med anledning av prop. 1994/95:188 Effektiviseringar på delgivningsområdet
Sammanfattning
I propositionen lägger regeringen fram förslag till
effektiviseringar på delgivningsområdet. Bl.a. föreslås vissa
ändringar som gäller information till svarande vid förenklad
delgivning, förslag om ökade möjligheter till husrannsakan
vid delgivning, förslag om ändrade beviskrav vid delgivning
med notoriskt svårdelgivna personer samt förslag om ökat
delgivningsansvar för käranden (den som ansöker om
stämning) i dispositiva tvistemål där
kronofogdemyndigheterna trots upprepade försök inte
lyckas delge svaranden föreläggandet i målet.
Regeringens samtliga förslag ligger väl i linje med den
borgerliga regeringens planerade åtgärder på
delgivningsområdet i syfte att uppnå ett effektivare och
mindre kostsamt förfarande. I två avseenden är vi dock
beredda att gå längre än vad regeringen gör. När det gäller
regeringens förslag till ökat delgivningsansvar för käranden
anser vi att kärandens ansvar för att delgivning sker bör
utökas till att omfatta även de enklare delgivningsfallen.
Vi anser också att tiden nu är mogen för att överväga
privatisering av delgivningsförfarandet -- förutsatt att
verksamheten står under offentlig kontroll -- genom att
utvidga stämningsmannabehörigheten till enskilda
näringsidkare som driver delgivningsverksamhet.
Förslag om ökat delgivningsansvar för käranden
Regeringen föreslår att regeln om kärandens
delgivningsansvar bör tas in som ett nytt tredje stycke i 33 kap.
6
§ rättegångsbalken. Den nya regeln tar sikte på vissa
svårare delgivningsfall, där det allmänna misslyckats med att
delge svaranden ansökan om stämning. Enligt förslaget skall
kronofogdemyndigheten pröva om försöken till delgivning i
dessa fall skall fortsätta eller om käranden skall erbjudas att
själv ombesörja delgivningen vid påföljd att
stämningsansökan annars avvisas (motsvarande
bestämmelse finns redan i 30
§ lagen om betalningsförläggande och handräckning som
rör vissa svårare delgivningsfall).
Vår inställning
En lagändring som innebär att statens delgivningsansvar
flyttas över till käranden i de fall det här är fråga om kan
naturligtvis resa vissa lämplighetsfrågor. Den vanligaste
invändningen torde vara att det primärt åvilar staten att
tillhandahålla ett väl fungerande delgivningssystem och att
parter som inte har resurser och kunskaper att överta
delgivningen kommer att drabbas. Utgångspunkten har
således hittills varit att det ytterst åvilar det allmänna att
tillgodose kärandens intresse av att rättegången kommer till
stånd genom att se till att svaranden nås av delgivningen.
Mot en sådan invändning kan anföras att det här är fråga
enbart om dispositiva tvistemål där käranden genom sin
stämningsansökan är den initiativtagande, att saken gäller en
privat angelägenhet och att det bara är käranden som har
något egentligt intresse av att få till stånd en rättslig process.
Enligt vår uppfattning är det rimligt att den part som har
intresse av att få till stånd en rättslig process i ett dispositivt
tvistemål också får vara beredd att i större utsträckning än
hittills själv medverka till att domstolsförfarandet inleds
genom att ombesörja delgivningen.
Vi anser att starka skäl -- inte minst behovet av att spara i
statens utgifter -- talar för att kärandens ansvar för att
delgivning sker bör utsträckas till att omfatta även de enklare
delgivningsfallen, dvs. de fall där det inte föreligger några
svårigheter att delge svaranden ansökan om stämning.
Vi förordar således en lagändring som innebär att käranden
i dispositiva tvistemål har ansvar för att delgivning sker såväl
i svårare som i enklare delgivningsfall.
Utvidgning av stämningsmannabehörigheten till enskilda
näringsidkare som driver delgivningsverksamhet
År 1979 genomfördes den organisatoriska förändringen att
polisen övertog huvudmannaskapet för stämningsmännen.
Dessförinnan hade stämningsmännen förordnats av
länsstyrelsen, och de arbetade på uppdragsbasis. Det
uttalades i propositionen (prop. 1978/79:11 s.
33 f.)
bl.a. att stämningsmannabehörighet bör ges endast till
sådana personer, vilkas trovärdighet i princip inte bör kunna
sättas i fråga, samt att bevisvärdet av stämningsmannens
intyg är större om han har uppdraget i tjänsten och inte står
i uppdragsförhållande till den som begär delgivningen och
har ett särskilt intresse av att få den utförd.
Polisens stämningsmannaorganisation bygger dels på fast
anställda delgivningsmän vid polismyndigheterna, dels på
s.k. fritidsarbetande stämningsmän. Även polismän kan
utnyttjas för delgivning. Delgivningsorganisationen är en del
av polisverksamheten och konkurrerar således om resurserna
med all övrig polisverksamhet. Delgivningsorganisationen
kan på de flesta håll sägas vara ansträngd. Ärendemängden
har ökat markant under de sista åren och alla ärenden kan
inte handläggas med den skyndsamhet och grundlighet som
skulle kunna vara önskvärd.
Under senare tid har det på många områden överlåtits till
enskilda att utföra uppgifter som tidigare kanske setts som
typiska myndighetsuppgifter eller uppgifter för offentliga
subjekt. Ordningsvakternas och väktarnas verksamhet utgör
exempel på att uppgifter som tidigare utförts av polisen
numera -- och sedan ganska länge -- utförs av privata subjekt.
Ordningsvakternas och väktarnas utbildning och
förordnande ligger dock under offentlig tillsyn, nämligen av
polis och länsstyrelse.
Det har också startats ett mindre antal företag som utför
delgivningstjänster. Även en del inkassoföretag har bildat
egna delgivningsavdelningar. Dessa enskilda näringsidkare
konkurrerar emellertid inte på samma villkor som polisen,
huvudsakligen på grund av att de privata företagens
delgivningspersonal inte har stämningsmannabehörighet.
I sammanhanget bör också erinras om det pågående arbete
som bedrivs av den parlamentariskt sammansatta
Trygghetsutredningen (dir. 1993:37), som tillsattes under
den borgerliga regeringen och som bl.a. har till uppgift att
undersöka hur enskildas insatser och privata initiativ bättre
skall kunna tas tillvara i det framtida brottsförebyggande och
trygghetsskapande arbetet.
Mot denna bakgrund anser vi att det är motiverat att
överväga en utvidgning av stämningsmannabehörigheten på
delgivningsområdet. Enligt vår uppfattning bör även privat
arbetande stämningsmän, som står under offentlig kontroll,
kunna godtas och ges samma behörighet när det gäller att
överlämna handlingar och intyga att så har skett. Den
offentliga kontrollen kan exempelvis bestå i att polisen eller
länsstyrelsen fortlöpande utövar tillsyn över de privata
stämningsmännen. Förordnande som stämningsman bör för
övrigt kunna återkallas när det finns skäl för det. För att
underlätta tillsynen skulle en modell från
bevakningsföretagen kunna övervägas, nämligen att bara
företag och inte enskilda personer skulle få driva
delgivningsverksamhet med möjlighet till
stämningsmannabehörighet i privat regi.
Det bör ankomma på den lokala polismyndigheten,
Rikspolisstyrelsen eller länsstyrelse -- eller en kombination
av dessa myndigheter -- att dels stå för lämplig utbildning,
dels förordna stämningsmän som vill arbeta i privat regi, på
samma sätt som den lokala polismyndigheten nu utbildar och
förordnar sina egna stämningsmän.
Utbildning, tillståndsgivning och tillsyn bör finansieras
genom avgifter som tas ut av dem som aspirerar på att få
privat stämningsmannabehörighet.
Ekonomiska konsekvenser
Vårt förslag genererar större besparingar för det allmänna
än vad regeringens förslag kan antas leda till. Dels skulle
polisens stämningsmannaorganisation kunna avlastas i större
utsträckning än vad regeringens förslag ger vid handen, dels
skulle andra myndigheter som i dag arbetar med
delgivningsärenden avlastas i ökad utsträckning. Genom att
befria myndigheterna från arbetet med delgivningar frigörs
dessutom resurser som kan användas till mer angelägna
arbetsuppgifter.
Ett utvidgat delgivningsansvar enligt vårt förslag kan
också bidra till att käranden i större utsträckning än i dag
uppmuntras till att på egen hand försöka uppnå frivilliga
överenskommelser med svaranden. Härigenom kan viktiga
processekonomiska besparingar göras inom
domstolsväsendet, vilket borde vara angeläget eftersom
regeringen i årets budgetproposition ålagt domstolsväsendet
ett sparbeting på 89 miljoner kronor.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om utvidgat delgivningsansvar för
käranden, i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen beslutar om utvidgning av
stämningsmannabehörighet till enskilda näringsidkare som
driver delgivningsverksamhet, i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 7 april 1995
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutson (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jeppe Johnsson (m)
Göran R Hedberg (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Birgit Henriksson (m)