1. Bakgrund
Industrins kemiska produkter och varor står för en allt större del av miljöförstöringen. Det finns idag ungefär 15 000 kemiska ämnen på den svenska marknaden, och över 100 000 internationellt. Strömmen av nya kemiska ämnen och produkter som kommer in på marknaden är så strid att det är omöjligt att granska ens en bråkdel av dem. Granskningen sköts därför i huvudsak av industrin själv, vilket i många fall är en icke-optimal lösning.
Vi föreslår miljöskatter eller miljöavgifter för ett antal hälso- och miljöfarliga kemikalier. De farligaste av dem skall naturligtvis förbjudas, men under övergångstiden fram till förbudets ikraftträdande är en miljöavgift en verksam väg att minska användningen. Efter att förbudet börjar gälla skall inga generella dispenser ges från förbudet. Dispenserna konserverar användandet av dessa miljöfarliga ämnen, produkter och varor. Målet för framtiden måste vara att inga kemiskt framställda ämnen som är toxiska, som bioackumuleras eller som inte är biologiskt nedbrytbara, tillåts. Produktionen skall inriktas på att varor och produkter kan användas, återanvändas, återvinnas och ingå i ett naturligt kretslopp. Först när vi nått dithän har vi hamnat i ett samhälle som är långsiktigt hållbart.
2. Utvidga producentansvaret
De som tillverkar varor och produkter måste ta ett större ansvar för vad som händer med dem under hela deras livscykel. Ansvaret kan inte inskränkas till endast tillverkningen; även de miljöproblem de orsakar under t.ex. användning och avfallshantering måste minimeras genom att välja rätt material och metoder. Vid tillståndsprövning av industrier måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi föreslår att krav normalt ställs på tillverkarna att upprätta livscykelspecifikationer för de varor och produkter de tillverkar. I dessa ska redovisas vilka miljöeffekter varan orsakar under sin livscykel och i vilken utsträckning den kan återanvändas eller återvinnas, samt på vilket sätt detta sker. Livscykelspecifikationen ska utgöra ett underlag för att ställa krav på varuproduktionen.
De som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet där material hanteras ska åläggas att årligen upprätta materialbalanser. I materialbalanserna ska redovisas vad som köps in till företaget, vilka mängder av olika ämnen och vad som släpps ut till luft, vatten eller genom fabriksportarna. En bättre kontroll över materialflödena kommer att göra det lättare att komma åt miljöproblemen. Materialbalanserna kan också användas för att ställa krav på reduktion av de avfallsmängder som produceras.
3. Stärk substitutionsprincipen
Substitutionsprincipen eller ''utbytesprincipen'' fördes in i lagtexten i 5
§ lagen om kemiska produkter (LKP) som ett resultat av en riksdagsmotion från Miljöpartiet under mandatperioden 1988--1991. Den finns också inskriven i EUs femte miljöhandlingsprogram (men tillämpas inte idag, se nedan), liksom i Rio-konferensens dokument Agenda 21. Den breda legitimiteten gör att principen är ett mycket bra redskap för bland andra stat, kommun och enskilda i arbetet att nå ett mer uthålligt och miljöanpassat samhälle. Fortfarande motarbetas dock exempelvis kommuner som på ett mer konsekvent och genomgripande sätt tillämpar substitutionsprincipens stipulerande att miljösämre produkter skall bytas ut mot miljöbättre när sådana finns. Kommunerna måste ges uttrycklig möjlighet att förbjuda varor och produkter i handeln utifrån substitutionsprincipen. Principen skall även utvidgas till att gälla alla varor och produkter. Principen bör alltså stärkas och dess relation till andra lagar ses över.
4. Använd försiktighetsprincipen
Försiktighetsprincipen, som ingår i EUs femte miljöhandlingsprogram och antogs på Rio-konferensen, skall vara vägledande för det framtida miljöarbetet, och måste få särskild tyngd på kemikaliesidan. Marknaden formligen drunknar i nya kemikalier som introduceras i ett mycket högt tempo. Kontrollen av dessa kemikaliers hälso- och miljöeffekter är mycket bristfällig, och sköts i de flesta fall direkt av försäljarna eller tillverkarna själva. Ofta finns en produkt eller ett ämne på marknaden tills den bevisligen ger skadeverkningar. Försiktighetsprincipen kräver tvärtom en omvänd bevisbörda, så att en vara inte är tillåten förrän den bevisligen är ofarlig eller i vart fall inte mer farlig än vad samhället kan acceptera. Läkemedelsindustrin, som bl.a. tillhandahåller kemikalier för invärtes bruk, är tvingad att följa försiktighetsprincipen, och noggrant dokumentera alla biverkningar av varje medicinslag innan produkten får lanseras. Detta bör gälla även kemikalieindustrin.
5. Kemikalietillsyn
Bristen på tillsyn på kemikalieområdet är alarmerande. Det gäller både nya kemiska produkter och ämnen, vilket redan angetts, och tillsynen av verksamhet av kemisk-teknisk art. När företagen alltmer sköter tillsynen på egen hand, är det viktigt att det finns kännbara böter och straff för den som felar. Straffen för miljöbrott är idag svaga och det är svårt att få till en fällande dom, vilket är en mycket viktig orsak till att miljömålen är så få. I den kommande miljöbalken bör straffen för miljöbrott skärpas högst påtagligt.
Naturvårdsverket hade under en tid det rullande laboratoriet ''Svarta Bussen'', som gjorde oanmälda stickprovskontroller hos företagen. I nästan samtliga fall var utsläppen högre än i de officiella provtagningarna, som antingen gjorts av företagen själva eller vid ett i god tid anmält besök. Att sådan verksamhet idag i det närmaste stannat av är mycket beklagligt och Naturvårdsverket bör utreda hur en motsvarighet till ''Svarta Bussen'' kan startas upp igen.
Kemikalieinspektionens arbete måste förstärkas. Under senare år har dess arbetsbelastning ökats, genom det allt snabbare flödet av nya ämnen, produkter och varor. Med EU- medlemskapet ökar behovet av kontroll och granskning, och vår bedömning är att arbetet inte helt kan ske inom befintlig budget. I huvudsak skall KIs utökade verksamhet finansieras genom nya miljöavgifter -- i denna motion finns åtskilliga förslag till sådana -- men vi anslår i vår budget två miljoner för ökat arbete gentemot EU (se denna punkt).
Kommunerna har i allmänhet fått en försämrad ekonomi de senaste åren, vilket i många fall gått ut över inspektionsmöjligheterna. Det gör att tidsrymden mellan inspektionerna utökas, och att otillåtna kemiska utsläpp därmed föregår under en längre tid än tidigare innan de upptäcks. Kommunerna har nu också sämre möjligheter än tidigare att bistå företag i kommunen med kemikaliekunskap, bland annat information om utbytesprincipen. Särskilt mindre verkstadsindustri behöver mer sådana kunskaper. Kommunens dåliga möjligheter att sprida kemikaliekunskap är självfallet till men för hälsa och miljö, och Naturvårdsverket bör därför utreda hur man från statens sida kan stärka kommunens resurser att inspektera tillståndspliktiga anläggningar.
6. EU
Sverige fick på ett antal områden fyraåriga undantagstillstånd från EUs kemikalieregler. I klartext innebär det att vi fram till 1 januari 1999 får behålla våra hårdare regler för klorerade lösningsmedel, arsenik, tennorganiska föreningar, kvicksilver, batterier, asbest och själva kemikalieklassningen. EU har inte på något sätt förpliktigat sig att anpassa sina regler efter de svenska, utan 1999 tvingas vi sänka våra krav till gällande unionsnivå. Det är därför av största vikt att regeringen i ministerrådet kraftfullt och kompromisslöst verkar för en regelutveckling inom EU som gör att vi får behålla våra strängare regler, och även framöver skärpa dem och tillföra nya.
Sverige skall i den pågående revisionen av EUs femte miljöhandlingsprogram driva kravet att EU som mål för sin kemikaliepolitik anger att alla svårnedbrytbara och naturfrämmande ämnen skall avvecklas. Sverige måste också kräva att en rad konkreta avvecklingsmål skrivs in i EUs miljö-program, bland annat gällande tungmetaller, PVC och ozonnedbrytande ämnen. Vidare skall Sverige verka för att en stor del av våra miljömässigt baserade krav blir EU- standard.
I EU hamnar bevisbördan hos den som värnar miljöskyddaspekten i en konflikt med handelsintressen, vilket bl.a. PCP-domen 1994 visade. Försiktighetsprincipen och utbytesprincipen finns i EUs femte miljöhandlingsprogram, men till dags dato har de inte fått någon som helst juridisk tyngd. Sverige skall verka för att dessa principer blir grundläggande i EUs lagstiftning och att de skrivs in i unionsfördraget vid revisionen 1996.
EUs avfallshierarki är på pappret bra, men tillämpas inte. Hierarkin slår fast att reducering av avfallsmängden alltid skall vara första prioritet. Materialåtervinning kommer i andra hand, och därefter följer förbränning eller andra behandlingsmetoder. Sverige bör se till att principen om avfallsminimering styr utformningen av EUs avfallsdirektiv och förordningar. EUs nya förpackningsdirektiv är ett stort steg åt motsatt riktning; det slår förvisso fast minimigränser för hur mycket avfall som måste återvinnas, men också maximigränser för hur stor andel återvinning som tillåts. Sverige bör verka för att detta avfallsdirektiv snarast skrivs om eller helt avskrivs.
EU slog nyligen fast att miljöskatter är tillåtna, men de får inte vara ''konkurrenssnedvridande''. Detta lämnar ett vitt tolkningsutrymme för vad som egentligen är att betrakta som snedvridning av konkurrensen, och åtskilliga miljöskatter riskerar att inte godkännas av EU. På denna punkt måste Sverige med kraft agera för en ändring, så att EU framöver inte blockerar miljömässigt motiverade miljöskatter.
7. Internationellt samarbete
Kemikalieinspektionen bör aktivt sprida sina kunskaper om kemikaliers egenskaper och risker, liksom om lagstiftningsmöjligheter till våra grannländer med en mindre kunskapsbas, företrädelsesvis Baltikum och Östeuropa. Också till tredje världen är det angeläget att sprida sådana kunskaper, inte minst därför att mindre nogräknade kemiföretag använder u-länderna som avsättningsmarknader för kemikalier som inte längre är tillåtna i i-länderna.
Regeringen bör verka för att svenska kemikalieregler, i de fall de är längre gående än internationell standard, sprids till andra länder via fora som Nordiska Ministerrådet, OECD och FNs kemi-organ.
GATT och dess nya organisation WTO tillåter inte ett agerande utifrån substitutionsprincipen eller försiktighetsprincipen, som organisationen anser strider mot den fria världshandelns principer. Regeringen bör verka för att GATT/WTO snarast accepterar principerna och ger dem en framskjuten placering i sitt regelverk.
8. Miljövarudeklaration
En obligatorisk miljövarudeklaration (MVD) bör införas för kemiska produkter och varor för att informera om hur de bör användas och underlätta för användare. Avfallsskatteutredningen (SOU 94:114) föreslår införandet av MVD, obligatoriskt från 1 januari 1997, ett förslag som vi stödjer. I en miljövarudeklaration bör ingå en förteckning över alla miljörelevanta ämnen som varan innehåller och som har använts vid dess tillverkning, information om energiåtgång vid tillverkningen, hur varan ska hanteras och hur avfallshanteringen är tänkt att fungera. Miljövarudeklarationen ska finnas på alla varor och produkter och ersätter alltså inte miljömärkning av typ Svanen eller Bra Miljöval.
9. Återvinning av plaster
Det är svårt att klara materialåtervinning av plaster eftersom det finns så många olika plaster och dessutom många varor innehåller flera plastsorter. För flera sorter är återvinning dessutom direkt olämplig, eftersom föroreningarna blir så stora vid processen. För att underlätta en väl fungerande källsortering och därmed förbättra möjligheterna till återvinning för lämpliga plaster, bör ett obligatoriskt märkningssystem för plaster införas, liknande det bilindustrin infört på internationell nivå.
Då ett fungerande och relativt heltäckande retursystem för plaster är långt borta, och plastindustrin använder en mängd olika hälso- och miljöfarliga kemikalier, måste plastanvändningen begränsas. Endast de plaster som orsakar minst miljöförstöring vid tillverkning, användning och återvinning, förbränning eller deponi, skall tillåtas. Substitutionsprincipen måste tillämpas konsekvent.
10. PVC
Kretsloppsdelegationens avvecklingsplan för mjukgjord PVC och styv PVC med särskilt miljöfarliga stabilisatorer till år 2000 är ett steg på vägen mot ett mindre miljöförstörande samhälle. Det är också glädjande att delegationen i en analys visat att avvecklingen kan ske utan några samhällsekonomiska konsekvenser. Produktionen av alternativ till PVC täcker väl upp den förlust som ett förbud åsamkar.
PVC består till stor del av klor. Saltsyra och dioxiner bildas både vid tillverkning och förbränning. Få industrier uppvisar ett så miljöfarligt avfall vid tillverkningen som just PVC- industrin. Vid förbränningen är PVC en av de absolut största källorna till dioxinutsläpp i Sverige. PVC förstör också möjligheterna till återvinning av många andra material, t.ex. plåt och andra plaster. Mot den bakgrunden anser vi att ett totalförbud mot tillverkning och försäljning av PVC är det enda rimliga. Då kretsloppsdelegationen visat att en avveckling till år 2000 inte stöter på några samhällsekonomiska hinder, bör det vara slutåret för PVC.
Återvinningen av PVC är för närvarande inte acceptabel av miljöskäl, vilket även kretsloppsdelegationen slagit fast. Det finns därför anledning att iaktta försiktighet och noga pröva återvinningen av PVC.
11. Klorerade lösningsmedel
Användningen av klorerade lösningsmedel måste snabbt minska och upphöra. Ämnen som metylenklorid, diklormetan, trikloreten, tetrakloreten och perkloretylen utgör en stor fara för det centrala nervssystemet och är cancerframkallande. De två sistnämnda är dessutom dödliga för vattenlevande organismer. Den av riksdagen antagna proposition 1990/91:90 slår fast: ''Användningen av klorerade lösningsmedel skall med något undantag upphöra helt till 1995.'' Vi menar att den pågående avvecklingen av de klorerade lösningsmedlen måste genomföras snabbare. Vi föreslår en miljöavgift på 150 kr/kg för metylenklorid och perkloretylen samt 50 kr/kg för diklormetan, trikloreten och tetrakloreten.
12. Ozonnedbrytande ämnen
Inte förrän ozonlagret i stratosfären hade bildats blev det möjligt med liv på jorden. Nu håller ozonlagret på att brytas ned, vilket hotar vår framtida överlevnad och har redan idag lett till kraftigt ökad förekomst av cancer hos människor och djur. Då freoner är mycket stabila och alltså verkar under mycket lång tid dröjer det också vid en total och omedelbar avveckling av freon åtskilliga år innan ozonlagret slutat tunnas ut. Under de närmaste åren kommer förtunningen i genomsnitt att ligga på alarmerande 5%, med upp till 10% upptunning under vårmånaderna.
Kända ozonnedbrytare är olika klorfluorföreningar t.ex. det nu förbjudna CFC, freon och HCFC, så kallade ''mjuka freoner''. HCFC är ''snällare'' än CFC, men även den är ozonnedbrytande. 1993 hade förbrukningen av CFC minskat med 80% jämfört med 1986, medan användningen av HCFC ökade under början av 1990-talet, men 1993 åter var nere på 1989 års nivå.
I Montrealprotokollet förordas en successiv avveckling av CFC, haloner och koltetraklorid till sekelskiftet. Också HCFC behandlas numera av protokollet, men avvecklingstakten för samtliga av protokollet behandlade ämnen är för långsam. Vi yrkar därför att Sverige skall verka för en ytterligare skärpning av Montrealprotokollet, och gå före genom en betydligt snabbare och totalt genomförd avveckling av de ozonnedbrytande ämnena.
För CFC/freon finns inget formellt förbud, vilket bör införas med det snaraste. Det måste också följas upp med ett totalförbud för ''mjuka freoner'', HCFC. En total avveckling skall ha skett till år 2000. För att påskynda avvecklingen vill vi fram tills dess införa en miljöskatt på HCFC.
13. Träskyddsmedel
Som träimpregnering används flera mycket miljö- och hälsofarliga ämnen, som arsenik, krom, kreosot, koppar och tenn. Mindre miljöbelastande alternativ finns, bland annat kan ättiksyra i många fall användas som impregneringsmedel. Tidigare har avgifter på träskyddsmedel föreslagits, men inte införts. Vi föreslår att en avgift på träskyddsmedel med motsvarande 250 kr/kg arsenik och 150 kr/kg krom samt lämpliga avgifter för kreosot, koppar och tenn införs fr.o.m. den 1 januari 1996. Detta tar vi även upp i en särskild träskyddsmotion.
14. Tungmetaller
Tungmetaller som kvicksilver, kadmium och bly kan ge allvarliga och bestående skador på människor, djur och växter. Eftersom de bioackumuleras blir halterna högre ju högre upp i näringskedjan organismen befinner sig. Riskerna med tungmetaller har uppmärksammats på senare år, främst gällande kvicksilver i insjöfisk, höga halter av kadmium i spannmål från södra Sverige och höga halter av såväl bly och kadmium som kvicksilver i skogsmark.
Användandet av tungmetaller omgärdas nu av ett antal restriktioner, men detta är inte tillräckligt. Halterna av bly och kvicksilver i marken ökar fortfarande genom att mer tillförs än vad som lakas ut. Belastningen av kadmium måste halveras för att halterna i spannmål ska komma ner i den acceptabla nivån 0,1 mikrogram per gram torr kärna.
Det av riksdagen antagna målet att minska utsläppen av kadmium med 50% mellan 1985 och 1995 nås inte. Den främsta anledningen är att producentansvaret för nickel- kadmiumbatterier inte fungerat. Dagligvaruhandeln åtog sig att samla in minst 60% av alla i landet förbrukade nickel- kadmiumbatterier 1993/94, och 90% 1994/95. Under det första året samlades endast ungefär 20% in, och det ser inte ut att bli mycket bättre för innevarande år. Insamlingen är av stor vikt, då batterierna står för mer än 90% av kadmiumomsättningen i Sverige.
Ett stort problem när det gäller kadmium i varor är användningen av uppladdningsbara nickel- kadmiumbatterier i t.ex. bärbara datorer, mobiltelefoner och rakapparater. Den användningen har på senare år ökat mycket kraftigt och inga åtgärder har satts in för att stoppa spridning av kadmium i naturen från dessa varor -- trots flera larm från miljörörelsen. Det tillåts t.o.m. att batterierna är fastmonterade i apparaterna, vilket försvårar inlämnande. Många tänker inte på att t.ex. deras sladdlösa hushållsmaskiner innehåller miljöfarliga batterier.
Vi föreslår förbud mot försäljning av batterier med kadmium från första januari 1996, och ett totalförbud mot försäljning av produkter innehållande kadmium från 1 januari 1997. Då det finns fullgoda alternativ till kadmium inom alla användningsområden, och då avvecklingen redan kommit mycket långt på många områden, är förbudet lätt att genomföra. Eftersom det första förbudet mot kadmium kom redan 1982, och då dessutom var tre år försenat, så har industrin fått gott om tid på sig att hitta ersättningsämnen.
De andra tungmetallerna har fått en minskad användning enligt planerna, men det räcker inte. De av riksdagen antagna viljeinriktningarna, med bl.a. en avveckling av kvicksilver till år 2000, är inte heller tillräckliga utan måste införas i lagtexterna.
Användningen av kvicksilver -- utom i forskning -- skall förbjudas till år 1998. Kommunerna åläggs att svara för slutdeponi av lysrör, lampor och andra produkter som innehåller kvicksilver från 1 juli 1994. Kvicksilvret är så farligt att någon återanvändning inte kan tillåtas -- det måste ut ur kretsloppet.
Bly kan ge upphov till akuta förgiftningar och skada det centrala nervsystemet. Avvecklingen av bly på frivillig väg har endast delvis varit framgångsrik, och en halv framgång är enligt vårt synsätt inte tillräckligt för ett så farligt ämne som bly. De stora mängder bly som finns ute i samhället och naturen måste till stora delar åtgärdas på olika sätt. Ett exempel är gamla blymantlade el- och telekablar som bland annat ligger på sjöbottnar och då läcker bly till vattnet.
Vi föreslår att bly i ammunition och som sänke för fiske skall förbjudas från den 1 januari 1996. Från samma datum skall bly förbjudas som plastadditiv.
15. Ftalater
Ftalater ackumuleras i näringskedjan och måste därför minska. När förbränningen sker vid rätt temperatur omvandlas ftalaterna till relativt ofarliga produkter, men det är inte tillräckligt för att acceptera ett fortsatt användande. Naturvårdsverket bör få i uppgift att ge förslag till hur en avveckling kan ske.
16. Nonylfenol
Sedan 40 år tillbaka har ämnet nonylfenol ingått i tvättmedel och plaster. Det är dödligt giftigt i större koncentrationer och det hämmar bl.a. tillväxten hos växter. Det visar sig nu att nonylfenol har samma verkan som det kvinnliga könshormonet östrogen. Undersökningar har påvisat att ämnet även påverkar mannens spermier negativt. Ämnet har lett till att det föds pojkar med missbildade könsorgan, och inom djurvärlden har bl.a. krokodiler och olika fiskarter drabbats.
Efter kampanjer har värdena i avloppsvatten sjunkit något, men produktion där nonylfenol ingår har inte minskat nämnvärt, så därför släpps det fortfarande ut i avloppssystemen. Vi vill uppdra åt naturvårdsverket att ta fram lämpliga åtgärder så att användningen av nonylfenol minskar och på sikt upphör (se vidare vår motion 1994/95:Jo629).
17. Jordbruket
Användningen av kemiska bekämpningsmedel i jordbruket bör minska kraftigt. Förutom att bekämpningsmedlen orsakar ekologiska skador vid användningen då flora och fauna utarmas, innebär de risker i arbetsmiljön och risk för giftrester i maten; likaså innebär tillverkningen, transporterna och avfallshanteringen miljöproblem. Användningen av bekämpningsmedel kan dessutom minskas kraftigt eftersom jordbruket producerar ett överskott och en lägre avkastning per hektar kan kompenseras genom att fortsätta bruka den åkerareal som finns. Våra förslag till ett minskat kemikalieanvändande i jordbruket utvecklas i partimotionen ''På väg mot ett ekologiskt hållbart jordbruk'' (1994/95:Jo210).
Men hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livscykelspecifikationer,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet skall åläggas att upprätta materialbalanser årligen, i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående ett stärkande av substitutionsprincipen (LKP),
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående försiktighetsprincipen som vägledande för miljöarbetet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående en skärpning av straffen för miljöbrott,
6. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket utreder hur en verksamhet med oanmälda stickprovskontroller kan startas upp igen,
7. att riksdagen till Kemikalieinspektionen för budgetåret 1995/96 beslutar anslå 2 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit, för ökat arbete gentemot EU i enlighet med vad i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket utreder hur man från statens sida kan stärka kommunernas resurser att inspektera tillståndspliktiga anläggningar,
9. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket utreder hur man från statens sida kan stärka kommunernas resurser att bistå kommunala företag med kemikaliekunskap, i enlighet med vad i motionen anförts,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att Sverige permanent får behålla övergångsreglerna på kemikalieområdet,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringens till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU som mål för sin kemikaliepolitik anger att alla svårnedbrytbara och naturfrämmande ämnen skall avvecklas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att försiktighetsprincipen och utbytesprincipen blir grundläggande i EU:s lagstiftning, och att de skrivs in i unionsfördraget,
13. att riksdagen som sin mening ger regerinen till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att principen om avfallsminimering styr utformningen av EU:s avfallsdirektiv och förordningar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU:s nuvarande avfallsdirektiv snarast skrivs om eller helt avskrivs, i enlighet med vad i motionen anförts,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den i EU:s ministerråd bör verka för att EU:s nuvarande skrivning angående miljöskatter ändras i enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående Kemikalieinspektionens internationella arbete,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående spridning av vissa svenska kemikalielagar till andra länder via internationella fora, i enlighet med vad i motionen anförts,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för att GATT/WTO snarast accepterar substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen, och ger dem en framskjuten plats i sitt regelverk,1
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatorisk miljövarudeklaration (MVD),
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriskt märkningssystem för plaster,
21. att riksdagen beslutar förbjuda all tillverkning och försäljning av PVC från den 1 januari 2000,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om problemen vid återvinning av PVC,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snabbare avveckling av klorerade lösningsmedel,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den bör verka för en ytterligare skärpning av Montrealprotokollet i enlighet med vad i motionen anförts,
25. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av CFC från den 1 januari 1996,
26. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av HCFC från den 1 januari 2000,
27. att riksdagen hos regeringen begär förslag till miljöskatt på HCFC,2
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående miljöavgifter på träskyddsmedel i enlighet med vad i motionen anförts,2
29. att riksdagen beslutar förbjuda all försäljning av batterier innehållande kadmium från den 1 januari 1996,
30. att riksdagen beslutar förbjuda all försäljning av varor och produkter innehållande kadmium från den 1 januari 1997,
31. att riksdagen beslutar förbjuda all användning av kvicksilver -- utom i forskningssammanhang -- från den 1 januari 1998,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående kommunalt ansvar för slutdeponi av kvicksilverhaltiga varor och produkter,
33. att riksdagen beslutar förbjuda användning av bly i ammunition och som sänke för fiske från den 1 januari 1996,
34. att riksdagen beslutar förbjuda användning av bly som plastadditiv från den 1 januari 1996,
35. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket ger förslag till hur en avveckling av ftalater kan ske, i enlighet med vad i motionen anförts,
36. att riksdagen hos regeringen begär att Naturvårdsverket tar fram lämpliga åtgärder så att användningen av nonylfenol minskar och på sikt upphör.
Stockholm den 25 januari 1995 Gudrun Lindvall (mp) Marianne Samuelsson (mp) Birger Schlaug (mp) Roy Ottosson (mp) 1 Yrkandena 1 och 18 hänvisade till NU. 2 Yrkandena 27 och 18 hänvisade till SkU.