Industrins kemiska produkter och varor står för en allt
större del av miljöförstöringen. Det finns idag ungefär 15 000
kemiska ämnen på den svenska marknaden, och över
100 000
internationellt. Strömmen av nya kemiska ämnen och
produkter som kommer in på marknaden är så strid att det är
omöjligt att granska ens en bråkdel av dem. Granskningen
sköts därför i huvudsak av industrin själv, vilket i många fall
är en icke-optimal lösning.
Vi föreslår miljöskatter eller miljöavgifter för ett antal
hälso- och miljöfarliga kemikalier. De farligaste av dem skall
naturligtvis förbjudas, men under övergångstiden fram till
förbudets ikraftträdande är en miljöavgift en verksam väg att
minska användningen. Efter att förbudet börjar gälla skall
inga generella dispenser ges från förbudet. Dispenserna
konserverar användandet av dessa miljöfarliga ämnen,
produkter och varor. Målet för framtiden måste vara att inga
kemiskt framställda ämnen som är toxiska, som
bioackumuleras eller som inte är biologiskt nedbrytbara,
tillåts. Produktionen skall inriktas på att varor och produkter
kan användas, återanvändas, återvinnas och ingå i ett
naturligt kretslopp. Först när vi nått dithän har vi hamnat i
ett samhälle som är långsiktigt hållbart.
2. Utvidga producentansvaret
De som tillverkar varor och produkter måste ta ett större
ansvar för vad som händer med dem under hela deras
livscykel. Ansvaret kan inte inskränkas till endast
tillverkningen; även de miljöproblem de orsakar under t.ex.
användning och avfallshantering måste minimeras genom att
välja rätt material och metoder. Vid tillståndsprövning av
industrier måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi föreslår
att krav normalt ställs på tillverkarna att upprätta
livscykelspecifikationer för de varor och produkter de
tillverkar. I dessa ska redovisas vilka miljöeffekter varan
orsakar under sin livscykel och i vilken utsträckning den kan
återanvändas eller återvinnas, samt på vilket sätt detta sker.
Livscykelspecifikationen ska utgöra ett underlag för att ställa
krav på varuproduktionen.
De som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet
där material hanteras ska åläggas att årligen upprätta
materialbalanser. I materialbalanserna ska redovisas vad som
köps in till företaget, vilka mängder av olika ämnen och vad
som släpps ut till luft, vatten eller genom fabriksportarna. En
bättre kontroll över materialflödena kommer att göra det
lättare att komma åt miljöproblemen. Materialbalanserna
kan också användas för att ställa krav på reduktion av de
avfallsmängder som produceras.
3. Stärk substitutionsprincipen
Substitutionsprincipen eller ''utbytesprincipen'' fördes in
i lagtexten i 5
§ lagen om kemiska produkter (LKP) som ett resultat av
en riksdagsmotion från Miljöpartiet under mandatperioden
1988--1991. Den finns också inskriven i EUs femte
miljöhandlingsprogram (men tillämpas inte idag, se nedan),
liksom i Rio-konferensens dokument Agenda 21. Den breda
legitimiteten gör att principen är ett mycket bra redskap för
bland andra stat, kommun och enskilda i arbetet att nå ett
mer uthålligt och miljöanpassat samhälle. Fortfarande
motarbetas dock exempelvis kommuner som på ett mer
konsekvent och genomgripande sätt tillämpar
substitutionsprincipens stipulerande att miljösämre
produkter skall bytas ut mot miljöbättre när sådana finns.
Kommunerna måste ges uttrycklig möjlighet att förbjuda
varor och produkter i handeln utifrån substitutionsprincipen.
Principen skall även utvidgas till att gälla alla varor och
produkter. Principen bör alltså stärkas och dess relation till
andra lagar ses över.
4. Använd försiktighetsprincipen
Försiktighetsprincipen, som ingår i EUs femte
miljöhandlingsprogram och antogs på Rio-konferensen,
skall vara vägledande för det framtida miljöarbetet, och
måste få särskild tyngd på kemikaliesidan. Marknaden
formligen drunknar i nya kemikalier som introduceras i ett
mycket högt tempo. Kontrollen av dessa kemikaliers hälso-
och miljöeffekter är mycket bristfällig, och sköts i de flesta
fall direkt av försäljarna eller tillverkarna själva. Ofta finns
en produkt eller ett ämne på marknaden tills den bevisligen
ger skadeverkningar. Försiktighetsprincipen kräver tvärtom
en omvänd bevisbörda, så att en vara inte är tillåten förrän
den bevisligen är ofarlig eller i vart fall inte mer farlig än
vad samhället kan acceptera. Läkemedelsindustrin, som bl.a.
tillhandahåller kemikalier för invärtes bruk, är tvingad att
följa försiktighetsprincipen, och noggrant dokumentera alla
biverkningar av varje medicinslag innan produkten får
lanseras. Detta bör gälla även kemikalieindustrin.
5. Kemikalietillsyn
Bristen på tillsyn på kemikalieområdet är alarmerande. Det
gäller både nya kemiska produkter och ämnen, vilket redan
angetts, och tillsynen av verksamhet av kemisk-teknisk art.
När företagen alltmer sköter tillsynen på egen hand, är det
viktigt att det finns kännbara böter och straff för den som
felar. Straffen för miljöbrott är idag svaga och det är svårt att
få till en fällande dom, vilket är en mycket viktig orsak till
att miljömålen är så få. I den kommande miljöbalken bör
straffen för miljöbrott skärpas högst påtagligt.
Naturvårdsverket hade under en tid det rullande
laboratoriet ''Svarta Bussen'', som gjorde oanmälda
stickprovskontroller hos företagen. I nästan samtliga fall var
utsläppen högre än i de officiella provtagningarna, som
antingen gjorts av företagen själva eller vid ett i god tid
anmält besök. Att sådan verksamhet idag i det närmaste
stannat av är mycket beklagligt och Naturvårdsverket bör
utreda hur en motsvarighet till ''Svarta Bussen'' kan startas
upp igen.
Kemikalieinspektionens arbete måste förstärkas. Under
senare år har dess arbetsbelastning ökats, genom det allt
snabbare flödet av nya ämnen, produkter och varor. Med EU-
medlemskapet ökar behovet av kontroll och granskning, och
vår bedömning är att arbetet inte helt kan ske inom befintlig
budget. I huvudsak skall KIs utökade verksamhet finansieras
genom nya miljöavgifter -- i denna motion finns åtskilliga
förslag till sådana -- men vi anslår i vår budget två miljoner
för ökat arbete gentemot EU (se denna punkt).
Kommunerna har i allmänhet fått en försämrad ekonomi
de senaste åren, vilket i många fall gått ut över
inspektionsmöjligheterna. Det gör att tidsrymden mellan
inspektionerna utökas, och att otillåtna kemiska utsläpp
därmed föregår under en längre tid än tidigare innan de
upptäcks. Kommunerna har nu också sämre möjligheter än
tidigare att bistå företag i kommunen med
kemikaliekunskap, bland annat information om
utbytesprincipen. Särskilt mindre verkstadsindustri behöver
mer sådana kunskaper. Kommunens dåliga möjligheter att
sprida kemikaliekunskap är självfallet till men för hälsa och
miljö, och Naturvårdsverket bör därför utreda hur man från
statens sida kan stärka kommunens resurser att inspektera
tillståndspliktiga anläggningar.
6. EU
Sverige fick på ett antal områden fyraåriga
undantagstillstånd från EUs kemikalieregler. I klartext
innebär det att vi fram till 1 januari 1999 får behålla våra
hårdare regler för klorerade lösningsmedel, arsenik,
tennorganiska föreningar, kvicksilver, batterier, asbest och
själva kemikalieklassningen. EU har inte på något sätt
förpliktigat sig att anpassa sina regler efter de svenska, utan
1999 tvingas vi sänka våra krav till gällande unionsnivå. Det
är därför av största vikt att regeringen i ministerrådet
kraftfullt och kompromisslöst verkar för en regelutveckling
inom EU som gör att vi får behålla våra strängare regler, och
även framöver skärpa dem och tillföra nya.
Sverige skall i den pågående revisionen av EUs femte
miljöhandlingsprogram driva kravet att EU som mål för sin
kemikaliepolitik anger att alla svårnedbrytbara och
naturfrämmande ämnen skall avvecklas. Sverige måste
också kräva att en rad konkreta avvecklingsmål skrivs in i
EUs miljö-program, bland annat gällande tungmetaller, PVC
och ozonnedbrytande ämnen. Vidare skall Sverige verka för
att en stor del av våra miljömässigt baserade krav blir EU-
standard.
I EU hamnar bevisbördan hos den som värnar
miljöskyddaspekten i en konflikt med handelsintressen,
vilket bl.a. PCP-domen 1994 visade. Försiktighetsprincipen
och utbytesprincipen finns i EUs femte
miljöhandlingsprogram, men till dags dato har de inte fått
någon som helst juridisk tyngd. Sverige skall verka för att
dessa principer blir grundläggande i EUs lagstiftning och att
de skrivs in i unionsfördraget vid revisionen 1996.
EUs avfallshierarki är på pappret bra, men tillämpas inte.
Hierarkin slår fast att reducering av avfallsmängden alltid
skall vara första prioritet. Materialåtervinning kommer i
andra hand, och därefter följer förbränning eller andra
behandlingsmetoder. Sverige bör se till att principen om
avfallsminimering styr utformningen av EUs avfallsdirektiv
och förordningar. EUs nya förpackningsdirektiv är ett stort
steg åt motsatt riktning; det slår förvisso fast minimigränser
för hur mycket avfall som måste återvinnas, men också
maximigränser för hur stor andel återvinning som tillåts.
Sverige bör verka för att detta avfallsdirektiv snarast skrivs
om eller helt avskrivs.
EU slog nyligen fast att miljöskatter är tillåtna, men de får
inte vara ''konkurrenssnedvridande''. Detta lämnar ett vitt
tolkningsutrymme för vad som egentligen är att betrakta som
snedvridning av konkurrensen, och åtskilliga miljöskatter
riskerar att inte godkännas av EU. På denna punkt måste
Sverige med kraft agera för en ändring, så att EU framöver
inte blockerar miljömässigt motiverade miljöskatter.
7. Internationellt samarbete
Kemikalieinspektionen bör aktivt sprida sina kunskaper
om kemikaliers egenskaper och risker, liksom om
lagstiftningsmöjligheter till våra grannländer med en mindre
kunskapsbas, företrädelsesvis Baltikum och Östeuropa.
Också till tredje världen är det angeläget att sprida sådana
kunskaper, inte minst därför att mindre nogräknade
kemiföretag använder u-länderna som avsättningsmarknader
för kemikalier som inte längre är tillåtna i i-länderna.
Regeringen bör verka för att svenska kemikalieregler, i de
fall de är längre gående än internationell standard, sprids till
andra länder via fora som Nordiska Ministerrådet, OECD
och FNs kemi-organ.
GATT och dess nya organisation WTO tillåter inte ett
agerande utifrån substitutionsprincipen eller
försiktighetsprincipen, som organisationen anser strider mot
den fria världshandelns principer. Regeringen bör verka för
att GATT/WTO snarast accepterar principerna och ger dem
en framskjuten placering i sitt regelverk.
8. Miljövarudeklaration
En obligatorisk miljövarudeklaration (MVD) bör införas
för kemiska produkter och varor för att informera om hur de
bör användas och underlätta för användare.
Avfallsskatteutredningen (SOU 94:114) föreslår införandet
av MVD, obligatoriskt från 1 januari 1997, ett förslag som
vi stödjer. I en miljövarudeklaration bör ingå en förteckning
över alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och
som har använts vid dess tillverkning, information om
energiåtgång vid tillverkningen, hur varan ska hanteras och
hur avfallshanteringen är tänkt att fungera.
Miljövarudeklarationen ska finnas på alla varor och
produkter och ersätter alltså inte miljömärkning av typ
Svanen eller Bra Miljöval.
9. Återvinning av plaster
Det är svårt att klara materialåtervinning av plaster
eftersom det finns så många olika plaster och dessutom
många varor innehåller flera plastsorter. För flera sorter är
återvinning dessutom direkt olämplig, eftersom
föroreningarna blir så stora vid processen. För att underlätta
en väl fungerande källsortering och därmed förbättra
möjligheterna till återvinning för lämpliga plaster, bör ett
obligatoriskt märkningssystem för plaster införas, liknande
det bilindustrin infört på internationell nivå.
Då ett fungerande och relativt heltäckande retursystem för
plaster är långt borta, och plastindustrin använder en mängd
olika hälso- och miljöfarliga kemikalier, måste
plastanvändningen begränsas. Endast de plaster som orsakar
minst miljöförstöring vid tillverkning, användning och
återvinning, förbränning eller deponi, skall tillåtas.
Substitutionsprincipen måste tillämpas konsekvent.
10. PVC
Kretsloppsdelegationens avvecklingsplan för mjukgjord
PVC och styv PVC med särskilt miljöfarliga stabilisatorer
till år 2000 är ett steg på vägen mot ett mindre
miljöförstörande samhälle. Det är också glädjande att
delegationen i en analys visat att avvecklingen kan ske utan
några samhällsekonomiska konsekvenser. Produktionen av
alternativ till PVC täcker väl upp den förlust som ett förbud
åsamkar.
PVC består till stor del av klor. Saltsyra och dioxiner bildas
både vid tillverkning och förbränning. Få industrier uppvisar
ett så miljöfarligt avfall vid tillverkningen som just PVC-
industrin. Vid förbränningen är PVC en av de absolut största
källorna till dioxinutsläpp i Sverige. PVC förstör också
möjligheterna till återvinning av många andra material, t.ex.
plåt och andra plaster. Mot den bakgrunden anser vi att ett
totalförbud mot tillverkning och försäljning av PVC är det
enda rimliga. Då kretsloppsdelegationen visat att en
avveckling till år 2000 inte stöter på några
samhällsekonomiska hinder, bör det vara slutåret för PVC.
Återvinningen av PVC är för närvarande inte acceptabel
av miljöskäl, vilket även kretsloppsdelegationen slagit fast.
Det finns därför anledning att iaktta försiktighet och noga
pröva återvinningen av PVC.
11. Klorerade lösningsmedel
Användningen av klorerade lösningsmedel måste snabbt
minska och upphöra. Ämnen som metylenklorid,
diklormetan, trikloreten, tetrakloreten och perkloretylen
utgör en stor fara för det centrala nervssystemet och är
cancerframkallande. De två sistnämnda är dessutom dödliga
för vattenlevande organismer. Den av riksdagen antagna
proposition 1990/91:90 slår fast: ''Användningen av
klorerade lösningsmedel skall med något undantag upphöra
helt till 1995.'' Vi menar att den pågående avvecklingen av
de klorerade lösningsmedlen måste genomföras snabbare. Vi
föreslår en miljöavgift på 150 kr/kg för metylenklorid och
perkloretylen samt 50 kr/kg för diklormetan, trikloreten och
tetrakloreten.
12. Ozonnedbrytande ämnen
Inte förrän ozonlagret i stratosfären hade bildats blev det
möjligt med liv på jorden. Nu håller ozonlagret på att brytas
ned, vilket hotar vår framtida överlevnad och har redan idag
lett till kraftigt ökad förekomst av cancer hos människor och
djur. Då freoner är mycket stabila och alltså verkar under
mycket lång tid dröjer det också vid en total och omedelbar
avveckling av freon åtskilliga år innan ozonlagret slutat
tunnas ut. Under de närmaste åren kommer förtunningen i
genomsnitt att ligga på alarmerande 5%, med upp till 10%
upptunning under vårmånaderna.
Kända ozonnedbrytare är olika klorfluorföreningar t.ex.
det nu förbjudna CFC, freon och HCFC, så kallade ''mjuka
freoner''. HCFC är ''snällare'' än CFC, men även den är
ozonnedbrytande. 1993 hade förbrukningen av CFC minskat
med 80% jämfört med 1986, medan användningen av HCFC
ökade under början av 1990-talet, men 1993 åter var nere på
1989 års nivå.
I Montrealprotokollet förordas en successiv avveckling av
CFC, haloner och koltetraklorid till sekelskiftet. Också
HCFC behandlas numera av protokollet, men
avvecklingstakten för samtliga av protokollet behandlade
ämnen är för långsam. Vi yrkar därför att Sverige skall verka
för en ytterligare skärpning av Montrealprotokollet, och gå
före genom en betydligt snabbare och totalt genomförd
avveckling av de ozonnedbrytande ämnena.
För CFC/freon finns inget formellt förbud, vilket bör
införas med det snaraste. Det måste också följas upp med ett
totalförbud för ''mjuka freoner'', HCFC. En total avveckling
skall ha skett till år 2000. För att påskynda avvecklingen vill
vi fram tills dess införa en miljöskatt på HCFC.
13. Träskyddsmedel
Som träimpregnering används flera mycket miljö- och
hälsofarliga ämnen, som arsenik, krom, kreosot, koppar och
tenn. Mindre miljöbelastande alternativ finns, bland annat
kan ättiksyra i många fall användas som
impregneringsmedel. Tidigare har avgifter på
träskyddsmedel föreslagits, men inte införts. Vi föreslår att
en avgift på träskyddsmedel med motsvarande 250 kr/kg
arsenik och 150 kr/kg krom samt lämpliga avgifter för
kreosot, koppar och tenn införs fr.o.m. den 1 januari 1996.
Detta tar vi även upp i en särskild träskyddsmotion.
14. Tungmetaller
Tungmetaller som kvicksilver, kadmium och bly kan ge
allvarliga och bestående skador på människor, djur och
växter. Eftersom de bioackumuleras blir halterna högre ju
högre upp i näringskedjan organismen befinner sig. Riskerna
med tungmetaller har uppmärksammats på senare år, främst
gällande kvicksilver i insjöfisk, höga halter av kadmium i
spannmål från södra Sverige och höga halter av såväl bly och
kadmium som kvicksilver i skogsmark.
Användandet av tungmetaller omgärdas nu av ett antal
restriktioner, men detta är inte tillräckligt. Halterna av bly
och kvicksilver i marken ökar fortfarande genom att mer
tillförs än vad som lakas ut. Belastningen av kadmium måste
halveras för att halterna i spannmål ska komma ner i den
acceptabla nivån 0,1 mikrogram per gram torr kärna.
Det av riksdagen antagna målet att minska utsläppen av
kadmium med 50% mellan 1985 och 1995 nås inte. Den
främsta anledningen är att producentansvaret för nickel-
kadmiumbatterier inte fungerat. Dagligvaruhandeln åtog sig
att samla in minst 60% av alla i landet förbrukade nickel-
kadmiumbatterier 1993/94, och 90% 1994/95. Under det
första året samlades endast ungefär 20% in, och det ser inte
ut att bli mycket bättre för innevarande år. Insamlingen är av
stor vikt, då batterierna står för mer än 90% av
kadmiumomsättningen i Sverige.
Ett stort problem när det gäller kadmium i varor är
användningen av uppladdningsbara nickel-
kadmiumbatterier i t.ex. bärbara datorer, mobiltelefoner och
rakapparater. Den användningen har på senare år ökat
mycket kraftigt och inga åtgärder har satts in för att stoppa
spridning av kadmium i naturen från dessa varor -- trots flera
larm från miljörörelsen. Det tillåts t.o.m. att batterierna är
fastmonterade i apparaterna, vilket försvårar inlämnande.
Många tänker inte på att t.ex. deras sladdlösa
hushållsmaskiner innehåller miljöfarliga batterier.
Vi föreslår förbud mot försäljning av batterier med
kadmium från första januari 1996, och ett totalförbud mot
försäljning av produkter innehållande kadmium från 1
januari 1997. Då det finns fullgoda alternativ till kadmium
inom alla användningsområden, och då avvecklingen redan
kommit mycket långt på många områden, är förbudet lätt att
genomföra. Eftersom det första förbudet mot kadmium kom
redan 1982, och då dessutom var tre år försenat, så har
industrin fått gott om tid på sig att hitta ersättningsämnen.
De andra tungmetallerna har fått en minskad användning
enligt planerna, men det räcker inte. De av riksdagen antagna
viljeinriktningarna, med bl.a. en avveckling av kvicksilver
till år 2000, är inte heller tillräckliga utan måste införas i
lagtexterna.
Användningen av kvicksilver -- utom i forskning -- skall
förbjudas till år 1998. Kommunerna åläggs att svara för
slutdeponi av lysrör, lampor och andra produkter som
innehåller kvicksilver från 1 juli 1994. Kvicksilvret är så
farligt att någon återanvändning inte kan tillåtas -- det måste
ut ur kretsloppet.
Bly kan ge upphov till akuta förgiftningar och skada det
centrala nervsystemet. Avvecklingen av bly på frivillig väg
har endast delvis varit framgångsrik, och en halv framgång
är enligt vårt synsätt inte tillräckligt för ett så farligt ämne
som bly. De stora mängder bly som finns ute i samhället och
naturen måste till stora delar åtgärdas på olika sätt. Ett
exempel är gamla blymantlade el- och telekablar som bland
annat ligger på sjöbottnar och då läcker bly till vattnet.
Vi föreslår att bly i ammunition och som sänke för fiske
skall förbjudas från den 1 januari 1996. Från samma datum
skall bly förbjudas som plastadditiv.
15. Ftalater
Ftalater ackumuleras i näringskedjan och måste därför
minska. När förbränningen sker vid rätt temperatur
omvandlas ftalaterna till relativt ofarliga produkter, men det
är inte tillräckligt för att acceptera ett fortsatt användande.
Naturvårdsverket bör få i uppgift att ge förslag till hur en
avveckling kan ske.
16. Nonylfenol
Sedan 40 år tillbaka har ämnet nonylfenol ingått i
tvättmedel och plaster. Det är dödligt giftigt i större
koncentrationer och det hämmar bl.a. tillväxten hos växter.
Det visar sig nu att nonylfenol har samma verkan som det
kvinnliga könshormonet östrogen. Undersökningar har
påvisat att ämnet även påverkar mannens spermier negativt.
Ämnet har lett till att det föds pojkar med missbildade
könsorgan, och inom djurvärlden har bl.a. krokodiler och
olika fiskarter drabbats.
Efter kampanjer har värdena i avloppsvatten sjunkit något,
men produktion där nonylfenol ingår har inte minskat
nämnvärt, så därför släpps det fortfarande ut i
avloppssystemen. Vi vill uppdra åt naturvårdsverket att ta
fram lämpliga åtgärder så att användningen av nonylfenol
minskar och på sikt upphör (se vidare vår motion
1994/95:Jo629).
17. Jordbruket
Användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket
bör minska kraftigt. Förutom att bekämpningsmedlen
orsakar ekologiska skador vid användningen då flora och
fauna utarmas, innebär de risker i arbetsmiljön och risk för
giftrester i maten; likaså innebär tillverkningen,
transporterna och avfallshanteringen miljöproblem.
Användningen av bekämpningsmedel kan dessutom minskas
kraftigt eftersom jordbruket producerar ett överskott och en
lägre avkastning per hektar kan kompenseras genom att
fortsätta bruka den åkerareal som finns. Våra förslag till ett
minskat kemikalieanvändande i jordbruket utvecklas i
partimotionen ''På väg mot ett ekologiskt hållbart jordbruk''
(1994/95:Jo210).
Hemställan
Men hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om livscykelspecifikationer,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet
skall åläggas att upprätta materialbalanser årligen, i enlighet
med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående ett stärkande av
substitutionsprincipen (LKP),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående försiktighetsprincipen som
vägledande för miljöarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående en skärpning av straffen för
miljöbrott,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket
utreder hur en verksamhet med oanmälda
stickprovskontroller kan startas upp igen,
7. att riksdagen till Kemikalieinspektionen för budgetåret
1995/96 beslutar anslå 2 miljoner kronor utöver vad
regeringen föreslagit, för ökat arbete gentemot EU i enlighet
med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket
utreder hur man från statens sida kan stärka kommunernas
resurser att inspektera tillståndspliktiga anläggningar,
9. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket
utreder hur man från statens sida kan stärka kommunernas
resurser att bistå kommunala företag med kemikaliekunskap,
i enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att Sverige
permanent får behålla övergångsreglerna på
kemikalieområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringens till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU som mål för
sin kemikaliepolitik anger att alla svårnedbrytbara och
naturfrämmande ämnen skall avvecklas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att
försiktighetsprincipen och utbytesprincipen blir
grundläggande i EU:s lagstiftning, och att de skrivs in i
unionsfördraget,
13. att riksdagen som sin mening ger regerinen till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att principen om
avfallsminimering styr utformningen av EU:s avfallsdirektiv
och förordningar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU:s nuvarande
avfallsdirektiv snarast skrivs om eller helt avskrivs, i enlighet
med vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU:s nuvarande
skrivning angående miljöskatter ändras i enlighet med vad i
motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående Kemikalieinspektionens
internationella arbete,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående spridning av vissa svenska
kemikalielagar till andra länder via internationella fora, i
enlighet med vad i motionen anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den bör verka för att GATT/WTO snarast accepterar
substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen, och ger
dem en framskjuten plats i sitt regelverk,1
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk miljövarudeklaration
(MVD),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatoriskt märkningssystem
för plaster,
21. att riksdagen beslutar förbjuda all tillverkning och
försäljning av PVC från den 1 januari 2000,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om problemen vid återvinning av
PVC,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbare avveckling av klorerade
lösningsmedel,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den bör verka för en ytterligare skärpning av
Montrealprotokollet i enlighet med vad i motionen anförts,
25. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av CFC
från den 1 januari 1996,
26. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av HCFC
från den 1 januari 2000,
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till miljöskatt
på HCFC,2
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående miljöavgifter på
träskyddsmedel i enlighet med vad i motionen anförts,2
29. att riksdagen beslutar förbjuda all försäljning av
batterier innehållande kadmium från den 1 januari 1996,
30. att riksdagen beslutar förbjuda all försäljning av varor
och produkter innehållande kadmium från den 1 januari
1997,
31. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av
kvicksilver -- utom i forskningssammanhang -- från den 1
januari 1998,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående kommunalt ansvar för
slutdeponi av kvicksilverhaltiga varor och produkter,
33. att riksdagen beslutar förbjuda användning av bly i
ammunition och som sänke för fiske från den 1 januari 1996,
34. att riksdagen beslutar förbjuda användning av bly som
plastadditiv från den 1 januari 1996,
35. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket
ger förslag till hur en avveckling av ftalater kan ske, i
enlighet med vad i motionen anförts,
36. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket
tar fram lämpliga åtgärder så att användningen av nonylfenol
minskar och på sikt upphör.
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Lindvall (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Roy Ottosson (mp)
1 Yrkandena 1 och 18 hänvisade till NU.
2 Yrkandena 27 och 18 hänvisade till SkU.