Sverige har fyra stora rovdjur -- björn, lodjur, järv och
varg. De två sistnämnda är helt fridlysta, skyddsjakt får
förekomma, dvs. enstaka exemplar som är farliga för tamdjur
eller människor får avlivas.
Trots dessa skydd har dessa arter inte kunna återhämta sig
nämnvärt. Vargen har t.ex. varit fridlyst sedan 1966 men har
inte kunnat etablera en stadig och livskraftig stam i Sverige.
Ingen av dessa arter finns i mer än 800 exemplar i Sverige.
Björnstammen delar vi med Norge, visar färska
undersökningar med bl.a. radiosändare. Antal järvar är sedan
många år så lågt att de balanserar på utrotningens gräns i
många områden.
Undersöker man äldre jaktstatistik kan man konstatera att
våra rovdjur till 90--99 % är utrotade. Det är egentligen inte
många år sedan det fanns en talrik vargstam runt Stockholm,
men människans minne är kort.
Det lilla antalet djur i en så relativt stor region gör att risken
för total utrotning är överhängande. Det räcker med att en
sjukdom motsvarande rävskabb, sälvirus eller annan
sjukdom skulle drabba de få individer som finns kvar för att
deras försvinnande skulle vara ett sorgligt och irreparabelt
fakta.
Precis som inom många andra områden inom
miljöområdet måste försiktighetsprincipen råda. Dvs. om ett
hot finns skall åtgärder vidtas även om risken inte till fullo
för närvarande vetenskapligt kan bevisas.
Genetiker räknar dessutom med att det måste finnas ett
visst antal parande djur för att den genetiska variationen inte
ska förloras -- ca 500 individer är en nedre gräns. Samtliga
våra rovdjursarter befinner sig alltså under eller nära denna
gräns.
Även om det finns exemplar av dessa arter i andra länder
har våra stammar -- kanske gäller detta speciellt björn och
järv -- en unik genetisk variation och därmed ett oersättligt
biologiskt värde. Detta gör våra sista spillror av
rovdjursstammar oerhört skyddsvärda.
Att under dessa omständigheter t.o.m. tillåta vanlig
nöjesjakt för att endast tillfredsställa ett fåtal enskildas lustar
är internationellt oansvarigt. Sverige borde som ett rikt och
stort skogsland kunna hysa betydligt större stammar av dessa
djur. Sveriges politik på detta område möter omfattande
internationell kritik. Vi kan kanske långt in i framtiden ha en
jakt på dessa djur men stammarna måste växa sig betydligt
större innan vi kan tillåta oss detta.
Det finns norska protester speciellt mot björnjakten
eftersom norska försök att bygga upp en egen björnstam
saboteras av den svenska jakten då det handlar om djur som
rör sig i båda länderna.
Länder som vi i andra sammanhang betraktar som mindre
rika uppvisar i dessa avseenden en mycket större rikedom,
Estland har t.ex. en livskraftig vargstam.
Mot bakgrund av detta föreslår vi att våra fyra stora
rovdjur totalfredas och fridlyses. Det innebär att jakt på
lodjur och björn förbjuds. Det innebär att inga dispenser skall
ges utom i mycket speciella fall. Det innebär att aktiva
åtgärder måste intensifieras för att försöka förstärka och öka
antalet rovdjur.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar totalfreda de fyra stora rovdjuren
björn, varg, lodjur och järv i enlighet med vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att förstärka och öka bestånden
av stora rovdjur.
Stockholm den 19 januari 1995
Jan Jennehag (v)
Lennart Beijer (v)
Owe Hellberg (v)
Maggi Mikaelsson (v)
Karl-Erik Persson (v)
Hanna Zetterberg (v)