Allmänt
De ekonomiska styrmedel som infördes i den svenska miljöpolitiken i slutet av åttio- och början av nittiotalet har gjort Sverige till ett föregångsland på området. Redan efter några år kan vi konstatera att åtgärderna medverkat till att minska olika förorenande utsläpp.
Exempel på effektiva ekonomiska styrmedel är bl.a. svavelskatten, avgiften på kväveoxider från stora pannor, miljöskatten på inrikesflyget, skattedifferentieringen mellan blyad och oblyad bensin samt panten på aluminiumburkar. Förutom en allmänt god styreffekt har de ekonomiska instrumenten kunnat införas till låga administrativa kostnader.
För det fortsatta arbetet med miljöpolitiska styrmedel bör gälla att de skall medverka till varaktiga miljöförbättringar, vara kostnadseffektiva, stärka det internationella miljöarbetet samt kunna förenas med välfärdspolitiska mål. Styrmedlen kommer framför allt att behöva utvecklas i syfte att få marknadsekonomin att integrera miljökostnaderna i ordinarie verksamheter.
De ekonomiska instrumenten blir särskilt användbara på marknader där det handlar om att påverka många aktörers produkt- och resursanvändning. En förskjutning från stora punktutsläpp i riktning mot transport-, varu- och avfallsområdena är naturlig. Ekonomiska styrmedel blir därmed ett verksamt bidrag till det kretsloppsarbete som är en följd av den tidigare inledda omställningen mot hållbar resursanvändning.
Skatteväxling
Tanken på en skatteväxling i form av sänkta arbetsgivaravgifter som stimulans för ökad sysselsättning samt höjda energi- och råvaruskatter som stimulans för stärkt miljöskydd och resurshushållning har rönt växande intresse såväl i Sverige som internationellt under senare tid.
Skatteväxling som miljöpolitiskt instrument är ingen ny företeelse. De sänkningar av inkomstskatterna som gjordes inom ramen för skattereformen möjliggjordes bl.a. genom höjda miljö- och energiskatter. Inom energibeskattningen har samtidigt en övergång från allmän till koldioxidrelaterad beskattning skett.
Det är angeläget att fortsatta möjligheter till miljö- och resursbevarande åtgärder via förändringar av skattesystemet prövas. Det faktum att arbetsgivaravgifterna omfattar flerfaldigt större belopp än de sammantagna energi- och miljöskatterna talar för att det i allt väsentligt är på miljösidan effekter kan nås. Effekter på sysselsättningen genom sänkta arbetsgivaravgifter torde vara betydligt svårare att uppnå.
Ur resurshushållningssynpunkt är det i första hand icke förnybara energislag och råvaror som det är angeläget att beskatta användningen av. Oavsett omfattningen av energi- och råvarubeskattningen är det nödvändigt att granska de struktureffekter som blir följden.
Risk föreligger exempelvis för att industriell vidareförädling motverkas vilket kan medföra grundläggande målkonflikter. Det är också viktigt att komma ihåg att målsättningen med miljöskatter och avgifter är att basen för dessa ska försvinna. Därmed utgör inte miljöskatter varaktigt någon grund för välfärdsstaten.
Koldioxidskatten
Sverige är enligt riksdagsbeslut ett av de länder som åtagit sig att se till att de nationella utsläppen av koldioxid år 2000 inte överstiger 1990 års nivå. Trots insikten om att detta inte är tillräckligt för en långsiktig klimatstrategi är det ändå ett omfattande åtagande.
Jämfört med flertalet europeiska länder har Sverige en förhållandevis begränsad potential och höga marginalkostnader för att minska de egna utsläppen av koldioxid under nittiotalet. Detta beror på att vi redan genomfört ett flertal begränsningsåtgärder. Vår höga andel vatten- och kärnkraft i elproduktionen och gjorda ansträngningar för att hushålla med energi för uppvärmning medför att utrymmet för utsläppsminskningar är litet jämfört med länder som exempelvis har en hög andel stenkol i energibalansen och bristande effektivitet i användningen. Svårigheterna att radikalt minska utsläppen förstärks dessutom av vårt klimat.
Den koldioxidskatt vi införde i Sverige 1991 på oljeprodukter, kol, naturgas, gasol och bensin utgör ett viktigt steg på vägen. Efter de förändringar som beslutades 1992 belastar skatten i dag hushåll, handel och transporter fullt ut (32 öre/kWh) medan industrin har en väsentligt lägre skattesats (8 öre/kWh). Det råder enighet om att full uttaxering av den energiintensiva industrin vore miljö- och industripolitiskt felaktig. Det skulle kunna medverka till framtida omlokalisering av industri till länder med lägre miljökrav och gynnande av miljömässigt sämre energiproduktion.
Den energiintensiva industrins höga energikostnader skapar i sig ett naturligt motiv för fortlöpande hushållning och effektivisering oavsett skattereglernas utformning. Inom övriga industriella verksamheter där energin utgör en begränsad del av kostnaderna saknas i många fall samma drivkraft. Den senaste omläggningen av energibeskattningen fick som konsekvens en lättnad för dessa företag i och med att koldioxidskatten gjordes enhetlig för industrin. Omläggningen medförde samtidigt skattemässigt sämre konkurrensvillkor för exempelvis naturgas jämfört med kol och olja.
I syfte att bibehålla ett motiv till effektivisering för den icke energiintensiva industrin har förslag framförts om att höja koldioxidskatten för denna till den allmänna nivån (32 öre/kWh). Detta stöter emellertid på svårigheter, främst av handelspolitisk karaktär. Olika koldioxidskatter för skilda företagskategorier riskerar inom såväl EU som GATT att uppfattas som en oacceptabel skattemässig differentiering, dvs i detta fall som ett gynnande av den energiintensiva industrin.
Ett alternativ till en separat höjning av koldioxidskatten är det förslag till generellt skattetak som framfördes i motion 1991/92:Fi65 till riksdagen. Där förordades som alternativ till regeringens proposition införandet av ett generellt tak för energiskatter inklusive koldioxidskatt och oljeskatt för industrin (och växthusnäringen) på 0,6 % av företagets försäljningsvärde. Med de stora förbättringar som sedan dess skett i konkurrenssituation för svensk exportindustri borde även den energiintensiva industrin ha större incitament att spara energi. Det generella taket borde därmed kunna höjas till 0,8 % av företagets försäljningsvärde.
Effekten av detta skulle jämfört med dagsläget bli en höjning av beskattningen främst för de icke energiintensiva företagen och en bättre stimulans till energieffektivisering. Till skillnad från de nedsättningsregler som gällt tidigare skulle denna vara generell och inte rikta sig till vissa företag eller branscher. Därmed innebär den heller inte någon konflikt gentemot våra handelspolitiska åtaganden.
Förslaget om ett generellt skattetak bör mot denna bakgrund aktualiseras igen i syfte att ge en miljömässigt mer ändamålsenlig energibeskattning. Förslagets enkla och enhetliga regler bör ge bättre planeringsförutsättningar för företagen. Enligt de analyser SCB gjort avseende motionen från 1991 skulle den jämfört med regeringsförslaget medföra en skatteökning för energiintensiva branscher med drygt 600 miljoner kronor medan höjningen för övrig industri blir drygt 1 700 miljoner kronor. Det är relativt sett företag inom kemibranschen med små energibehov som berörs mest av dessa förändringar. Liknande effekter fast i större omfattning torde vara konsekvensen av vårt förslag.
Vi föreslår således att ett generellt skattetak på 0,8 % av försäljningsvärdet införs. För energibeskattningens trovärdighet är det viktigt att den kan medverka till att förena hög precision i arbetet för effektivare energianvändning med bibehållen internationell konkurrenskraft för industrin. Vi menar att principen med generellt skattetak ger dessa möjligheter.
Överlåtbara utsläppsrätter
Hotet om framtida klimatförändringar är ett globalt problem. Internationella lösningar är därför helt avgörande när det gäller att minska utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Nationella utsläppsminskningar är angelägna men våra viktigaste bidrag är ofta att presentera lösningar med god internationell demonstrationseffekt.
Sveriges höga marginalkostnad och begränsade potential för kraftiga minskningar av koldioxidutsläppen bör föranleda oss att i samverkan med andra länder i liknande situation ta nya initiativ på området. Ett sådant vore att aktualisera frågan om överlåtbara utsläppsrätter.
Med överlåtbara utsläppsrätter menas att man sätter ett gemensamt tak för de parter som ingår i systemet när det gäller utsläppen av ett visst ämne. Utsläppskvoter fördelas efter vissa kriterier. En part med möjlighet att göra stora och/eller billiga utsläppsminskningar kan utnyttja dessa möjligheter och sälja en del av sin kvot till den som har sämre marginaler. Dynamik i systemet kan nås genom att man successivt sänker det gemensamma taket. Systemets flexibilitet medför att man i hög grad kan nyttja de mest kostnadseffektiva lösningarna.
Ett internationellt system för utsläppsrätter är särskilt lämpligt för ämnen som koldioxid där utsläppskällans lokalisering saknar betydelse för problemet. En bieffekt av effektivare energianvändning i anläggningar där koldioxidutsläppen är störst blir att även lokala föroreningar åtgärdas där det behövs bäst.
Med ett etablerat system för utsläppsrätter genomför således länder med stor potential för minskningar, eller snarare energiföretag i dessa länder, reduktioner som man annars ej förmått genomföra. Resurser för detta förvärvas genom försäljning av utsläppsrätter. Samtidigt gör processen det naturligt att initiera tekniköverföring från länder med väl utvecklad energieffektivitet till länder med sämre tekniska förutsättningar.
Sverige bör snarast ta initiativ till ett samverkansprojekt mellan EU och EFTA-länderna med sikte på ett system med överförbara utsläppsrätter för koldioxid. Det gemensamma målet bör i ett första skede utgå från ländernas gemensamma åtagande om att återföra utsläppsnivåerna år 2000 till 1990 års nivå. Länder i Östeuropa bör förmås att så tidigt som möjligt engageras i arbetet. Trots att en rad praktiska problem med beräkningsgrunder, fördelning och kontroll kan förutses bör stora möjligheter finnas att via ett system med utsläppsrätter sammantaget nå väsentligt större reduktion än om varje land agerade utifrån enbart egna förutsättningar.
Trafikens miljökostnader
Enligt 1988 års trafikpolitiska beslut ska varje trafikgren stå för sina samhällsekonomiska kostnader. Än är vi inte där även om de skatter och avgifter transportsektorn betalar i dag väsentligt överstiger samhällets utgifter för drift och investeringar inom infrastrukturen samt kostnader för trafikövervakning m.m.
När även externa effekter som miljöpåverkan och olycksfallskostnader beaktas tenderar bilden att bli en annan. Med utgångspunkt från de värderingar av olycksfalls- och miljökostnader som bl.a. används inom berörda statliga verk, visar Kommunikationdepartementet (Ds 1992:44) att dagens trafikavgifter inte täcker de sammantagna externa kostnaderna. Det är mot denna bakgrund angeläget att betalningen läggs på de som orsakar kostnaderna, såväl direkta som externa effekter. De miljökrav som riktats mot såväl personbilar som tyngre fordon har resulterat i väsentliga minskningar av olika förorenande utsläpp. Med ett svenskt EU-medlemskap ändras dessa förutsättningar så tillvida att vi i ökad grad inriktar oss på att påverka den europeiska samordning som sker på området.
Vägtrafikens kostnader
Det finns mot denna bakgrund skäl att se om det finns utrymme för nationella åtgärder som mer riktas mot själva trafikarbetet. Något som kan övervägas är om vägtrafikens kostnadsansvar i ökad utsträckning kan kopplas till faktisk körsträcka. Detta kan ske både genom att skatten på drivmedel höjs eller genom att värdet av reseavdrag kraftigt reduceras.
Mot båda dessa metoder kan invändas att glesbygd, i synnerhet i landets inre delar, relativt sett drabbas hårdast av en sådan förändring trots att minskningar är mest angelägna i storstadsområdena för flertalet av utsläppen. Detta skulle kunna åtgärdas genom att när det gäller drivmedelsbeskattningen skapa en differentiering mellan glesbygd och övriga landet. Avdragsmöjligheten skulle kunna göras olika mellan olika delar av landet beroende på hur väl utbyggda kollektiva transportmedel är.
Den risk för ''gränshandel'' som kan uppstå vad gäller drivmedelsbeskattningen torde kunna motverkas på olika sätt. Ett är att via informationsteknologi utveckla system med tankningskort som medger en nedsättning av drivmedelsskatten för boende i vissa regioner. Ett annat sätt är att ha en gradvis differentiering där skillnaderna mellan varje nivå och område blir tillräckligt små för att göra organiserad gränshandel omotiverad. Den första metoden torde dock vara att föredra. En åtgärd som anknyter till principen om att i ökad grad beskatta trafiken efter faktisk körsträcka vore att slopa nuvarande fordonsskatt och höja drivmedelsbeskattningen i motsvarande grad. Denna fråga har aktualiserats tidigare i olika sammanhang, men med hänsyn till bl.a. den regionala skattereduktion som finns har åtgärden avvisats. Med en differentiering av drivmedelsbeskattningen skulle detta problem kunna lösas, varför vi anser att frågan om att föra in fordonsskatten som en del av drivmedelsbeskattningen också bör prövas i detta sammanhang.
Resultatet av medlemskapsförhandlingarna med EU på miljöområdet medförde att man från svensk sida gör en eftergift beträffande miljöklassningen av fordon. Den rabatt på försäljningsskatten som skall ges fordon i den främsta klassen kommer enligt förhandlingsresultatet inte att utgå på nybilspriset. I stället övervägs en rabatt på fordonsskatten i efterhand. För att möjliggöra ovannämnda förändring av fordonsskatten bör en alternativ lösning för denna miljörabatt sökas.
Även möjligheten att i ökad utsträckning låta statligt stöd till investeringar i kollektivtrafik finansieras via drivmedelsbeskattningen talar för en differentiering av denna beskattning, med hänsyn till att investeringarna med fördel görs i befolkningstäta områden.
Förmånsbeskattning av tjänstebil
En konsekvent tillämpning av marginalkostnadsresonemanget vad gäller miljöpåverkan berör även systemet med förmånsbeskattning av tjänstebil. Nuvarande system innebär att innehavaren av tjänstebil snarast uppmuntras till omfattande privat körning. Den prövning av frågan som den förra regeringen genomförde medförde ingen förändring trots omfattande kritik av systemet.
För att göra innehavaren av tjänstebil mer kostnadsmedveten beträffande körsträcka bör systemet justeras så att innehavaren själv står för bränslekostnaderna i samband med privatkörning. En möjlighet att åstadkomma detta kan vara att arbetsgivaren ersätter vederbörande för bränslekostnader för tjänsteresor i samband med redovisning av reseräkning eller motsvarande. Denna och andra möjligheter att utmönstra bränslekostnader för privatkörning ur förmånssystem för tjänstebil bör prövas närmare.
Lägesavgifter
För att klara de växande kostnaderna för trafikinvesteringar i de större städerna har det länge stått klart att nya finansieringsformer behöver utvecklas. I och med att kommuner förväntas få rätt att införa s.k. bilavgifter kommer möjlighet att påföra biltrafiken ett ökat kostnadsansvar att skapas.
De stora trafikmängderna i städerna är i hög grad en följd av näringslivets utveckling. Det är motiverat att låta de verksamheter som alstrar trafikmängderna i ökad utsträckning också medverka till finansieringen av nödvändig infrastruktur. Inte minst gäller detta kollektivtrafiken som är en förutsättning för att näringslivet i större städer skall kunna utvecklas.
Ett sätt att åstadkomma detta kan vara att införa s.k. lägesavgifter. Det är avgifter som markägare årligen inbetalar till kommun eller landsting och som används för att bekosta samhällsinvesteringar vilka uppkommer till följd av markägarnas skilda verksamheter. Lägesavgifter kan även utformas så att de påverkar lokaliseringsmönster och därmed medverkar till en långsiktig dämpning av kraftiga trafikströmmar.
Lägesavgifter är således en form av kommunal markbeskattning. Skälet till att kalla den avgift är att medlen i sin helhet ägnas investeringar i infrastrukturen som följer av markägarnas samlade verksamheter. En rätt för kommuner att ta ut lägesavgifter bör prövas närmare. Denna rätt bör göras flexibel och medge att avgiften möjliggör såväl finansiering av infrastruktur som påverkan på lokaliseringsmönster. Möjlighet att undanta offentliga verksamheter från avgift bör medges.
Skatt på osorterat industriavfall
Enligt en av riksdagen antagen målsättning skall osorterat avfall ej längre få deponeras eller förbrännas. I praktiken saknas emellertid i dag förutsättningar för att man lokalt skall kunna leva upp till detta mål. System för separering av olika avfallsslag behöver byggas upp i större omfattning. Marknader för återvinningsprodukter behöver utvecklas. Renare fraktioner för avfallsförbränning behöver tas fram.
Det icke branschspecifika industriavfallet utgör tillsammans med bygg- och rivningsavfallet ca 3,2 miljoner ton, dvs viktmässigt samma mängd som hushållsavfallet. Detta industriavfall deponeras fortfarande till största delen trots att möjligheterna bör vara goda att ur avfallet ta fram högvärdiga fraktioner för olika former av materialåtervinning och energiutvinning. Energivärdet i en utsorterad bränslefraktion är i regel väsentligt större än i motsvarande mängd osorterat avfall.
En skatt på osorterat icke-branschspecifikt industriavfall samt bygg- och rivningsavfall bör införas i syfte att stimulera sortering av nämnda kategorier. Skattebefrielse ges därvid åt fraktioner för återanvändning, återvinning, förbränning, biologisk behandling samt deponering förutsatt att vissa fastställda kvalitetskrav uppfyllts vad gäller renhet och sammansättning. Vilka fraktioner som hanteringen bör inriktas mot får bedömas efter lokala förutsättningar.
Skatten ger avfallsproducenterna ett direkt ekonomiskt motiv att utveckla sortering och avfallsminimering. Förutsättningarna för att införa avfallssortering på arbetplatserna måste bedömas som goda, förutsatt att vissa arbetsmiljö- och arbetsorganisatoriska aspekter beaktas.
Vad hushållssektorn beträffar finns inte samma möjlighet att direkt koppla skatt till individuell prestation. Möjligheten och behovet av att följa upp skatten på det icke- branschspecifika avfallet med en motsvarighet för hushållen bör dock prövas.
Medel som avfallsskatten genererar bör användas till stöd för teknikutveckling och systemuppbyggnad såväl vad gäller insamling och sortering som behandling och slutligt omhändertagande. Höga krav skall beaktas såväl i fråga om arbetsmiljö som yttre miljö. Beträffande skattenivåer och organisation av uppbörden bör tidigare förslag från miljöavgiftsutredningen bilda utgångspunkt.
Avgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel
De avgifter som lagts på användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel har medverkat till en minskad användning dels genom prishöjningen, dels genom att de finansierat viss informations- och rådgivningsverksamhet. Den del av avgifterna som motsvarats av den nu borttagna prisregleringsavgiften, vilken syftade till att finansiera exportöverskottet, har haft liknande effekt som de egentliga miljöavgifterna. Med hänsyn till att användningen fortfarande måste anses för hög i vissa områden finns skäl att se till att den tidigare avgiftsnivån kan bibehållas. En framtida anpassning till jordbrukspolitiken inom EU medför sannolikt att takten i omställningen av det svenska jordbruket bromsas upp vilket innebär fortsatt hög användning av handelsgödsel och bekämpningsmedel.
Den faktiska sänkning av avgiftsnivån som genomförts ger fel signal till jordbruket. En höjning av miljöavgifterna på kväve och fosfor i handelsgödsel motsvarande den tidigare sammantagna avgiftsnivån för respektive ämne bör därför genomföras. Avgifterna bör även fortsättningsvis ses både som styrmedel och finansieringsinstrument. Fosforavgiften är också motiverad av resurshushållningsskäl.
Parallellt med detta bör arbetet med att minimera kadmiuminnehållet i handelsgödsel intensifieras. Det kadmiumförbud som bl.a. gäller för industriell verksamhet behöver en effektivare motsvarighet inom jordbrukssektorn än vad som finns för närvarande. Beroende på vissa svårigheter att få en effektiv reglering till stånd är den lämpligaste åtgärden att avgiftsbelägga kadmiuminnehållet ner till de 5 gram kadmium per ton fosfor som är en uttalad målsättning och som det i dag finns tekniska förutsättningar att nå. Lämplig avgiftsnivå är inledningsvis 30 kronor per gram kadmium i varje ton fosfor.
Vad bekämpningsmedel beträffar bör även här en avgiftsnivå upprätthållas som motsvarar de tidigare miljö- och prisregleringsavgifterna. Den sammantagna miljöavgiften bör i första hand utformas som en avgift per dos. I de fall detta ej är möjligt behålles den tidigare konstruktionen med avgift per kg aktiv substans.
Som miljöavgiftsutredningen tidigare föreslagit bör möjligheten att senare utforma en avgift differentierad efter olika bekämpningsmedels farlighet dessutom prövas närmare. Vidare bör en kontrollstation inrättas efter 1--2 år för att utvärdera effekten av avgifterna på handelsgödsel, inklusive kadmium i fosfor, och bekämpningmedel samt överväga behov av att ändra avgiftsnivåerna.
Batteriavgifter m.m.
För närvarande beläggs bly-, nickel-kadmium- (NiCd) och kvicksilverbatterier med särskilda avgifter för att finansiera insamling och återvinning av gamla batterier. Avgiftsmedlen tillförs den s.k. batterifonden och skall täcka samhällets kostnader för verksamheten. Det kan i dag ifrågasättas om denna kostnadstäckning nås. För blybatterier är detta inte fallet i dagens läge. En höjning av den aktuella avgiften från dagens 40 till 48 kronor per batteri bedöms tillräckligt för att säkra den fortsatta verksamheten. Vi föreslår att en sådan höjning genomförs.
Vad nickel-kadmium (NiCd) batterier beträffar har dessa ökat kraftigt i antal under många år. De slutna NiCd- batterierna i sladdlösa verktyg, mobiltelefoner m.m. har bara i Sverige uppskattningsvis svarat för ett tillskott av kadmium på uppemot 100 ton per år. Inför hotet om åtgärder åtog sig parti- och detaljhandeln att till halvårsskiftet 1995 klara en insamling av NiCd-batterierna till 90 % räknat på årsbasis. I regeringens kretsloppsproposition godtas handelns åtagande vilket innebär att regeringen avvaktar med åtgärder. Insamlingen av NiCd-batterier har förbättrats men möjligheterna att nå målet inom föreskriven tid är sannolikt obefintliga i dagsläget.
Problemet med kadmium från uttjänta batterier kommer att kvarstå under lång tid. Tillförseln av kadmium från slutna batterier förefaller dock att upphöra efterhand. Alternativ i form av nickel-hydrid och litiumbatterier har tagits fram. Enligt ett EU-direktiv som Sverige omfattas av fr.o.m. 1995 skall batterier lätt kunna tas ur de apparater de finns inmonterade i, vilket bör underlätta insamlingen.
Förutsättningarna för att komma till rätta med det omfattande kadmiumproblem som batterianvändningen medför har således förbättrats. Den stora mängd NiCd- batterier som i dag finns i bruk i samhället ställer emellertid stora krav på insamlingsverksamheten. En höjning av NiCd- avgiften bör övervägas nu i syfte att bygga upp en tillräcklig beredskap från samhällets och branschens sida när det gäller den stora mängd batterier som inom kort måste tas omhand.
Avgifter på miljöstörande kemikalier
På kemikalieområdet pågår i dag ett omfattande arbete med riskbegränsning baserat på kemikalie- och arbetsmiljölagstiftning och med stöd av berörda myndigheter. Via information och utbildning men även genom direkta förbudsregler har påtagliga framsteg nåtts.
Begränsningsarbetet är föremål för fortlöpande utvärdering. Med utgångspunkt från detta utvärderingsarbete bör det också prövas om miljöavgifter kan medverka till att ytterligare minska användningen och påskynda avvecklingen av miljö- och hälsofarliga kemikalier.
Miljöavgifter har vid flera tillfällen diskuterats som kompletterande styrmedel i kemikaliearbetet, bl.a. av miljöavgiftsutredningen. Vissa av de klorerade lösningsmedel som då föreslogs bli belagda med avgifter (t.ex. metylenklorid och trikloretylen) har nu förbjudits i konsumentprodukter och kommer inom ett par år att förbjudas i yrkeslivet. För flera andra kemikalier eller grupper av kemikalier bör avgiftsfrågan prövas närmare.
Bland klorerade lösningmedel gäller detta t.ex. perkloretylen som används i kemtvättar där alternativa metoder i dag finns framtagna. Vidare bör möjligheten att stärka begränsningsarbetet med miljöavgifter övervägas för bl.a. flamskyddsmedel, plastadditiv, tennorganiska föreningar, glykoletrar, impregneringsmedel som kreosot och arsenik samt användningen av bly och kvicksilver.
För samtliga dessa ämnen och produkter gäller att det inte bara handlar om att bedöma takten i avvecklingsarbetet och förekomsten av tillgängliga alternativ. Avgiftsfrågan måste även belysas utifrån praktiska utgångspunkter. Möjligheten att finna smidiga tekniska lösningar med hänsyn till att användningen ofta är spridd, att kemikalierna förekommer såväl i ren form som i produkter, att de till stor del importeras o.s.v. behöver studeras närmare. Ett samlat uppdrag bör ges till berörda myndigheter i syfte att pröva användningen av ekonomiska styrmedel i begränsnings- och avvecklingsarbetet på det kemiska området.
Panter
Panter har i flera fall visat sig vara effektiva instrument när det handlar om att påverka många aktörers handlande på marknaden. Motivet för panter kan vara såväl att minska mängden farliga ämnen i avfallet som att åstadkomma bättre resurshushållning. Några områden där pantsystem bör prövas närmare är transportfat, däck, kyl- och frysskåp, datorer samt katalysatorer. Ytterligare utvidgning av returglashanteringen bör också övervägas. Andra produktområden kan tillkomma efterhand.
Nivåerna för panter måste bedömas utifrån miljöproblemets art och möjlig insamlingsgrad, men även behovet av att förebygga felaktigt nyttjande av systemet i form av gränshandel och stöldrisker. En successiv utveckling av pantsystem bör dock ha stora möjligheter att bli framgångsrikt, inte minst beroende på ett starkt medborgarintresse för denna form av resurshushållning.
Tidtabell
Regeringen har nyligen utsett en ny sammansättning av utredningen kring ekonomiska styrmedel. Det är bra att utredningen nu kommit igång. Kring vissa områden där metoderna redan är väl beprövade är också kunskapen om effekterna och behoven redan nu så stora att förslag till beslut bör föreläggas riksdagen innan Miljöavgiftsutredningens betänkande är färdigt, gärna under våren 1995. Detta berör främst frågorna om koldioxidbeskattning, panter, batteriavgifter, avfallsskatter, handelsgödsel/bekämpningsmedel och trafikens kostnadsansvar. Kring frågorna om lägesavgifter, kemikalier och överlåtbara utsläppsrätter bör mer kunskap inhämtas via utredningen innan ytterligare initiativ tas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken.
Stockholm den 25 januari 1995 Martin Nilsson (s) Ulrica Messing (s) Jörgen Persson (s) Eva Persson Sellin (s) Annika Nilsson (s) Lena Sandlin (s) Helena Frisk (s) Anneli Hulthén (s) Urban Ahlin (s)