Motion till riksdagen
1994/95:Jo809
av Conny Sandholm och Karin Pilsäter (fp)

Frigående vildsvin m.m. i Södermlanland


Under tidigare år har människor infört till landet och
inplanterat nya tillskott av arter till vårt lands fauna. Avsikten
har nog alltid varit positiv -- av naturintresse och att berika
artförekomsten då en del av dessa djur långt tillbaka naturligt
funnits i Sverige. Vad vi nu kan se är konsekvenserna av att
människan går in och rubbar djurlivets naturliga balans
genom att tillföra nya arter. Arter som i sin nya miljö saknar
sina naturliga fiender och därmed kan få en oanad och
oönskad utbredning -- så att tillgången förbyts till ett
problem och hot. Exemplen kan göras många.Visst kan
Canadagåsen vara vacker och pittoresk som enstaka inslag i
en parkmiljö. Men när flockarna blir till hundratals kan de
urarta till miljöproblem i en kuststad.Ett hjortbestånd av
ståtliga djur i ett hägn utgör också en vacker beståndsdel i
naturen och bidrar till det öppna landskapets tjusning. Men
när de får fritt föröka sig på en ö i Södermanland kan de
omintetgöra all spannmålsodling i den karga
skärgårdsnaturen.Vildsvinet i hägn eller med begränsad
utbredning utgör ett nytt spännande vilt för jakt- och viltvård.
Men frigående utan naturliga fiender och utan kraftig
avskjutning blir tillgången till en skadegörare av stora mått.
Problemet är inte nytt. Historiken är talande. Riksdagen
har två gånger tidigare beslutat att utrota vildsvinen, första
gången 1752 och senast 1981. Men 1987 gjorde riksdagen
en helomvändning. Då beslutades att vildsvinen ska vara en
del av den svenska faunan, men i begränsad omfattning.
Sedan dess har en explosionsartad tillväxt skett av stammen
såväl i Stockholms län kring Mörkö samt i Södermanland
kring Tullgarn och Björkvik.
Beslutet att tillåta vildsvinen har både positiva och
negativa effekter. Det positiva är främst kring jakt och
viltvården. Det negativa finns i den skadegörelse på
åkermarken som djuren åsamkar. Men ett faktum är att
skadorna på åkermark ofta drabbar en arrendator som kanske
inte får arrendera jakträtten och därför inte kan hålla
stammen av djur nere. Eller de kanske mer svårlösta
problemen där tredje man drabbas t.ex. i angränsande
marker. Det saknas marknadsmässiga incitament för en
tillräckligt effektiv jakt så att stammarna hålls nere i en
rimlig numerär. Samma förhållande avspeglas för de andra
''artificiella'' arterna ovan som vi tyvärr planterat in i vår
natur.
De berörda länsstyrelserna följer noga frågan och
underlättar de jakttillstånd som behövs. Men fortfarande
återstår att finna former för skadereglering. I dag finns dessa
för skador från tamdjur som sliter sig fria -- men inte för de
skador som denna typ av ''tamvilt'' orsakar i jord- och
skogsbruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ekonomisk
reglering av skador orsakade av tamvilt i enlighet med
motionen.

Stockholm den 23 januari 1995

Conny Sandholm (fp)

Karin Pilsäter (fp)