med anledning av skriv. 1994/95:217 Samlade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten
Skrivelsen i sin helhet ger uttryck åt en viljeriktning inom
detta område som är bra, och huvuddelen av
åtgärdskatalogen är också helt riktig. Av särskilt värde är
ambitionen att vidtaga åtgärder för att samordna statens
åtgärder mot ekobrott samt att förtydliga och förenkla
regelverket, särskilt med avseende på skattelagstiftningen,
samt att se över myndighetsstrukturen med sikte mot en
särskild central myndighet mot ekobrott.
Ekobrottsligheten är ett uttryck för ett systemfel och
skrivelsen ger också uttryck för att hela samhället måste dras
in i förfarandet för att verksamma och varaktiga resultat skall
uppnås. Det gäller enskilda arbetsgivare och företagare,
myndigheter och organisationer. Reglerna måste vara brett
förankrade ute i samhället för att få genomslag. Denna
förankring kan inte uppnås genom tvång, utan måste
etableras genom att många människor ställer sig solidariska
till reglerna och till dem som har att ombesörja att de
efterlevs. Ett stort ansvar faller på politikerna, att som
lagstiftare agera i enlighet med det allmänna
rättsmedvetandet.
Mot bakgrund av det ovan sagda innefattar skrivelsen
några åtgärder som inte är lämpliga. Det gäller införandet av
den gamla skatteflyktsklausulen och att redan revidera
resultatet av Rättssäkerhetskommitténs arbete inom
skatteuppbörden.
Skatteflyktsklausulen har ingen som helst betydelse för att
stävja den ekonomiska kriminaliteten. Då den gällde
tillämpades den ytterst sällan. De skattekriminella är helt
immuna mot lagstiftning av detta slag. Däremot skapar
reglerna stor osäkerhet och olust inom det etablerade och
seriösa näringslivet och för lojala skattebetalare. Denna olust
bidrar allvarligt till att undergräva solidariteten med
skattesystemet i dess helhet, vilket är ett allvarligt avbräck i
kampen mot den ekonomiska kriminaliteten.
Den tidigare sekreteraren i 1992 års
rättssäkerhetskommitté, Anders Hultqvist, har i sin under
1995 framlagda doktorsavhandling om legalitetsprincipen
vid inkomstbeskattning visat att skatteflyktsklausulen strider
mot grundlagen. Detta är heller inte särskilt överraskande.
Syftet med klausulen är ju att domstolen i efterhand skall
täppa till luckor som uppkommit vid lagstiftningen och som
utnyttjas av de skattskyldiga. Härigenom överförs i realiteten
lagstiftningsmakten från riksdagen till domstolarna.
Domstolen dömer inte efter lag, utan får själv skapa de regler
den skall tillämpa i det enskilda fallet. Detta skapar
rättsosäkerhet och retroaktiv rättstillämpning, allt principer
som bryter mot västerländsk rättskultur.
I åtgärdskatalogen nämns också att skattekontrollen skall
bli effektivare och att de regler som infördes p.g.a.
Rättssäkerhetskommitténs arbete skall revideras. Först skall
noteras att det stora och avgörande problemet i kampen mot
den ekonomiska kriminaliteten inte är att för få brott
upptäcks, utan att större delen av de brott som upptäcks inte
beivras.
Härutöver gäller att skattekontrollen och revisionen måste
ske på ett rättssäkert sätt, och skattemyndigheterna måste
agera så att allmänheten får förtroende för deras sätt att
arbeta. Rättssäkerhetskommittén gjorde en kvalificerad
genomgång av de faktorer som skulle vägas mot varandra vid
bedömningen av vad rättssäkerheten och vad effektiv
skatteuppbörd kräver. Utredningen var enig och
remissutfallet till helt övervägande del positivt.
Lagstiftningen är sålunda brett förankrad. Lagstiftningen
bygger på principen att den skattskyldige är hederlig och
intill dess misstanke om annat föreligger, skall tvångsmedel
inte användas. Samma princip gäller för polisens arbete.
I slutet av 1970-talet och början på 1980-talet gjordes en
omfattande satsning mot den ekonomiska brottsligheten.
Mot slutet av 1980-talet hade denna satsning klingat ut helt.
En anledning till misslyckandet var att reglerna och
åtgärderna inte var förankrade hos juristkåren och inte heller
i näringslivet. Även om dessa grupper inte representerar ett
folkflertal, är de avgörande för att ekobrottsbekämpningen
skall bli framgångsrik. Ekobrottsbekämpningen måste vara
en legitim del i ett fritt demokratiskt västerländskt
kultursamhälle och inte enbart ett uttryck för en
maktdemonstration från en tillfällig folkopinion till gagn för
vissa särintressen.
När det gäller myndighetsstrukturen och en eventuell
central myndighet mot ekobrottsbekämpning, bör övervägas
hur lagföringen skall äga rum. Mycket talar för att åklagarens
roll bör ses över och att man skiljer på funktionen att vara
förundersökningsledare i brottmål och att utföra talan inför
domstol i samma brottmål. Helt skilda egenskaper torde vara
av betydelse i de olika faserna av en brottsutredning. Det bör
övervägas om inte centralmyndigheten skall kunna
bemyndigas att utnyttja processadvokater vid utförande av
åtal i komplicerade ekobrottmål.
Skrivelsen innefattar inte någon definition på ekonomisk
brottslighet och det är naturligtvis svårt att finna en
heltäckande definition på detta fenomen. Om emellertid
myndigheternas arbete i prioriteringshänseende skall styras
av begreppet ekonomisk brottslighet, måste någon form av
definition införas eller de brottstyper som avses helt räknas
upp, så att en viss stadga nås vid tillämpningen av reglerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skatteflyktsklausul,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rättssäkerhet vid beskattning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förundersökning vid brottmål,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en central myndighet för
bekämpning av ekobrott.
Stockholm den 5 maj 1995
Rolf Åbjörnsson (kds)
Ingrid Näslund (kds)
Åke Carnerö (kds)
Tuve Skånberg (kds)
Michael Stjernström (kds)