Konsumtionssamhället kännetecknas av att en vara
produceras, konsumeras och destrueras. Trots stolta ord från
många håll så har kretsloppen inte slutits, utan endast i
undantagsfall -- som papper och glas -- återvinns eller
återanvänds produkter. Avfallsbergen ökar fortfarande, trots
att kretslopps-propositionens producentansvar nu stegvis
införs. Produktionen av avfall innebär ett enormt
resursslöseri både när det gäller energianvändning och
förbrukning av naturresurser. En stor del av avfallet är
dessutom farligt för miljö och hälsa. Stora delar av det
miljöfarliga avfallet har vi ingen kontroll på överhuvudtaget.
De väldiga volymerna som ska tas om hand vid deponering
är ett annat problem.
2. Låt förorenaren betala
För att komma till rätta med avfallsproblemen är det viktigt
att internalisera miljökostnaderna, så att förorenaren betalar.
Principen är allmänt accepterad sedan många år tillbaks, och
går vanligen under benämningen Polluter Pays Principle
(PPP). Bland annat har EU antagit principen som en
utgångspunkt för sitt miljöarbete, och på Rio-konferensen
rådde närmast konsensus kring principen. Det konkreta
införandet av förorenaransvar har dock låtit vänta på sig. Till
viss del sker det genom producentansvaret, där producenten
av till exempel däck eller batterier ansvarar för
omhändertagandet den dag produkten är uttjänad.
Producentansvaret gäller dock endast vissa varor, och kraven
på återvinning är lågt satta.
För att internalisera miljöeffekterna så att den som
förorenar miljön själv betalar kostnaden, måste miljöavgifter
och -skatter användas i mycket större utsträckning än idag.
Miljöskatter och -avgifter är också ett ''sundare'' sätt för stat
och kommun att få inkomster än skatter på arbete, då
miljöskatter leder till minskad miljöförstöring, vilket är
önskvärt, medan skatter på arbete leder till färre arbeten,
vilket inte är önskvärt.
Vi föreslår miljöskatter eller miljöavgifter för ett antal
hälso- och miljöfarliga kemikalier. De farligaste av dem skall
naturligtvis förbjudas, men under övergångstiden fram till
förbudets ikraftträdande är en miljö- avgift en verksam väg
att minska användningen. Generella dispenser skall inte ges
för några miljömotiverade förbud, då dispenserna
konserverar en miljöfarlig verksamhet. Dispenser måste i
stället mycket restriktivt bedömas från fall till fall, med
utgångspunkt att dispens inte skall ges innan ett verkligt och
för samhället mycket viktigt behov är dokumenterat.
2. Minska avfallsmängderna!
Fortfarande saknas förslag till en nationell plan för att
minska produktionen av avfall. I kravet på upprättande av
kommunala avfallsplaner ingår inga krav på
avfallsreduktion. Kommunerna har inte heller fått sådana
befogenheter att de effektivt kan minska avfallsmängderna i
kommunerna.
Ett viktigt led i detta är att ändra den kommunala
självkostnadsprincipen, så att kommunerna får bättre
möjligheter än idag att ta ut miljörelaterade avgifter. Detta
utvecklar vi närmare i separat motion (1994/95:K320).
Riksdagen bör besluta att produktionen av avfall ska
halveras på tio år och att naturvårdsverket får i uppdrag att
arbeta fram en konkret handlingsplan för att klara den
målsättningen. Målet gäller såväl industri- som
hushållsavfall.
4. Miljöfarligt avfall
I Sverige produceras årligen över 300 000 ton miljöfarligt
avfall, och mängden har ökat under senare år. Oljeavfall och
avfall innehållande tungmetaller står för drygt två
tredjedelar. Avfallet kommer främst från industrin, men
också från bygg- och rivningsverksamhet,
bilvårdsanläggningar, samt en mindre del från hushållen.
Särskilda åtgärder måste till gällande miljöfarligt avfall.
Kunskapen om hur mycket miljöfarligt avfall som finns i
landet är dålig. Mängderna miljöfarligt avfall att omhänderta
beräknas dessutom öka de närmaste åren. Naturvårds-verket
bör ges i uppdrag att utarbeta ett konkret förslag med
åtgärder för att minska produktionen av miljöfarligt avfall
med 80% under en tioårsperiod.
Baselkonventionen reglerar kontroll av
gränsöverskridande transporter och slutligt
omhändertagande av farligt avfall. Sverige bör vara
pådrivande i detta arbete, och arbeta för att EU framöver
följer avtalet, som man skrivit under. EU tillåter idag
avfallstransporter och -försäljning till tredje världen, i klar
strid med konventionen.
5. Utvidga producentansvaret
De som tillverkar varor måste ta ett större ansvar för vad
som händer med varorna under hela deras livscykel.
Ansvaret kan inte inskränkas till endast tillverkningen --
även de miljöproblem de orsakar under t.ex. användning och
avfallshantering måste minimeras genom att välja rätt
material och metoder. Vid tillståndsprövning av industrier
som tillverkar varor måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi
föreslår att krav i tillämpliga fall ställs på tillverkarna att
upprätta livscykelspecifikationer för de varor och produkter
de tillverkar. I dessa ska redovisas vilka miljöeffekter varan
orsakar under sin livscykel och i vilken utsträckning den kan
återanvändas eller återvinnas, samt på vilket sätt detta sker.
Livscykelspecifikationen ska utgöra ett underlag för att ställa
krav på varuproduktionen.
De som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet
där material hanteras ska åläggas att upprätta
materialbalanser varje år. I materialbalanserna ska redovisas
vad som köps in till företaget, vilka mängder av olika ämnen
och vad som släpps ut till luft, vatten eller genom
fabriksportarna. En bättre kontroll över materialflödena
kommer att göra det lättare att komma åt miljöproblemen.
Materialbalanserna kan också användas för att ställa krav på
reduktion av de avfallsmängder som produceras.
Producentansvaret bör utvidgas bland annat till att gälla
byggavfall och andra typer av industriavfall.
En obligatorisk miljövarudeklaration (MVD) bör införas
för varor för att underlätta för användare att välja rätt
produkter och för att informera om hur varorna bör hanteras.
SOU 94:114 föreslår införandet av MVD, obligatoriskt från
1 januari 1997, ett förslag som vi stödjer. I en
miljövarudeklaration bör ingå en förteckning över alla
miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har
använts vid dess tillverkning, information om energiåtgång
vid tillverkningen, hur varan ska hanteras och hur
avfallshanteringen är tänkt att fungera.
Miljövarudeklarationen ska finnas på alla varor och
produkter och ersätter alltså inte miljömärkning av typ
Svanen eller Bra Miljöval.
6. Sopor ska kosta!
I åtskilliga EU-länder, bl a Danmark, Tyskland, Frankrike,
Nederländerna och Belgien har olika former av avfallsskatt
införts. Den franska avgiften är minst ambitiös, 20
FF per ton deponerat avfall, medan Belgien har upp till
2050 BEF per ton deponerat avfall, och upp till 1025
BEF per ton avfall för förbränning. Avgiftens storlek beror
på avfallets farlighet. Den danska avgiften är 195
Dkr för deponerat respektive 160 Dkr för förbränt avfall.
Avgiften höjs från och med 1 januari
1997 till 285 Dkr per ton avfall till deponering, och
differentieringen gentemot förbränningen kommer därefter
att ytterligare öka.
Det i Sverige införda producentansvaret bör kompletteras
med en avfalls-skatt, på samma sätt som skett i Tyskland
(som har producentansvar genom Grüne Punkt).
Producentansvaret ger ingen stimulans till de inblandade att
överträffa fastställda mål, utan uppmanar tvärtom att lägga
insamlingsnivån så lågt som möjligt av ekonomiska skäl.
Avfallstaxan är också fördelaktig ur aspekten att alltför
långtgående detaljstyrning inom ramen för producent-
ansvaret inte blir nödvändig.
Utredningen ''Avfallsfri framtid'' (SOU 94:114) föreslår
en indexreglerad skatt om 0,6% av aktuellt basbelopp per ton
avfall, vilket idag betyder 211 kronor. Skatt på avfall som går
från avfallsförbränningsanläggning till deponering föreslås
vara 2,4% av aktuellt basbelopp per ton avfall. Utredningen
undantar torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin
från lagförslaget. Vi ställer oss bakom utredningens förslag
till avfallsskatt, som vi anser kan införas från 1 januari 1996.
Socialdemokraterna föreslår i partimotion 1992/93:Jo630
(Ingvar Carlsson m fl)
att bygg- och industriavfall ska beläggas med en
avfallstaxa om mellan 300 och 500 kr
per ton. Därav borde följa att vårt och
Avfallsskatteutredningens förslag till avfallstaxa utan
problem kan antas. Lagtexter finns utarbetade av
utredningen.
7. Differentierade soptaxor
Hushållen bör få ekonomiska incitament att minska sina
mängder av avfall för omhändertagande. Detta kan ske
genom differentierade soptaxor för hushållen, vilket använts
mycket i andra länder med det entydiga resultatet att
sopmängderna minskat. Svenska erfarenheter av
differentierade soptaxor för industriavfall visar samma
tendens, medan hushållens sopor endast i liten utsträckning
taxedifferentierats. Varberg är ett exempel på en kommun
som infört en viktbaserad soptaxa med goda resultat.
Kommunerna bör få bättre möjligheter att differentiera
soptaxorna, vilket förutsätter en ändring i den kommunala
självkostnadsprincipen (se mp 1994/95:K320). Vidare bör
regeringen skyndsamt i samråd med kommunerna diksutera
en plan för när samtliga Sveriges kommuner skall ha infört
en differentierad sopavgift. Målet, enligt
Avfallsskatteutredningen, skall vara att samtliga kommuner
infört differentierade taxor senast 1 januari
1998, samt att ett genomsnittligt hushåll inte har
mer än 50% av avfallstaxan i fast avgift.
8. Underlätta och ställ krav på källsortering!
Praktiskt taget alla Sveriges kommuner har de senaste åren
startat någon form av källsortering. I de flesta fall rör det sig
dock endast om glas och papper, samt särskilt miljöfarligt
avfall. I början av 1994 hade endast ett tjugotal kommuner
mera långtgående system för källsortering.
Källsortering av sopor både i hushållen och i företagen kan
minska både resursslöseri och miljöproblem. Med
långtgående källsortering, krav på att ta hänsyn till
avfallshanteringen redan i produktionen och kompostering
och/eller biogasframställning av den organiska fraktionen
minskar avfallsmängderna mycket kraftigt och
sopförbränning blir obehövlig. De organiska resterna kan
sedan återföras till jordbruket, medan biogasen från
komposteringen exempelvis kan driva kollektivtrafiken.
Riksdagen bör mer än vad som sker idag stimulera
källsortering av hushållsavfallet i kommunerna. Krav på
källsortering i kommunerna bör skrivas in i
renhållningslagen, och begreppet måste definieras bättre. En
stor del av den källsortering som kommunen hittills har
svarat för omöjliggörs nu av producentansvaret. För glas och
för returpapper har kommunen inte längre ansvar för
insamlandet och får inte heller finansiera insamling via
renhållningstaxan. En engagerad kommunal miljöpolitiker
har förlorat möjligheterna att påverka vad som sker och en
fråga som borde vara kommunal och nära har lyfts bort från
kommunal nivå av riksdagen. Avståndet mellan människa
och beslut har ökat. Producentansvaret med den utformning
det har fått har satt effektiva käppar i hjulet för en utveckling
som var på gång och engagerade många i kommunerna.
I Götene har kommunen tröttnat och slutar med
glasåtervinning från årsskiftet 94/95. Skälet är att man
erbjudits endast hälften av den verkliga kostnaden för
glasåtervinningen av SGÅ. Eftersom man inte längre får ta
ut resten på hushållstaxan måste man äska pengar ur den
vanliga kommunkassan och konkurrera med barnomsorg,
skola och annat som också är viktigt. Detta pekar med stor
tydlighet på att producentansvaret slår fel och bör ersättas
med en producentavgift, till kommunen. Detta utvecklar vi
närmare i särskild motion (1994/95:Jo656).
Källsortering i hemmen kan försvåras av utrymmesbrist
och andra praktiska skäl. Vi anser att byggnormen ska ses
över så att krav finns om att källsortering ska underlättas vid
nybyggnad av alla typer av bostäder. Kravet ska också gälla
exempelvis byggnation av skolor och servicehem.
9. Avveckla sopförbränningen
Vi föreslår att sopförbränningen ska vara helt avvecklad
senast den 1 januari 1999. Sopförbränning är miljöfarlig och
nya gifter som inte finns i avfallet kan bildas vid
förbränningen. Rökgasrening minskar utsläppen till luft
kraftigt, men de miljöfarliga ämnena finns kvar i kondensatet
som måste deponeras tillsammans med askan. När vi talar
om sopförbränning menar vi givetvis förbränning av avfall
som inte är kraftigt sorterat och inte t.ex. förbränning av
överblivet virke från byggen. Den typen av förbränning och
liknande betraktar vi som användning av biobränslen och
inte som sopförbränning.
10. Ställ miljökrav på soptipparna
Ingen vet hur många soptippar det finns i Sverige. En siffra
är 450, men det kan mycket väl vara det dubbla. De flesta av
soptipparna är gamla, från en tid då miljöhänsyn var ett i det
närmaste okänt begrepp. Dessa soptippar är ofta olämpligt
placerade, med lakvatten rätt ut i grundvattnet, läckage av
tungmetaller till odlingsmark eller liknande. En mycket stor
del av tipparna bör stängas snarast.
Vi föreslår för avfallsdeponier att deponin bör vara
inhägnad, att den bör ha en våg för avfallsvägning och
möjliggörande av viktbaserad taxa, att den bör ha kompaktor
för att pressa samman avfallet och därmed minska den
fysiska volymen. Vidare bör deponin ha lakvattenskontroll
för att möjliggöra kontinuerlig kontroll av vad som läcker ut,
deponigaskontroll för att möjlig-göra kontinuerlig kontroll
av gasavgivningen, och underlätta utnyttjande av gasen samt
grundvattenkontroll för att möjliggöra ett snabbt ingripande
vid förorening. På den administrativa sidan bör deponin vara
bemannad, samt ha en kontinuerlig avsättning för
avslutningskostnader -- dvs kostnaderna för att stänga
deponin, med övertäckning och fortsatt kontroll av lakvatten
och grundvatten i minst 10 år efter stängningen.
Vidare vill vi uppdra åt naturvårdsverket att miljöinventera
landets soptippar och avfallsdeponier, och därefter komma
med en plan för vilka som skall läggas ner respektive
behållas.
11. Pant och skatt på förpackningar
En stor del av hushållssoporna är förpackningar av olika
slag. Användningen av retursystem för förpackningar bör
utökas kraftigt. Idag finns retursystem för förpackningar
nästan enbart när det gäller drycker. Det införda
producentansvaret för förpackningar lämnar mycket övrigt
att önska. De nationella insamlingsmålen måste
kompletteras med regionala insamlingsmål och en lägsta
insamlingsnivå på kommunal nivå. Detta för att undvika att
producenterna når insamlingsmålen utan att alls bry sig om
den mer kostnadskrävande insamlingen i
glesbygdskommuner. Våra åsikter om producentansvaret
fördjupas i särskild motion (1994/95:Jo656).
Retursystem för andra glasförpackningar än flaskor för
drycker skulle kunna utvecklas och fungera på liknande sätt
t ex genom att införa standardiserade system för glasburkar.
Detta kan också uppnås genom att ändra producentansvaret
så att återvinning av glas byts ut mot återanvändning.
En särskild förpackningsskatt bör utredas för att minska
avfallsmängderna. I tyska Kassel har en särskild skatt på
''onödiga engångsförpackningar'' införts, vilket kan vara en
framkomlig väg. Denna förpackningsskatt har med
framgång kombinerats med producentansvaret i Grne
Punkt/Duale System, och på samma sätt kan det svenska
producentansvaret kombineras med förpackningsavgifter.
Dagens producentansvar stimulerar inte till ett minskat
användande av förpackningar, vilket vi ser som ett huvudmål
och vilket stimuleras av en förpackningsavgift.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag
till skatt på förpackningar som kan införas den 1 januari
1997. Särskilt miljöfarliga plastsorter bör förbjudas, och
återvinning av förpackningarna stimuleras på annat sätt.
Hemställan
Men hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat användande av
miljöavgifter och miljöskatter,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att målsättningen skall vara att minska produktionen av
avfall med 50 viktprocent på tio år,
3. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
Naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för
reduktion av avfallsmängden med 50 viktprocent,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att målsättningen skall vara att minska produktionen av
miljöfarligt avfall med 80
% på tio år gällande den vägda miljörisken,
5. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
Naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för att
minska produktionen av miljöfarligt avfall med 80
% på tio år gällande den vägda miljörisken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges arbete i
Baselkonventionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprättande av
livscykelspecifikationer,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprättande av materialbalanser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att materialbalanser, som företagen upprättar, skall ligga till
grund för krav på avfallsreduktion,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att krav på miljövarudeklaration skall ställas i enlighet med
vad i motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen om avfallsskatt,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av den kommunala
självkostnadsprincipen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införandet av differentierade taxor
i kommunerna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om genomförandet av långtgående
källsortering i kommunerna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av Plan- och bygglagen
(PBL) för att underlätta källsortering,3
16. att riksdagen beslutar att förbjuda all sopförbränning
från den 1
januari 1999,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regelverk för avfallsdeponier,
18. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
Naturvårdsverket att miljöinventera landets soptippar och
avfallsdeponier och därefter kommer med en plan för vilka
som skall läggas ner respektive behållas,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om komplettering av
producentansvaret med regionala insamlingsmål,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om komplettering av
producentansvaret med lägsta insamlingsnivåer på
kommunal nivå,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skatt på
förpackningar som kan införas den 1
januari 1997 i enlighet med vad som anförts i
motionen.1
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Lindvall (mp)
Roy Ottosson (mp)
1 Yrkande 1, 11 och 21 hänvisade till SkU.
2 Yrkande 7 hänvisat till NU.
3 Yrkande 15 hänvisat till BoU.