Organisationen av det praktiska jakt- och viltvårdsarbetet
i landet är behäftad med stora brister. Detta gäller främst den
överrepresentation för de rena jaktintressena som präglar
nuvarande jakt- och viltvårdsorganisation. Därmed
begränsas också möjligheterna för natur- och
djurskyddsintressena att kunna påverka detta viktiga arbete.
Enligt riksdagsbeslut 1938 och 1951 handhas jakt- och
viltvårdsarbetet i Sverige av Svenska Jägareförbundet (SJF).
I detta arbete ingår att föreslå jakttider samt ange vilka
djurarter som skall vara jaktbara. För beredningen av dessa
ärenden har SJF tillsatt en arbetsgrupp --
jakttidsberedningen. I denna beredning har bl.a. Svenska
Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förening
inbjudits att deltaga. Av de övriga fjorton medlemmarna är
åtta jägare, en från LRF och fem från statliga institutioner
(Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Skogs- och
Lantbruksakademien, Statens Veterinärmedicinska anstalt,
Naturvetenskapliga forskningsrådet och Sveriges
Lantbruksuniversitet). Genom ordförandens utslagsröst
behåller emellertid i alla lägen de rena jägarintressena
majoriteten. Beredningens förslag måste också godkännas av
SJF:s styrelse och överstyrelse, innan förslagen sänds vidare
till Statens Naturvårdsverk (SNV). Därefter sänder SNV ut
förslaget på remiss till olika organisationer, dock inte till fler
natur- och djurskyddsorganisationer än de två som ingår i
jakttidsberedningen.
SNV:s organisation för jaktärenden utom ärenden rörande
jakt efter björn, varg, järv och lo och jakt efter såväl helt
fredade som delvis fredade arter kommer troligen inom kort
att läggas över på skogsstyrelsen.
Denna nya organisatoriska utformning av jakt- och
viltvårdsarbetet innebär fortfarande att stora grupper med
anknytning till natur- och djurskyddsintressena inte får
tillfälle att påverka jaktens utformning i den utsträckning
som den växande miljö- och naturskyddsopinionen
motiverar. Rena jaktaspekter dominerar alltså dagens
viltvårdsarbete i alltför hög grad på miljö- och
naturvårdsaspekternas bekostnad. Som bara ett litet exempel
på dessa disproportioner kan nämnas att natur- och
djurskyddsorganisationernas sammanlagda medlemsantal är
ungefär dubbelt så stort som Svenska Jägareförbundets.
Därtill kommer ett mycket stort antal icke-organiserade
naturvårdsintressenter, som i olika sammanhang krävt
förändringar i jakten. Det är av stort allmänt intresse att vi
tar gemensamt ansvar för vår fauna och dess möjligheter att
överleva och ha individrika populationer.
Med den ganska genomgripande förändring i synen på
miljö- och naturskyddets betydelse för utvecklingen av vårt
samhälle som nu genomsyrar folkopinionen torde det vara
högt på tiden att ändra på det märkliga förhållande som
innebär att en jaktorganisation innehar en dubbelroll som
både ideell intresseorganisation och jakttidsberedande
myndighet.
Mot denna jägardominans vänder sig alla natur- och
djurskyddsorganisationer (Svenska Naturskyddsföreningen
ca 200 000
medlemmar, Sveriges Ornitologiska förening ca 10 000
medlemmar, Nordiska samfundet mot plågsamma
djurförsök ca 65 000
medlemmar, Sveriges Djurskyddsföreningars
riksförbund ca 13 000
medlemmar och Riksföreningen Hänsynsfull Jakt). De
kräver att få ett lika stort inflytande som jägarna på
jaktfrågorna. Denna beredande grupp skulle bestå av
representanter för naturvårdsverket,
naturvårdsorganisationerna, djurskyddet, forskningen,
skogs- och jordbruket samt jägarorganisationerna. Vi anser
därför att en ny organisation bör skapas för att ta hand om
ansvaret för det viktiga jakt- och viltvårdsarbetet. Denna
organisation skulle kunna få formen av ett Statens Faunaråd
och bör bildas helt fristående från SJF. I sammanhanget bör
samtidigt övervägas om inte den kvarvarande delen av SNVs
enhet för faunavård och jakt som handhar licensjaktsfrågor
avskiljes och att den del som nu kommer att ligga på
skogsstyrelsen infogas i den nya organisationen för att
åstadkomma ett helhetsgrepp på jakt- och viltvårdsarbetet.
Faunarådets självständighet och integritet måste markeras,
varför t.ex. ordföranden måste vara neutral, t.ex.
statssekreterare från jordbruks- eller miljö- och
energidepartementet. Rådets arbetsuppgifter skall inte
begränsas till att föreslå jakttider utan ges en vid omfattning
och bl.a. inkludera vilka arter som skall få jagas samt på
vilka villkor. Eftersom jägarna i dag så totalt dominerar
beslutsfattandet kommer dessa mycket viktiga frågor inte
ens upp på dagordningen. I dag finns en djup oenighet mellan
natur- och djurskyddsorganisationerna och jägarna om hur
avarterna inom jakten skall lösas.
Exempel på avarter som måste lösas är t.ex. jakt under
fortplantningstid. Jakt på rovdjur som dödas enbart i
egenskap av konkurrenter till jägarna själva, t.ex. räv och
grävling som själva är viltjägare. Jakt på arter som inte ger
något väsentligt utbyte för konsumtion, t.ex. sothöns, ekorre,
hermelin och enkelbeckasin. Jakt på tämligen sällsynta arter.
Fällfångst och snaror uppmuntras av naturvårdsverket trots
att t.ex. ripsnarningen innebär att en del ripor dör först efter
flera minuter i snaran. Mycket höga
skadskjutningsfrekvenser då det gäller hageljakt på flygande
fågel. 100-tals ton bly sprids i naturen och förorsakar
sekundärförgiftningar framför allt hos andfåglar men också
hos rovfåglar som äter skadskjutna djur. Jakt i naturreservat,
skottpengar som kommuner nu har möjligheter att besluta
om, turistjaktssafarier, skyddsjakt under fortplantningstid
och jakt nära skymningen så att inte effektivt eftersök av
skottskadat vilt kan göras osv.
Rådets verksamhet torde med fördel kunna finansieras av
delar av viltmedlen (Jaktvårds- och
viltskaderegleringsfonderna).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en ny och mer allsidigt
sammansatt jaktvårdsorganisation.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Urban Ahlin (s)