med anledning av prop. 1994/95:12 Handläggning av ungdomsmål
I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar
till att anpassa förfarandet vid lagföring av ungdomar som
misstänks för brott till de speciella krav som ställs just i
ungdomsmål. Vi socialdemokrater kan ställa oss bakom
dessa förslag.
I propositionen redovisas också beredningsläget
beträffande arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för
ungdomar bör vara utformat i framtiden. Några lagförslag
läggs inte fram i detta sammanhang.
Som utgångspunkt för detta arbete anges att reaktioner
på brott som begås av unga skall vara en uppgift för
rättsväsendet. Vidare, sägs det, bör eftersträvas att de
påföljder som används för unga tillgodoser de
grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet,
enhetlighet och proportionalitet.
I propositionen sägs det att de principer som ligger till
grund för påföljdsbestämningen för vuxna, nämligen
straffvärdet hos ett brott, i ökad utsträckning bör vara
vägledande även vid utformandet av påföljder för unga. Det
hävdas att en sådan utveckling mot tydliga reaktioner på
ungdomars brott har ett pedagogiskt värde genom att
inpränta och befästa normer som är grundläggande för
samhällslivet.
Vi socialdemokrater delar uppfattningen att samhällets
reaktion på ungdomars brott skall vara snabb, enkel och
tydlig. I propositionen föreslås också en rad åtgärder som
kommer att medverka till att en sådan ordning kan uppnås.
Vi känner dock en stor tveksamhet inför propositionens
resonemang om att ungdomar i ökad utsträckning skall
''dömas som vuxna''.
I lagen med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare föreslås en ändring som innebär att det, vid
bedömningen av om åtalsunderlåtelse skall meddelas,
särskilt skall beaktas om den unge tidigare gjort sig skyldig
till brott. En sådan begränsning får dock full betydelse först
när påföljdssystemet förändras.
Även om det bör ske en begränsning av åtalsunderlåtelse
vid återfall, får begränsningen inte leda till att
bagatellartade brott förs till domstol. Samhällets markering
att upprepad brottslighet är allvarligt kan i dessa fall
förmedlas via åklagare och genom andra åtgärder.
Vidare föreslås att det vid bedömningen av
åtalsunderlåtelse även skall beaktas om den unge på annat
sätt kan gottgöra målsäganden, utan att de åtgärder som
avses behöver ha direkt anknytning till en skada som
orsakats målsäganden.
Att ungdomar, liksom vuxna, skall ta ansvar för sina
handlingar och både be om ursäkt för sitt handlande och ta
konsekvenserna av det är naturligt. Vi anser dock att det
är alltför långtgående att vid denna bedömning även beakta
sådana åtgärder som inte har direkt anknytning till den
skada som orsakats av den unge.
Den särreglering som vi i dag har vad gäller unga
människor som begår brott bygger på såväl vetenskapliga
som erfarenhetsmässiga insikter om att unga människor
kräver särskild behandling. Påföljden måste därför
anpassas till den unges personliga mognad och särskilda
förhållanden i det enskilda fallet.
Grundläggande utgångspunkter för samhällets
reaktioner på brottslighet som begås av barn och ungdomar
måste vara att på olika sätt medverka till och stödja åtgärder
som stärker och återupprättar omsorgen om barn och
ungdomar. Ungdomsbrottsligheten visar att denna omsorg
många gånger är otillräcklig och ibland nära nog obefintlig.
Det krävs särskilda åtgärder som tar sikte på att stärka
de ungas självkontroll och som kan medverka till att
utveckla de sociala band som kan hjälpa till att i
fortsättningen avhålla den unge från vidare brottslighet.
Det gäller att stödja föräldrarna i deras fostrarroll, det
gäller att stödja och motivera den unge att leva ett laglydigt
liv, det gäller att säkra en god samhällsservice och omsorg
och en utvecklande skola etc.
Fängelsestraff motverkar en ung människas möjlighet
att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under 18 år skall därför
så långt möjligt hållas utanför kriminalvården.
Huvudansvaret för ungdomar som begått brott bör även i
fortsättningen ligga hos socialtjänsten. I vissa fall är
tvångsåtgärder nödvändiga för att förhindra den unge att
fortsätta sin kriminella verksamhet.
Det är mot denna bakgrund mycket angeläget att
utveckla metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som
socialtjänsten, i syfte att finna adekvata åtgärder som kan
medverka till att barn och ungdomar som begått brott kan
ledas in på ett laglydigt leverne i framtiden. Det krävs också
en utökad samverkan mellan socialtjänsten och
rättsväsendet som inriktas på att åstadkomma snabba,
enkla och adekvata åtgärder mot ungdomsbrottsligheten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av påföljdssystemet
för unga lagöverträdare.
Stockholm den 18 oktober 1994
Lars-Erik Lövdén (s)
Birthe Sörestedt (s)
Göran Magnusson (s)
Sigrid Bolkéus (s)
Märta Johansson (s)
Margareta Sandgren (s)
Ann-Marie Fagerström (s)
Pär Nuder (s)
Helena Frisk (s)