med anledning av förs. 1994/95:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående insatser mot den ekonomiska brottsligheten
Konkurrens på lika villkor
Konkurser var tidigare något som de allra flesta företag i
det längsta försökte undvika. Att gå i konkurs betraktades
som mycket negativt med tanke på att fortsätta som
företagare. Den synen delades av både företagare och
omvärld.
Under senare tid har dock den bilden kraftigt förändrats.
Konkursen har i många fall blivit ett instrument för att sanera
ett företags allför stora skuldbörda och samtidigt skapa
förutsättningar för omstart och fortsatt drift. Även revisorer
och ekonomiska rådgivare använder konkursen som en helt
naturlig åtgärd vid ekonomisk sanering av sina klienters
företag. Denna ''populära'' hantering av konkursen i
ovannämnda syften skapar en rad problem för det seriösa
företagandet i vårt land.
-- Den egentliga orsaken till varför ett företag inte klarar
sin ekonomiska situation utreds aldrig eller mycket
bristfälligt. Den fortsatta driften sker ofta på samma sätt som
innan konkursen, utan att företaget är effektivare och
lönsammare än före konkursen.
-- När ett ineffektivt företag startar om med samma
affärsidé som innan konkursen, men med sanerat skuldkonto,
utsätter det den övriga företagsvärlden för konkurrens på inte
lika villkor.
Rekonstruktion sker nästan alltid helt på oprioriterade
fordringsägares bekostnad. På så sätt sker det en ren
förmögenhetsöverföring från fordringsägare till det
''rekonstruerade'' företaget. Detta måste ses som direkt
olämpligt, speciellt som ofta ägarbilden är densamma efter
konkursen som före.
Hur har det kunnat bli så här?
En av orsakerna torde man kunna finna i den stora mängd
konkurser som varit under de senaste åren. Efter hand har det
blivit en anpassning och tillvänjning till rådande
omständigheter. Tidigare gällande moraliska gränser har
tänjts ut och även överskridits.
Konkursförvaltare och även kreditgivare har alltmer sett
som första lösning att omstart sker med samma ägare som
före konkursen. Signalen har blivit att konkursbegreppet
anses som ganska ''ofarligt'' i företagsvärlden. Tendensen
bland konkursförvaltarna är att se mer till konkursföretaget
än att bevaka fordringsägarnas intressen. De prioriterade
fordringsägarna låter i allt större omfattning sitt kapital stå
kvar och bli räntebärande, åtminstone fram till nästa
konkurs. Bördan läggs ofta helt på de oprioriterade
fordringsägarna som på så sätt blir extra hårt utsatta.
Förslag på åtgärder
-- I någon mån borde det införas begränsningar för den
gamla ägarkretsen att direkt efter en konkurs driva företaget
vidare själv eller via nära släkt, bulvan etc. utan nya insatser
av eget kapital.
-- Införa karens i någon form efter skälig konkurs.
-- Ge tillsynsmyndigheterna ökade möjligheter att bevaka
på vilket sätt konkursförvaltarna utför sitt värv och att de
verkligen tillvaratar fordringsägarnas intressen.
-- Diskvalificera konkursförvaltare som deltar i uppenbar
planering av konkurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av åtgärder mot den
växande ekonomiska brottsligheten enligt Riksdagens
revisorers förslag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av lämpliga åtgärder för att uppnå konkurrens på
lika villkor mellan företag.
Stockholm den 26 oktober 1994
Inge Carlsson (s)
Rinaldo Karlsson (s)