1991 beslöt riksdagen att det från 1 jan 1996 skall råda förbud mot att använda klorerade lösningsmedel som trikloretylen och metylenklorid. Sedan 1993 får de två medlen samt perkloretylen inte saluföras eller överlåtas till konsument för enskilt bruk. Dessa klorerade medel har god lösningsförmåga och är obrännbara. De har använts inom industrin sedan 1950-talet.
Då svårighet att anskaffa godtagbara ersättningsmedel uppstått, använder såväl små som stora industrier alltjämt berörda lösningmedel i sin produktion. Trots att mindre än ett år återstår tills förbudet träder i kraft har man alltså inte kunnat planera för en avveckling. Metoder att utnyttja andra medel eller annan teknik har visat såväl tekniska som ekonomiska svagheter av sådan art att olönsamhet uppstår i produktionen.
Inom gummiindustrin har ersättningsmedlet normalhexan nu börjat användas. Arbetarskyddsstyrelsen har dock uppmärksammat att detta ämne kan medföra muskelsvaghet och förlamningar och fortsatt användande är därför ifrågasatt. Dessutom innbär utnyttjandet av detta ämne en ökad brand- och explosionsrisk.
Det svenska förbudet mot användning av trikloretylen är unikt i världen och saknar således motsvarighet även inom EU. Det var inte föremål för särskilda förhandlingar i samband med medlemsinträdet. Inom EU har dock kommissionen, i ett tilläggsdirektiv av den 8 december 1994, specificerat de klorerade lösningsmedel som skall granskas för eventuellt strängare åtgärder. I den granskningen har kommissionen undantagit de tre lösningsmedlen trikloretylen, perkloretylen och metylenklorid. Kommissionen har redan tidigare uttalat att det inte finns skäl att förbjuda dessa lösningsmedel för industriell användning eftersom de lätt kan kontrolleras och att arbetsmiljön kan skyddas utan att handelshinder skapas mellan medlemsländerna. Dock säger sig kommissionen vara beredd att ev införa förbud mot försäljning direkt till enskild konsument.
Kemikalieinspektionen har i ett remissförslag, daterat december 1994, föreslagit en generell dispensavgift på 150 kronor per kilo för företag i Sverige som använder nämnda lösningsmedel. Detta bryter mot grundregeln i Romfördraget om fri rörlighet för varor. Dessutom innebär ett kommande förbud att svensk idustri hamnar i ett negativt konkurrensläge gentemot tillverkare inom övriga EU.
Om vi i Sverige framhärdar att bibehålla det ensidiga förbudet mot användandet av ovan nämnda ämnen riskerar vi att ett stort antal arbetsplatser försvinner från landet och etableras i annan EU-nation. En sådan utveckling är knappast förenlig med ansträngningar att inrätta nya arbetsplatser som vi alla omfattas av.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna för användande av lösningsmedlen trikloretylen, metylenklorid och perkloretylen bör harmoniseras som ett led i EU- medlemskapet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upphäva förbudet mot användning av dessa medel.
Stockholm den 25 januari 1995 Lars Björkman (m)