Regeringens skrivelse Miljön vårt gemensamma ansvar
(1994/95:120) innehåller en intressant redovisning av
inriktningen av det miljöpolitiska arbetet. Där markeras
behovet av arbete för en bättre miljö inom alla
samhällssektorer och att detta arbete sker inom ramen för en
sammanhållen politik. Utgångspunkten är att en god
livsmiljö är en del av välfärden. Den nya utmaningen är,
framhålls det, att bygga det ekologiskt hållbara samhället.
En utgångspunkt för regeringens allmänna politik för att
sanera ekonomin och öka sysselsättningen är att
åstadkomma en högre tillväxt. I ovannämnda skrivelse sägs
att ett miljöanpassat näringsliv har ökade förutsättningar för
tillväxt och export. Någon närmare analys av hur detta
samband kan åstadkommas görs emellertid inte.
Med de mått för tillväxten som alltjämt tillämpas i
marknadsekonomierna är det dessvärre så att även aktiviteter
som är starkt destruktiva för miljön kan bidra till en högre
BNP och således räknas in i underlaget för en högre tillväxt.
Det är t.ex. tillväxtfrämjande att öka trafikvolymen,
energikonsumtionen och råvaruförbrukningen. Försöken att
tillämpa beräkningar av s.k. grön BNP har inte fått något
genomslag. Därmed kvarstår en allvarlig dualism mellan de
båda strategierna ökad tillväxt för en bättre ekonomi och
bättre miljö för uthållig överlevnad.
Filosofen Georg Henrik von Wright skriver i en essä:
Det blir alltmer tvivelaktigt, om den fysiska miljön, alltså
naturen, i längden tål den belastning, som växande
industriell produktion och därav framkallad ökad
konsumtion av materiella nyttigheter utsätter den för.
Belastningen på miljön har i sin tur följder på det
psykologiska och sociala planet. När man betänker
utsikterna för framtiden, frågar man sig därför, om en
livsform, som handskas med naturen på det sätt vi gör, är
biologiskt lämplig för människan.
Von Wright ställer på ett inträngande sätt frågan om
tillväxtens förenlighet med en uthållig livsmiljö. Han
konstaterar att en bearbetning av detta frågekomplex kräver
ett globalt samarbete, men tillfogar:
Om viljan till samarbete inte livas av förhoppningar om
ökad konsumtion och tillväxt i det långa loppet utan tvärtom
måste finna sig i en gradvis nedtrappning och omfördelning
av välståndet i världen, så är det högst tvivelaktigt om en
sådan vilja någonsin kan utkristalliseras.
För att kunna utveckla en strategi för ett ekologiskt
uthålligt samhälle är det tvivelsutan nödvändigt att bemästra
konflikten mellan tillväxt och god livsmiljö. En förutsättning
för att nå framgång med detta är, som vi ser det, att man kan
byta metod för mätning av tillväxten. Därför bör det arbete
som inleddes med utredningen om grön BNP nu föras vidare.
Eftersom en förändrad värdering av den ekonomiska
utvecklingen i denna riktning inte kan göras isolerad enbart
i Sverige är det nödvändigt att regeringen nu utnyttjar
medlemskapet i EU för att i kretsen av dess medlemsländer
åstadkomma i förändring i detta hänseende.
Det framstår för oss som naturligt att denna problematik
blir föremål för bearbetning i uppföljningen av Rio-
konferensen och förberedelserna för 1997 års extra
generalförsamling. Regeringen bör tillse att så blir fallet.
Byte av produktionsbas
Det svenska samhället står inför den stora utmaningen att
byta produktionsbas. Det mesta av det vi i dag gör med olja,
kol eller naturgas som råvaror måste göras på något annat
sätt i framtiden. Allt talar för att den naturliga ersättaren är
biomassa från olika former av biologisk produktion. En
sådan omläggning kommer att ta flera decennier. Den
kommer att medföra många nya okända problem. Den
utmanar starka ekonomiska intressen som är knutna till
nuvarande produktionsbas. Därför krävs det bred politisk
samling, stor uthållighet och målmedvetenhet om det skall
vara möjligt att åstadkomma denna genomgripande
omställning.
Men omställningen är nödvändig. Ju förr vi inleder detta
arbete desto större möjligheter att lyckas. Utgångspunkten
bör inte vara restriktioner och förbud. Utmaningen är att
bygga nytt, åstadkomma nya lösningar, ge välfärden ett
rikare innehåll med ökad trygghet och gemenskap. Den
erbjuder en möjlighet att vara föregångare i
industrisamhället. På samma sätt som bostadsbyggandet
under decennier har varit en motor för att upprätthålla full
sysselsättning och utveckla välfärden kan denna nya
''byggnadsuppgift'' bli den drivkraft som löser inte bara
miljöproblem utan också arbetslöshetskrisen.
De viktigaste inslagen i denna samhällsordning är att
ersätta energiproduktionen från tolv kärnkraftreaktorer,
anpassa bebyggelsen till en väsentligt lägre
energianvändning, utveckla nya drivmedel och ny teknik för
landsvägstrafiken, lösa problemen med de växande
sopbergen, skydda sjöar och vattendrag mot övergödning
(vilket kan kräva ny teknik i reningsverk och
avloppssystem)och inordna odlingsverksamheten i ett
naturligt kretslopp.
Dessa gigantiska uppgifter kräver långsiktighet och
helhetssyn. De är inte möjliga att åstadkomma utan en
målmedveten politisk styrning. Marknadskrafterna söker
snabb avkastning och kommer därför aldrig på egen hand att
lösa dessa uppgifter. De kan inte heller lösas av tillfälliga
politiska majoriteter. Enda möjligheten ligger i ett nytt
samhällskontrakt med bredast möjliga förankring där en
långsiktig strategi läggs fast med en tydlig målsättning.
En annan grundläggande förutsättning är att omställningen
kan ske under solidariska villkor. De uppoffringar som kan
bli nödvändiga måste bäras gemensamt, liksom frukterna av
våra framgångar skall betraktas som gemensamma tillgångar
och fördelas solidariskt.
För att inleda en utveckling i den riktning vi tecknat här
bör regeringen tillkalla en kommission med bred
parlamentarisk förankring och med representation för
miljöorganisationer, näringsliv, arbetstagarorganisationer
och forskare med uppgift att utveckla en uthållig strategi som
gör det möjligt att genomföra den omställning och byte av
produktionsbas som krävs för ett ekologiskt uthålligt
samhälle.
Regeringen anmäler i ovannämnda skrivelse att den avser
att under våren 1995 upprätta en svensk nationalkommitté
med deltagande från en bred krets av det svenska samhället
för att följa upp det internationella arbetet efter Rio-
konferensen och förbereda 1997 års extra generalförsamling.
Vi utgår ifrån att denna kommitté får den bredd i fråga om
sammansättning som vi föreslagit för nyssnämnda
kommission. Vi vill också föreslå att dess mandat vidgas så
att det inte bara avser det ''internationella arbetet efter Rio-
konferensen'' utan också ges de uppgifter som vi översiktligt
skissat för att åstadkomma ett samhällskontrakt kring arbetet
för ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utarbetande av nya metoder för
att mäta tillväxten i ekonomin,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samverkan med EU-länderna i
miljöarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppgifter och sammansättning av
den svenska nationalkommitté som regeringen avser att
tillkalla under våren 1995.
Stockholm den 25 januari 1995
Georg Andersson (s)
Ulrica Messing (s)
Jarl Lander (s)
Inger Lundberg (s)
Anita Jönsson (s)
Martin Nilsson (s)
Lena Sandlin (s)
1 Yrkande 1 hänvisat till FiU.