslighet ses av oss som en huvudanledning till att missförhållandena har kunnat växa sig så stora.
Den socialdemokratiska regeringen har angivit kampen mot den ekonomiska brottsligheten som ett prioriterat område inom brottsbekämpningen. För att få avsedd effekt behövs åtgärder inom åtskilliga områden. Åtgärderna berör flera departement. Det är bra att Justitiedepartementet redan tagit initiativ för att samordna regeringens åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten genom att bl.a. ha tillsatt en särskild bredningsgrupp för detta arbete.
Det är mycket tillfredsställande att regeringen har aviserat att man under våren 1995 kommer att presentera en samlad strategi för samhällets åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Samhället behöver kraftsamla sina insatser när det gäller att förebygga och beivra ekonomisk brottslighet.
Den ekonomiska brottsligheten är ett samhällsont. Dess förekomst betyder att samhället undandras betydande inkomster. Såväl välfärdsmål som fördelningsmål hotas när samhället inte får de skatteinkomster som det samlade produktionsresultatet i landet ger underlag för.
Den ekonomiska brottsligheten har ytterligare negativa effekter på samhället och medborgarna.
* Oseriösa företag skaffar sig ett ekonomiskt övertag över de seriösa. Konkurrensvillkor snedvrids. Konkurserna ökar och den samhällsekonomiska resursstyrningen försämras.
* Den allmänna moralen luckras upp, när de som sysslar med ekonomisk brottslighet kan göra det utan överhängande risk för upptäckt och straff. Samhällssolidariteten urholkas.
Ekobrotten visar en mycket oroväckande ökning. Vissa näringar har blivit tummelplatsen för oseriösa personer. Polisanmälan om svartjobb är mycket vanligt, särskilt i storstäderna. Men polisen har inte resurser att utreda. Detta är förödande. De som vill lär sig snabbt att det är tämligen riskfritt att bryta mot lagar och regler.
Den ekonomiska brottsligheten präglas av nya metoder och ökad komplexitet. Ny informationsteknik utnyttjas systematiskt och gör brotten svårare att upptäcka och bevisa. Avancerade brottslingar har ofta juridisk och ekonomisk expertis till sitt förfogande. Bolagsbildningar utan seriös verksamhet har blivit vanliga, och många brott har internationell anknytning.
Det finns också brister i skattekontroll och indrivning. Skattemyndigheternas kontrollresurser och lagliga rätt är begränsade. Det begränsar också deras möjligheter att upptäcka brott. Mervärdesskatten, som svarar för en tredjedel av statens inkomster, har utsatts för en mängd bedrägerier de senaste åren. Skattemyndigheternas kontroll vad gäller mervärdesskatten motsvarar varken behovet av kontroll eller skattens betydelse som inkomstkälla.
Granskningen visar på brister i samordningen mellan de myndigheter som måste samverka i brottsutredningarna. Många är inblandade, inte bara åklagare och polis utan även konkursförvaltare, skatte- och kronofogdemyndigheter, tull m.fl. Ett konkret samarbete lyckas ibland, men är inte regel. Det normala är att var och en först arbetar klart utifrån egna premisser och därefter rapporterar till den det vederbör, varefter ärendet hamnar på väntelista. Dröjsmålet (och resursbristen) gör att mycket faller i glömska. Då ärendet tas upp på nytt har man förlorat både tempo och sammanhang i utredningen.
Vi anser att organisationsfrågan bör lösas snarast. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till principlösning av organisationsfrågan på central och regional nivå, och härtill hörande frågor som berör effektiviteten i brottsutredningarna.
Det är enligt vår mening viktigt att upprätthålla en sträng syn på bokföringsbrott. Skälen till ett eventuellt införande av sanktionsavgifter bör vara att åstadkomma en mer effektiv rättstillämpning än i dag. Bokföringsbrott av mera allvarligt slag måste självfallet behållas inom det straffrättsliga systemet, bl.a. därför att det i vissa stora ekobrottshärvor endast är bokföringsbrott som är någorlunda lätta att utreda och bevisa.
Regeringen bör ge tydliga signaler till företagare om betydelsen av att bokföringen sköts väl. De auktoriserade och godkända revisorerna har en nyckelroll när det gäller att förebygga ekonomisk brottslighet.
Det finns enligt vår mening ett ökat behov av myndighetskontroll. Näringslivet bör ha direkt intresse av att samhällets kontrollsystem fungerar bättre, detta för att motverka snedvridna konkurrensförhållanden. Vissa kontroller kan dessutom vara lönsamma för staten. En generellt förbättrad myndighetskontroll behövs också som stöd för den allmänna skatte- och betalningsmoralen i samhället.
Vad gäller rekrytering och utbildning av goda ekobrottsutredare är det enligt vår mening mycket troligt att förbättringar skulle kunna åstadkommas genom att pröva nya rekryteringsvägar. Ett större tillskott av ekonomer och annan specialkompetens till såväl polis- som åklagarmyndigheter förefaller också väl motiverat. Avvägningarna mellan olika typer av kompetens måste självfallet göras inom respektive myndighet.
Bristerna inom såväl eko-polis som åklagarväsendet är enligt vår mening särskilt allvarliga med tanke på åklagarens centrala roll inom såväl brottsutredning som rättegång.
Men kampen mot den ekonomiska brottsligheten kan inte enbart föras genom utredningsresurser och straffskalor. Det handlar också om solidaritet och moral.
Samhällssolidaritet och moral i ett vidare perspektiv påverkas av det samhällsklimat vi lever i. Situationen i samhället kan förändras genom information och opinionsbildning. Av tradition har folkrörelserna haft en stor betydelse när det gäller att bedriva upplysning och opinionsbildning. Under senare år har dock folkrörelsernas roll minskat, såväl på detta område som på andra. Detta har flera orsaker. Det handlar om såväl en krympande ekonomi som människors inställning till folkrörelsernas roll och möjligheter.
I LO-distriktet sydöstra Sverige genomförs varje år ett arbete med namnet Facket i Sommarland. Arbetet går ut på att belysa bristerna i kontrollen av den tillfälliga handeln samt i hotell- och restaurangbranschen och den ekobrottslighet som i skuggan av detta kan pågå. Resultatet visar på brister i lagstiftningen. Dessa brister har också redovisats i en rapport till riksdagens revisorer.
Det ovan redovisade pekar på att det finns många olika sätt att bedriva upplysning och information. Andra folkrörelser kan säkert spela en lika aktiv roll på detta område i samarbete med myndigheter och experter. Det är därför angeläget att resurser även fortsättningsvis skapas för insatser av den här karaktären. Genom det engagemang och de erfarenheter som folkrörelserna besitter, kan utvecklingen på det här området påverkas med förhållandevis mindre resurser än om kampen mot den ekonomiska brottsligheten enbart skall föras i former av utredningsresurser och straffskalor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av förebyggande insatser mot ekonomisk brottslighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det brottsutredande arbetet rörande ekonomisk brottslighet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att indriva skatteskulder.1
Stockholm den 19 januari 1995 Bengt Kronblad (s) Agneta Ringman (s) Krister Örnfjäder (s) Håkan Juholt (s) 1 Yrkande 3 hänvisat till SkU