Under tidigare år har människor infört till landet och inplanterat nya tillskott av arter till vårt lands fauna. Avsikten har nog alltid varit positiv -- av naturintresse och att berika artförekomsten då en del av dessa djur långt tillbaka naturligt funnits i Sverige. Vad vi nu kan se är konsekvenserna av att människan går in och rubbar djurlivets naturliga balans genom att tillföra nya arter. Arter som i sin nya miljö saknar sina naturliga fiender och därmed kan få en oanad och oönskad utbredning -- så att tillgången förbyts till ett problem och hot. Exemplen kan göras många.Visst kan Canadagåsen vara vacker och pittoresk som enstaka inslag i en parkmiljö. Men när flockarna blir till hundratals kan de urarta till miljöproblem i en kuststad.Ett hjortbestånd av ståtliga djur i ett hägn utgör också en vacker beståndsdel i naturen och bidrar till det öppna landskapets tjusning. Men när de får fritt föröka sig på en ö i Södermanland kan de omintetgöra all spannmålsodling i den karga skärgårdsnaturen.Vildsvinet i hägn eller med begränsad utbredning utgör ett nytt spännande vilt för jakt- och viltvård. Men frigående utan naturliga fiender och utan kraftig avskjutning blir tillgången till en skadegörare av stora mått.
Problemet är inte nytt. Historiken är talande. Riksdagen har två gånger tidigare beslutat att utrota vildsvinen, första gången 1752 och senast 1981. Men 1987 gjorde riksdagen en helomvändning. Då beslutades att vildsvinen ska vara en del av den svenska faunan, men i begränsad omfattning. Sedan dess har en explosionsartad tillväxt skett av stammen såväl i Stockholms län kring Mörkö samt i Södermanland kring Tullgarn och Björkvik.
Beslutet att tillåta vildsvinen har både positiva och negativa effekter. Det positiva är främst kring jakt och viltvården. Det negativa finns i den skadegörelse på åkermarken som djuren åsamkar. Men ett faktum är att skadorna på åkermark ofta drabbar en arrendator som kanske inte får arrendera jakträtten och därför inte kan hålla stammen av djur nere. Eller de kanske mer svårlösta problemen där tredje man drabbas t.ex. i angränsande marker. Det saknas marknadsmässiga incitament för en tillräckligt effektiv jakt så att stammarna hålls nere i en rimlig numerär. Samma förhållande avspeglas för de andra ''artificiella'' arterna ovan som vi tyvärr planterat in i vår natur.
De berörda länsstyrelserna följer noga frågan och underlättar de jakttillstånd som behövs. Men fortfarande återstår att finna former för skadereglering. I dag finns dessa för skador från tamdjur som sliter sig fria -- men inte för de skador som denna typ av ''tamvilt'' orsakar i jord- och skogsbruk.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ekonomisk reglering av skador orsakade av tamvilt i enlighet med motionen.
Stockholm den 23 januari 1995 Conny Sandholm (fp) Karin Pilsäter (fp)