1. Bakgrund
Konsumtionssamhället kännetecknas av att en vara produceras, konsumeras och destrueras. Trots stolta ord från många håll så har kretsloppen inte slutits, utan endast i undantagsfall -- som papper och glas -- återvinns eller återanvänds produkter. Avfallsbergen ökar fortfarande, trots att kretslopps-propositionens producentansvar nu stegvis införs. Produktionen av avfall innebär ett enormt resursslöseri både när det gäller energianvändning och förbrukning av naturresurser. En stor del av avfallet är dessutom farligt för miljö och hälsa. Stora delar av det miljöfarliga avfallet har vi ingen kontroll på överhuvudtaget. De väldiga volymerna som ska tas om hand vid deponering är ett annat problem.
2. Låt förorenaren betala
För att komma till rätta med avfallsproblemen är det viktigt att internalisera miljökostnaderna, så att förorenaren betalar. Principen är allmänt accepterad sedan många år tillbaks, och går vanligen under benämningen Polluter Pays Principle (PPP). Bland annat har EU antagit principen som en utgångspunkt för sitt miljöarbete, och på Rio-konferensen rådde närmast konsensus kring principen. Det konkreta införandet av förorenaransvar har dock låtit vänta på sig. Till viss del sker det genom producentansvaret, där producenten av till exempel däck eller batterier ansvarar för omhändertagandet den dag produkten är uttjänad. Producentansvaret gäller dock endast vissa varor, och kraven på återvinning är lågt satta.
För att internalisera miljöeffekterna så att den som förorenar miljön själv betalar kostnaden, måste miljöavgifter och -skatter användas i mycket större utsträckning än idag. Miljöskatter och -avgifter är också ett ''sundare'' sätt för stat och kommun att få inkomster än skatter på arbete, då miljöskatter leder till minskad miljöförstöring, vilket är önskvärt, medan skatter på arbete leder till färre arbeten, vilket inte är önskvärt.
Vi föreslår miljöskatter eller miljöavgifter för ett antal hälso- och miljöfarliga kemikalier. De farligaste av dem skall naturligtvis förbjudas, men under övergångstiden fram till förbudets ikraftträdande är en miljö- avgift en verksam väg att minska användningen. Generella dispenser skall inte ges för några miljömotiverade förbud, då dispenserna konserverar en miljöfarlig verksamhet. Dispenser måste i stället mycket restriktivt bedömas från fall till fall, med utgångspunkt att dispens inte skall ges innan ett verkligt och för samhället mycket viktigt behov är dokumenterat.
2. Minska avfallsmängderna!
Fortfarande saknas förslag till en nationell plan för att minska produktionen av avfall. I kravet på upprättande av kommunala avfallsplaner ingår inga krav på avfallsreduktion. Kommunerna har inte heller fått sådana befogenheter att de effektivt kan minska avfallsmängderna i kommunerna.
Ett viktigt led i detta är att ändra den kommunala självkostnadsprincipen, så att kommunerna får bättre möjligheter än idag att ta ut miljörelaterade avgifter. Detta utvecklar vi närmare i separat motion (1994/95:K320).
Riksdagen bör besluta att produktionen av avfall ska halveras på tio år och att naturvårdsverket får i uppdrag att arbeta fram en konkret handlingsplan för att klara den målsättningen. Målet gäller såväl industri- som hushållsavfall.
4. Miljöfarligt avfall
I Sverige produceras årligen över 300 000 ton miljöfarligt avfall, och mängden har ökat under senare år. Oljeavfall och avfall innehållande tungmetaller står för drygt två tredjedelar. Avfallet kommer främst från industrin, men också från bygg- och rivningsverksamhet, bilvårdsanläggningar, samt en mindre del från hushållen.
Särskilda åtgärder måste till gällande miljöfarligt avfall. Kunskapen om hur mycket miljöfarligt avfall som finns i landet är dålig. Mängderna miljöfarligt avfall att omhänderta beräknas dessutom öka de närmaste åren. Naturvårds-verket bör ges i uppdrag att utarbeta ett konkret förslag med åtgärder för att minska produktionen av miljöfarligt avfall med 80% under en tioårsperiod.
Baselkonventionen reglerar kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall. Sverige bör vara pådrivande i detta arbete, och arbeta för att EU framöver följer avtalet, som man skrivit under. EU tillåter idag avfallstransporter och -försäljning till tredje världen, i klar strid med konventionen.
5. Utvidga producentansvaret
De som tillverkar varor måste ta ett större ansvar för vad som händer med varorna under hela deras livscykel. Ansvaret kan inte inskränkas till endast tillverkningen -- även de miljöproblem de orsakar under t.ex. användning och avfallshantering måste minimeras genom att välja rätt material och metoder. Vid tillståndsprövning av industrier som tillverkar varor måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi föreslår att krav i tillämpliga fall ställs på tillverkarna att upprätta livscykelspecifikationer för de varor och produkter de tillverkar. I dessa ska redovisas vilka miljöeffekter varan orsakar under sin livscykel och i vilken utsträckning den kan återanvändas eller återvinnas, samt på vilket sätt detta sker. Livscykelspecifikationen ska utgöra ett underlag för att ställa krav på varuproduktionen.
De som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet där material hanteras ska åläggas att upprätta materialbalanser varje år. I materialbalanserna ska redovisas vad som köps in till företaget, vilka mängder av olika ämnen och vad som släpps ut till luft, vatten eller genom fabriksportarna. En bättre kontroll över materialflödena kommer att göra det lättare att komma åt miljöproblemen. Materialbalanserna kan också användas för att ställa krav på reduktion av de avfallsmängder som produceras.
Producentansvaret bör utvidgas bland annat till att gälla byggavfall och andra typer av industriavfall.
En obligatorisk miljövarudeklaration (MVD) bör införas för varor för att underlätta för användare att välja rätt produkter och för att informera om hur varorna bör hanteras. SOU 94:114 föreslår införandet av MVD, obligatoriskt från 1 januari 1997, ett förslag som vi stödjer. I en miljövarudeklaration bör ingå en förteckning över alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har använts vid dess tillverkning, information om energiåtgång vid tillverkningen, hur varan ska hanteras och hur avfallshanteringen är tänkt att fungera. Miljövarudeklarationen ska finnas på alla varor och produkter och ersätter alltså inte miljömärkning av typ Svanen eller Bra Miljöval.
6. Sopor ska kosta!
I åtskilliga EU-länder, bl a Danmark, Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Belgien har olika former av avfallsskatt införts. Den franska avgiften är minst ambitiös, 20
FF per ton deponerat avfall, medan Belgien har upp till 2050 BEF per ton deponerat avfall, och upp till 1025
BEF per ton avfall för förbränning. Avgiftens storlek beror på avfallets farlighet. Den danska avgiften är 195
Dkr för deponerat respektive 160 Dkr för förbränt avfall. Avgiften höjs från och med 1 januari 1997 till 285 Dkr per ton avfall till deponering, och differentieringen gentemot förbränningen kommer därefter att ytterligare öka.
Det i Sverige införda producentansvaret bör kompletteras med en avfalls-skatt, på samma sätt som skett i Tyskland (som har producentansvar genom Grüne Punkt). Producentansvaret ger ingen stimulans till de inblandade att överträffa fastställda mål, utan uppmanar tvärtom att lägga insamlingsnivån så lågt som möjligt av ekonomiska skäl. Avfallstaxan är också fördelaktig ur aspekten att alltför långtgående detaljstyrning inom ramen för producent- ansvaret inte blir nödvändig.
Utredningen ''Avfallsfri framtid'' (SOU 94:114) föreslår en indexreglerad skatt om 0,6% av aktuellt basbelopp per ton avfall, vilket idag betyder 211 kronor. Skatt på avfall som går från avfallsförbränningsanläggning till deponering föreslås vara 2,4% av aktuellt basbelopp per ton avfall. Utredningen undantar torrt gråberg och anrikningssand från gruvindustrin från lagförslaget. Vi ställer oss bakom utredningens förslag till avfallsskatt, som vi anser kan införas från 1 januari 1996.
Socialdemokraterna föreslår i partimotion 1992/93:Jo630 (Ingvar Carlsson m fl) att bygg- och industriavfall ska beläggas med en avfallstaxa om mellan 300 och 500 kr per ton. Därav borde följa att vårt och Avfallsskatteutredningens förslag till avfallstaxa utan problem kan antas. Lagtexter finns utarbetade av utredningen.
7. Differentierade soptaxor
Hushållen bör få ekonomiska incitament att minska sina mängder av avfall för omhändertagande. Detta kan ske genom differentierade soptaxor för hushållen, vilket använts mycket i andra länder med det entydiga resultatet att sopmängderna minskat. Svenska erfarenheter av differentierade soptaxor för industriavfall visar samma tendens, medan hushållens sopor endast i liten utsträckning taxedifferentierats. Varberg är ett exempel på en kommun som infört en viktbaserad soptaxa med goda resultat.
Kommunerna bör få bättre möjligheter att differentiera soptaxorna, vilket förutsätter en ändring i den kommunala självkostnadsprincipen (se mp 1994/95:K320). Vidare bör regeringen skyndsamt i samråd med kommunerna diksutera en plan för när samtliga Sveriges kommuner skall ha infört en differentierad sopavgift. Målet, enligt Avfallsskatteutredningen, skall vara att samtliga kommuner infört differentierade taxor senast 1 januari 1998, samt att ett genomsnittligt hushåll inte har mer än 50% av avfallstaxan i fast avgift.
8. Underlätta och ställ krav på källsortering!
Praktiskt taget alla Sveriges kommuner har de senaste åren startat någon form av källsortering. I de flesta fall rör det sig dock endast om glas och papper, samt särskilt miljöfarligt avfall. I början av 1994 hade endast ett tjugotal kommuner mera långtgående system för källsortering.
Källsortering av sopor både i hushållen och i företagen kan minska både resursslöseri och miljöproblem. Med långtgående källsortering, krav på att ta hänsyn till avfallshanteringen redan i produktionen och kompostering och/eller biogasframställning av den organiska fraktionen minskar avfallsmängderna mycket kraftigt och sopförbränning blir obehövlig. De organiska resterna kan sedan återföras till jordbruket, medan biogasen från komposteringen exempelvis kan driva kollektivtrafiken.
Riksdagen bör mer än vad som sker idag stimulera källsortering av hushållsavfallet i kommunerna. Krav på källsortering i kommunerna bör skrivas in i renhållningslagen, och begreppet måste definieras bättre. En stor del av den källsortering som kommunen hittills har svarat för omöjliggörs nu av producentansvaret. För glas och för returpapper har kommunen inte längre ansvar för insamlandet och får inte heller finansiera insamling via renhållningstaxan. En engagerad kommunal miljöpolitiker har förlorat möjligheterna att påverka vad som sker och en fråga som borde vara kommunal och nära har lyfts bort från kommunal nivå av riksdagen. Avståndet mellan människa och beslut har ökat. Producentansvaret med den utformning det har fått har satt effektiva käppar i hjulet för en utveckling som var på gång och engagerade många i kommunerna.
I Götene har kommunen tröttnat och slutar med glasåtervinning från årsskiftet 94/95. Skälet är att man erbjudits endast hälften av den verkliga kostnaden för glasåtervinningen av SGÅ. Eftersom man inte längre får ta ut resten på hushållstaxan måste man äska pengar ur den vanliga kommunkassan och konkurrera med barnomsorg, skola och annat som också är viktigt. Detta pekar med stor tydlighet på att producentansvaret slår fel och bör ersättas med en producentavgift, till kommunen. Detta utvecklar vi närmare i särskild motion (1994/95:Jo656).
Källsortering i hemmen kan försvåras av utrymmesbrist och andra praktiska skäl. Vi anser att byggnormen ska ses över så att krav finns om att källsortering ska underlättas vid nybyggnad av alla typer av bostäder. Kravet ska också gälla exempelvis byggnation av skolor och servicehem.
9. Avveckla sopförbränningen
Vi föreslår att sopförbränningen ska vara helt avvecklad senast den 1 januari 1999. Sopförbränning är miljöfarlig och nya gifter som inte finns i avfallet kan bildas vid förbränningen. Rökgasrening minskar utsläppen till luft kraftigt, men de miljöfarliga ämnena finns kvar i kondensatet som måste deponeras tillsammans med askan. När vi talar om sopförbränning menar vi givetvis förbränning av avfall som inte är kraftigt sorterat och inte t.ex. förbränning av överblivet virke från byggen. Den typen av förbränning och liknande betraktar vi som användning av biobränslen och inte som sopförbränning.
10. Ställ miljökrav på soptipparna
Ingen vet hur många soptippar det finns i Sverige. En siffra är 450, men det kan mycket väl vara det dubbla. De flesta av soptipparna är gamla, från en tid då miljöhänsyn var ett i det närmaste okänt begrepp. Dessa soptippar är ofta olämpligt placerade, med lakvatten rätt ut i grundvattnet, läckage av tungmetaller till odlingsmark eller liknande. En mycket stor del av tipparna bör stängas snarast.
Vi föreslår för avfallsdeponier att deponin bör vara inhägnad, att den bör ha en våg för avfallsvägning och möjliggörande av viktbaserad taxa, att den bör ha kompaktor för att pressa samman avfallet och därmed minska den fysiska volymen. Vidare bör deponin ha lakvattenskontroll för att möjliggöra kontinuerlig kontroll av vad som läcker ut, deponigaskontroll för att möjlig-göra kontinuerlig kontroll av gasavgivningen, och underlätta utnyttjande av gasen samt grundvattenkontroll för att möjliggöra ett snabbt ingripande vid förorening. På den administrativa sidan bör deponin vara bemannad, samt ha en kontinuerlig avsättning för avslutningskostnader -- dvs kostnaderna för att stänga deponin, med övertäckning och fortsatt kontroll av lakvatten och grundvatten i minst 10 år efter stängningen.
Vidare vill vi uppdra åt naturvårdsverket att miljöinventera landets soptippar och avfallsdeponier, och därefter komma med en plan för vilka som skall läggas ner respektive behållas.
11. Pant och skatt på förpackningar
En stor del av hushållssoporna är förpackningar av olika slag. Användningen av retursystem för förpackningar bör utökas kraftigt. Idag finns retursystem för förpackningar nästan enbart när det gäller drycker. Det införda producentansvaret för förpackningar lämnar mycket övrigt att önska. De nationella insamlingsmålen måste kompletteras med regionala insamlingsmål och en lägsta insamlingsnivå på kommunal nivå. Detta för att undvika att producenterna når insamlingsmålen utan att alls bry sig om den mer kostnadskrävande insamlingen i glesbygdskommuner. Våra åsikter om producentansvaret fördjupas i särskild motion (1994/95:Jo656).
Retursystem för andra glasförpackningar än flaskor för drycker skulle kunna utvecklas och fungera på liknande sätt t ex genom att införa standardiserade system för glasburkar. Detta kan också uppnås genom att ändra producentansvaret så att återvinning av glas byts ut mot återanvändning.
En särskild förpackningsskatt bör utredas för att minska avfallsmängderna. I tyska Kassel har en särskild skatt på ''onödiga engångsförpackningar'' införts, vilket kan vara en framkomlig väg. Denna förpackningsskatt har med framgång kombinerats med producentansvaret i Grne Punkt/Duale System, och på samma sätt kan det svenska producentansvaret kombineras med förpackningsavgifter. Dagens producentansvar stimulerar inte till ett minskat användande av förpackningar, vilket vi ser som ett huvudmål och vilket stimuleras av en förpackningsavgift.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till skatt på förpackningar som kan införas den 1 januari 1997. Särskilt miljöfarliga plastsorter bör förbjudas, och återvinning av förpackningarna stimuleras på annat sätt.
Men hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ökat användande av miljöavgifter och miljöskatter,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att målsättningen skall vara att minska produktionen av avfall med 50 viktprocent på tio år,
3. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för reduktion av avfallsmängden med 50 viktprocent,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att målsättningen skall vara att minska produktionen av miljöfarligt avfall med 80
% på tio år gällande den vägda miljörisken,
5. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för att minska produktionen av miljöfarligt avfall med 80
% på tio år gällande den vägda miljörisken,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete i Baselkonventionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättande av livscykelspecifikationer,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprättande av materialbalanser,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att materialbalanser, som företagen upprättar, skall ligga till grund för krav på avfallsreduktion,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att krav på miljövarudeklaration skall ställas i enlighet med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen om avfallsskatt,1
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av den kommunala självkostnadsprincipen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av differentierade taxor i kommunerna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om genomförandet av långtgående källsortering i kommunerna,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av Plan- och bygglagen (PBL) för att underlätta källsortering,3
16. att riksdagen beslutar att förbjuda all sopförbränning från den 1
januari 1999,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regelverk för avfallsdeponier,
18. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt Naturvårdsverket att miljöinventera landets soptippar och avfallsdeponier och därefter kommer med en plan för vilka som skall läggas ner respektive behållas,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av producentansvaret med regionala insamlingsmål,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av producentansvaret med lägsta insamlingsnivåer på kommunal nivå,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skatt på förpackningar som kan införas den 1
januari 1997 i enlighet med vad som anförts i motionen.1
Stockholm den 25 januari 1995 Gudrun Lindvall (mp) Roy Ottosson (mp) 1 Yrkande 1, 11 och 21 hänvisade till SkU. 2 Yrkande 7 hänvisat till NU. 3 Yrkande 15 hänvisat till BoU.