Inledning
Jordbruket är ett område där EU-medlemskapet innebär en tydlig förändring. Medlemskapet innebär att Sverige fullt ut skall delta i den gemensamma jordbrukspolitiken. Detsamma gäller också på fiskets område.
Övergången till den gemensamma jordbrukspolitiken underlättas av att den borgerliga regeringen under åren 1991 till 1994 förde en framsynt politik som förberedde svenskt jordbruk på medlemskapet. Bidrag som inte finns i EU avvecklades, t.ex. kobidragen. Samtidigt infördes arealbidrag.
Konsumenternas intresse av bra mat till rimliga priser tillgodosågs mycket väl av denna politik. Under tiden 1991-- 1994 sjönk matpriserna i Sverige. De inhemska livsmedlen uppvisade de största prissänkningarna. Samtidigt minskade skattebetalarnas kostnader för jordbrukspolitiken. Anslaget till Jordbruksdepartementet är nu ca en miljard kronor lägre än det var under slutet av 80-talet.
Konsumenternas intresse att kunna välja svensk mat till låga priser har gynnats av en jordbrukspolitik som slagit vakt om den svenska livsmedelsproduktionen och dess möjligheter att konkurrera med importerade livsmedel på lika villkor. Moderaternas målsättning med den framtida jordbrukspolitiken är att ge konsumenterna denna valfrihet genom att ge svenska jordbruksföretag rättvisa villkor.
EU:s miljöprogram för jordbruket
Proposition 1994/95:75 innebär att positionerna flyttas bakåt vad gäller det svenska miljöprogrammet på jordbrukets område inom ramen för förordning (EEG) nr 2078/92. Enligt propositionen ska den inriktning för miljöprogrammet som föreslogs i propositionen 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i EU frångås. I stället önskar regeringen återkomma i nästa års budgetproposition med ett helt nytt förslag till miljöprogram. Vidare framgår helt klart att detta förslag kommer att innebära mindre pengar till miljöprogrammet än vad som föreslås i proposition 1994/95:19.
Det är allvarligt att regeringen försenar miljöarbetet genom att föreslå nya riktlinjer i ett sent skede. Vidare är det allvarligt att regeringen försöker dra ner på ambitionerna i miljöprogrammet. Eftersom EU medfinansierar miljöprogrammet med 50 procent är det ur ett statsfinansiellt perspektiv högst tveksamt om det innebär en besparing att inte utnyttja miljöprogrammen i en större utsträckning. Räknat på ett skattetryck kring 50 procent återcirkuleras hälften av insatserna i miljöprogrammet till stat och kommun, dvs lika stor andel som medfinansieringen uppgår till.
Regeringens förslag innebär att södra Sverige går miste om stora delar av miljöstödet, vilket är mycket olyckligt. Förutom att delar av södra Sverige med sämre odlingsbetingelser behöver ha tillgång till miljöstödet för ekonomisk bärkraft för att upprätthålla en extensiv animalieproduktion, finns det stora möjligheter att använda miljöstödets andra delar till miljöförbättrande åtgärder i andra delar av södra Sverige. Vi vill här särskilt framhålla investeringar i nya våtmarker för reduktion av kväveläckaget till haven.
Vår mening är att Sverige bör medfinansiera miljöprogrammen i den utsträckning som angavs i proposition 1994/95:19. Miljöprogrammet bör även ha den inriktning som där angavs. Det innebär att miljöprogrammet skall bestå av tre delar: Programmet för ekonomisk bärkraft, resurshushållningsprogrammet samt bevarandeprogrammet. Totalt bör 2,8 miljarder kronor lämnas inom ramen för EU:s miljöersättningsprogram varav 800 miljoner kronor till programmet för ekonomisk bärkraft, 1 150 miljoner kronor till resurshushållningsprogrammet och 700 miljoner kronor till bevarandeprogrammet samt 120 miljoner kronor till utbildning.
Stödet till norra Sverige
Proposition 1994/95:75 innebär att den totala ramen för stödet till jordbruket i norra Sverige ökar med ca 350 miljoner kronor till 1,4 miljarder kronor jämfört med proposition 1994/95:19. Ökningen motiveras med en mycket generös tolkning av den s.k. lönsamhetsgarantin i 1990 års livsmedelspolitiska beslut om att lönsamhetsnivån i jordbruket i norra Sverige inta ska få påverkas negativt.
Vi anser att det inte går att utgå från lönsamhetsgarantin när man diskuterar jordbrukspolitiken vid ett medlemskap. Lönsamhetsgarantin utgick från den livsmedelspolitiska reformen 1990 och gäller inte om lönsamheten påverkas av andra faktorer än nämnda reform. De anpassningsåtgärder som vidtagits med anledning av ansökan om EU- medlemskap har vidare gjort det svårt att urskilja vilka lönsamhetseffekter som beror på 1990 års reform och vad som beror på EU-anpassningen.
En utgångspunkt för stödnivån för jordbruket i norra Sverige vid ett EU-medlemskap bör enligt vår mening vara nuvarande stödnivå, dvs stödnivån budgetåret 1994/95. Enligt proposition 1994/95:19 bör stöden till norra Sverige utgöras av miljöstöd och LFA-stöd samt det särskilt överenskomna stödet för nordligt jordbruk i områdena 1, 2 a, 2 b och 3. Den sammanlagda kostnaden för stöden hamnar med denna inriktning på 1 044 miljoner kronor. Vi anser att stödet till jordbruket i norra Sverige ska utgå från de riktlinjer som lagts fast i proposition 1994/95:19.
Skatter
Proposition 1994/95:75 innebär att svenska jordbruksföretag och svensk livsmedelsindustri belastas med väsentligt högre skatter än vad som kommer att gälla för konkurrerande verksamheter i våra nära grannländer. Resultatet av detta kan i förlängningen bli att svenska konsumenter får sämre möjligheter att välja svenskproducerad mat till rimliga priser.
Förslaget innebär att skatten på handelsgödsel höjs med ca 250 miljoner kronor räknat på dagens, relaterat till omvärlden, låga svenska förbrukning av handelsgödsel. Vidare föreslås att skatten på kadmium i handelsgödsel höjs drastiskt samt att skatten på bekämpningsmedel höjs med 150 procent.
Förutom en orättvis kostnadshöjning för svensk livsmedelsproduktion jämfört med produktion i andra jämförbara EU-länder innebär de föreslagna kraftiga skattehöjningarna andra problem för företagen. Det faktum att skattehöjningarna föreslås gälla redan från den 2 november stör planeringen i jordbruksföretagen och bryter gödselåret på ett olämpligt sätt. Orättvisor uppstår för de lantbrukare som inte har möjlighet att själva lagra stora mängder insatsvaror.
Även när det gäller regeringens miljöargumentering finns det brister. Enligt vår mening kommer de stora skattehöjningarna på handelsgödsel inte att få någon positiv effekt på kväveläckaget.
Regeringens hittills redovisade syn på kväveproblematiken visar att den inte insett hela problemet. Den ökning av handelsgödselanvändningen som påstås ha skett enligt propositionen, kan mycket väl hänga samman med en övergång till fler höstsådda grödor under det senaste året. Oroväckande är också att regeringen inte ser allvarligare på hotet om ökad gränshandel till följd av höga svenska skatter, trots att remissinstanser påpekat risken för detta problem.
Åtgärderna mot kväveläckage koncentreras enligt förslaget helt till handelsgödslet, som endast står för en bråkdel av kvävetillförseln till haven. Regeringen bortser därmed från exempelvis stallgödselns påverkan som kan vara större därför att stallgödsel är svårare att dosera än handelsgödsel.
Genom att i stället inrikta åtgärderna på våtmarksinvesteringar kan man täcka in problem som både beror på handelsgödsel och stallgödsel samtidigt som man också löser läckageproblem från skogsmark och kommunala reningsverk längre inåt landet. Undersökningar har visat att våtmarksinvesteringar kan vara ett mycket kostnadseffektivt sätt för att minska kväveläckaget.
Enligt vår mening bör skatteskärpningen vad gäller insatsvarorna begränsas till den höjning om 150 miljoner kronor som föreslogs i proposition 1994/95:19. Vidare bör inte skatteskärpningen genomföras vid en sådan tidpunkt att det stör jordbruksföretagens planeringsprocess. Slutligen bör, mot bakgrund av vad som anförts om våtmarkernas betydelse för kväveläckaget, regeringen snarast återkomma till riksdagen med ett förslag till hur inkomsterna från den överskjutande delen av skattehöjningarna på insatsvaror utöver den i proposition 1994/95:19 föreslagna höjningen kan användas till miljöinvesteringar i exempelvis våtmarker i områden med betydande jordbruksverksamhet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljöprogrammet för jordbruket,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stödet till norra Sverige,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omfattningen av skattehöjningarna på handelsgödsel, kadmiuminnehållet i handelsgödsel och bekämpningsmedel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ikraftträdandet av skattehöjningarna på handelsgödsel, kadmiuminnehållet i handelsgödsel och bekämpningsmedel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användande av skatteinkomster till miljöinvesteringar i våtmarker.
Stockholm den 22 november 1994 Ivar Virgin (m) Ingvar Eriksson (m) Carl G Nilsson (m) Eva Björne (m) Ola Sundell (m) Peter Weibull Bernström (m) Inger René (m) Anders G Högmark (m) Lars Björkman (m) Jan-Olof Franzén (m) Göte Jonsson (m) Patrik Norinder (m)