Jorden hör inte till människan; människan hör till jorden.
Detta vet vi.
Allting är sammanlänkat som blodsbanden inom en familj.
Allting hör ihop.
Vadhelst som drabbar jorden, drabbar jordens söner.
Människan vävde inte livets väv, hon är blott en tråd i den.
Vadhelst hon gör mot väven, gör hon mot sig själv.
Citat ur Suquamihövdingen Seattles tal 1854 till den
amerikanska federala regeringen.
Tillgången till god miljö och oförstörda naturtillgångar
och attraktiva boendemöjligheter blir allt viktigare för en
regions framtid. Det skånska landskapet med det allestädes
närvarande havet har konkurrensfördelar gentemot andra
regioner. Samtidigt är miljöbelastningen i regionen sedan
länge för stor. Vattenföroreningar i Öresund och
luftföroreningar i regionen -- både utifrån och från trafiken --
är större än vad vi kan acceptera enligt de miljömål som är
beslutade.
Kommunernas ansvar
Regering och riksdag beslutar om olika miljöåtgärder.
Länsstyrelserna bevakar de statliga intressena. Men alla de
åtgärder, som ska genomföras ute i kommunerna, är
beroende av att kommunerna och deras tjänstemän är
införstådda med de centrala och regionala besluten. Därför
är det viktigt, ja avgörande, att det finns kommunala
tjänstemän, som är sakkunnigt utbildade i dessa frågor samt
att dessa tjänstemän har skyldighet att ta ansvar för
naturvårdsfrågorna.
Vi menar, att regeringen bör få i uppdrag att lägga fram
förslag till hur detta ska utformas.
Luftföroreningar och markförsurning
Luftföroreningarna i Skåne har blivit allt allvarligare under
de senaste åren. Stora arealer skånsk skogsmark bär djupa
spår av miljöförstöringen. Mark- och skogsskadorna i Skåne
har nu nått en nivå som allvarligt hotar skogs- och jordbruk.
Det har skett en mycket kraftig ökning av barrförlusterna hos
både gran och tall.
I de sydsvenska skogarna är det sannolikt att flera olika
luftföroreningar och dessas effekter samverkar och
eventuellt förstärker varandra. För svenskt vidkommande är
det främst ozon som i stora geografiska områden kan
förväntas orsaka direkta skador på barr. Ozonhalter över de
nivåer som ger skador på barrträd registreras regelmässigt i
Skåne och Västsverige.
Markförsurningen, speciellt i kombination med en ökad
kvävedeposition, har tidigt diskuterats som en förklaring till
observerade skogsskador. Snabba reduktioner av
depositionen av svavel och kväve i den omfattning som krävs
kommer knappast att kunna genomföras på grund av alltför
stor politisk, teknisk och ekonomisk tröghet.
I väntan på tillräcklig emissionsreduktion måste
markkalkning med kompensationsgödsling tillgripas som
övergångsstrategi för mycket omfattande arealer, sannolikt
för huvuddelen, av den skånska skogsmarken. I dag är
kompenserande mineraltillförsel i praktiken obefintlig.
Diskussionerna om markkalkningens nackdelar tilltar
emellertid och vi måste noga följa utvecklingen.
Det behövs både internationella och lokala svenska
åtgärder för att minska försurningsskadorna. De viktigaste är
fortsatt kalkning av sjöar och vattendrag, kalkning och
gödsling av skogsmark och miljöanpassade
skogsbruksåtgärder.
Våtmarker
Det är viktigt att våtmarker som tidigare dikats ut i det
skånska landskapet återskapas och nyanläggs. Sjöar,kärr och
myrar är effektiva kvävefällor. På så vis kan på ett
ekonomiskt fördelaktigt sätt kväveutsläppen i sjöar,
vattendrag och hav minska. Vi måste också komma ihåg
vilken stor betydelse som våtmarkerna har för
odlingslandskapets flora och fauna.
Naturvårdsverket och Jordbruksverket anser att all dikning
av värdefulla våtmarker, som hör till klass 1 och 2 i den
svenska våtmarksinventeringen, ska förbjudas i Skåne.
Fr.o.m. den 1 januari 1994 gäller också förbud mot ny
dikning inom skogs- och jordbruket i Skåne.
Kväveläckaget från skogs- och jordbruksmark är totalt sett
den största kvävekällan. Skogsmarksläckaget ökar dessutom
kontinuerligt. Genom tidigare dränering och torrläggning av
våtmarker transporteras idag vattnet och dess närsalter
snabbt och effektivt mot kusten. Genom torrläggningen har
också våtmarkernas funktion som naturens egna biologiska
reningsverk gått förlorad. I dag inser vi att våtmarkernas
(dvs. bakteriernas) förmåga att reducera kvävehalten
(denitrifikation) kan vara ett mycket kostnadseffektivt sätt att
rena vattnet.
Många kommuner i Skåne har påbörjat projekt för att
anlägga skyddszoner och återskapa våtmarker utmed
vattendragen för att därigenom både kunna vidta
vattenrenande åtgärder och samtidigt kunna vinna värdefulla
natur- och rekreationsområden. För att kunna genomföra
större projekt, särskilt i starkt uppodlade områden, krävs
stora ekonomiska investeringar. Detta leder till att planerna
inte kan eller endast delvis kan genomföras. Angelägna
miljövårdsprojekt försenas i brist på medel.
För att stimulera och påskynda arbetet med att anlägga
skyddszoner och återskapa våtmarker bör det finnas statliga
bidrag som kan utgå till kommuner och vattenvårdsförbund
för ovannämnda miljövårdande ändamål. Det är viktigt att
både kust- och inlandskommunernas miljövårdsarbete
stimuleras. Kustkommunerna måste få den hjälp som
oundgängligen krävs för att miljömålen i form av produktiva
och biologiskt livskraftiga kustvatten skall uppnås.
Sedan den 1 juli 1994 har Naturvårdsverket förbjudit jakt
med blyhagel i värdefulla våtmarker. Många av dessa är
grunda vatten där änder, gäss och svanar kan bli allvarligt
förgiftade. För Skånes del innebär det förbud mot jakt med
blyhagel i Falsterbo-Foteviken, Klingavälsån-Krankesjön
samt Helgeån.
Naturvårdsverket påpekar också att blyhagel inte bör
användas för jakt på marker med lågt pH-värde, eftersom
blyhagel då kan omvandlas till mer giftiga blyföreningar,
exempelvis blykarbonat (blyvitt). Då tyvärr stora
markområden inom Skåne har oroväckande låga pH-värden
är denna markering från Naturvårdsverkets sida viktig.
Vi vill också påpeka den stora vikten av ett väl fungerande
samarbete mellan olika myndigheter vid
jordbruksnedläggningar så att viktiga bevarandefrågor, t ex
områden för rörligt friluftsliv och våtmarker, bevakas på
bästa sätt.
Skälderviken och Hanöbukten
Problemen i Skälderviken och Hanöbukten är minst lika
stora som de som drabbat Laholmsbukten. Områden med
t.ex. döda bottnar växer, fisken visar skador och fångsterna
minskar drastiskt.
För att rädda våra kustvatten krävs en aktivare politik för
att stoppa kväveutsläpp från både jord- och skogsbruk.
Dikningsverksamheten i jordbruket och skogsbruket hotar
stora naturvärden och därför är det ett steg i rätt riktning, att
ny dikning inom skogs- och jordbruket numera är förbjuden
i Skåne.
Vattenlagen
Sommaren 1992 blev i Skåne ännu nederbördsfattigare än
1989. Länsstyrelserna ställdes åter inför en närmast omöjlig
tillsynsuppgift vad gäller vattenuttag för bevattning.
Vattenresurserna, främst i mindre vattendrag, utnyttjades i
vissa fall långt utöver vad som är tillåtligt med hänsyn till
allmänna intressen såsom biologiska effekter och
fiskeintressen.
De erfarenheter och problem i samband med tillsyn enligt
vattenlagen beträffande bevattning främst inom jordbruket,
som föranledde en skrivelse från bl.a. de skånska
landshövdingarna 1989, har åter bekräftats och ytterligare
accentuerats.
Endast ett marginellt antal bevattningsföretag har
legaliserats sedan 1989 och läget beträffande prövning och
tillsyn för sådana företag är i stort sett oförändrat. Detta är
klart otillfredsställande. Vi vill därför att bestämmelserna i
vattenlagen angående bevattningsföretag snarast ses över.
Med grund i vad som ovan sagts föreslås följande
ändringar i vattenlagen:
a. Administrativ prövning av bevattningsföretag efter
dansk modell införes, dvs. vattenföretag för bevattning skall
vara tillståndsprövande. Prövningen bör ske vid
länsstyrelserna. Tillstånden bör tidsbegränsas till 10 år.
b. Prövningsförfarandet enligt punkt a kombineras med
tillräckliga befogenheter för länsstyrelserna att omedelbart
kunna stoppa icke prövade bevattningsuttag.
Ändringarna bör införas snarast med en övergångsperiod
på fem år.
En prövning enligt ovan bör medföra att
handläggningstiderna för tillståndsökningar blir avsevärt
kortare och att totalkostnaderna för både samhället och den
enskilde blir lägre. Erforderlig kompetens för prövningen
anser vi finns inom den nya länsstyrelsen. En viss
resursförstärkning krävs dock för att på rimlig tid kunna
genomföra ett stort antal prövningar. Denna ökning av
resursbehovet på länsstyrelserna bör kunna finansieras
genom årlig avgift för tillståndsinnehavarna i likhet med den,
som tas ut för myndigheters verksamhet enligt
miljöskyddslagen.
För att förstärka tillsynsmyndighetens möjlighet att
ingripa i kritiska situationer bör det också utredas om det för
övergångsperioden enligt ovan kan införas regler varigenom
tillsynsmyndigheten kan utfärda generella förbud mot
vattenuttag i särskilt utsatta yt- och grundvattenområden.
Vattenuttag för husbehov och för vattning av djur bör
liksom hittills undantas från tillståndsplikten. Detta bör
också gälla för speciellt anlagda bevattningsdammar, som
inte har direkt förbindelse med något vattendrag utom under
perioder av högt flöde i vattendraget, då dammen fylls.
Stranderosion
Stranderosionerna vid Skånes kuster utgör ett allt större
problem. De åtgärder som behövs för att stoppa erosionen
utefter Skånekusten är både omfattande och
kostnadskrävande. Det måste vara ett statligt
naturvårdsintresse att Skånes unika sandstränder skyddas. Ur
allemansrättssynpunkt är de av största värde för friluftslivet.
Av samma skäl är det viktigt att Naturvårdsverket ägnar stor
uppmärksamhet åt problemen.
Ystads kommun har sökt och fått vattendom för åtgärder
att begränsa erosionen vid Löderup.
Ystads kommun har dessutom tillsammans med tekniska
högskolan i Stockholm och NUTEK arbetat fram modeller
för hur man kan rädda stränderna.
Statens Naturvårdsverk måste ges ökat och samlat ansvar
för problemen kring stranderosionen. SNV bör få i uppdrag
att komma med en långsiktig åtgärdsplan för
strandskyddande åtgärder utefter den skånska kusten.
Urskogar
Skåne har fortfarande några få urskogsliknande områden
kvar, främst några områden med ädellövskog. Trycket mot
dessa är särskilt stort i det tättbefolkade Skåne. Återstående
få områden måste få ett bättre skydd och detta bör
säkerställas med reservatsbildning.
Vi vill understryka vikten av att väl underbyggda
miljökonsekvensbeskrivningar görs innan man tillåter
exploatering och brukningsmetoder, som starkt påverkar
naturmiljö, flora och fauna.
Skyddet av den i Skåne särskilt utsatta ädellövskogen
måste öka. Det måste bli en bättre samordning av reglerna
mellan de olika länen i både Skåne, Halland och Blekinge.
Vi uppmanar också regeringen att ta initiativ till en
förstärkning av skyddet av ädellövskogen.
Utrotningshotade djur och växter
I Sverige har ett antal däggdjursarter, fågelarter och
kärlväxter utrotats sedan 1850. Uppemot tvåhundra växter
och svampar och ett tiotal ryggradsdjur är akut hotade. Av
landets hotade arter bland djur och växter finns nästan
hälften i Skåne, som har två procent av landets totala yta.
Vi menar att riksdagens bevarandemål för hotade djur och
arter måste tas på ett större allvar och det ekologiska
återuppbyggandet starta i Skåne.
Naturvården och artbevarandet måste länkas in i nya banor.
Bevarandet av den biologiska mångfalden måste tillmätas
större betydelse än hittills. Det statiska reservatstänkandet
bör kompletteras med en naturvårdsstrategi som tar mer
hänsyn till hur naturens dynamik och landskapets
mosaikartade sammansättning påverkar växternas och
djurens talrikhet och utbredning. För att bevara en
utrotningshotad art kan det t.ex. vara nödvändigt, eller om
man så vill tillräckligt, att ha särskilda regler punktvis inom
stora områden utan att ha vittgående reservatsföreskrifter för
hela området.
Säkerställande av natur i nationalparker och reservat är
ändå nödvändigt. Dessa skyddsformer bör användas som
stödjepunkter i ett nätverk som skapar förutsättning för
bevarande av Sveriges och Skånes biologiska mångfald.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre samordning mellan olika
myndigheter när det gäller bestämmelser och bidrag inom
naturvårdsområden i Skåne,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om strandskyddande åtgärder utefter
den skånska kusten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om den framtida miljön i
Skåne,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av vattenlagen som innebär prövning av
bevattningsföretag i enlighet med vad i motionen
anförts,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala tjänstemän med
naturvårdsansvar.
Stockholm den 25 januari 1995
Siw Persson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Bengt Harding Olson (fp)