Under mycket lång tid har försurningen drabbat
Västsverige. Under en kortare tid har vi kunnat se vilka
allvarliga konsekvenser den får. Näringsämnen urlakas
marken. Likaså frigörs metaller, t ex giftigt kadmium och
bly. Skogens livskraft avtar. Därutöver sker utslagning av liv
i sjöar och vattendrag. Byggnadsmaterial vittrar och bilar
rostar. Även om de försurande nedfallen minskar, så
fortsätter de negativa effekterna att i vissa avseenden
förvärras. Det gäller främst skogen. Kritiska
belastningsgränser har på flera håll överskridits med bred
marginal sedan en lång tid tillbaka.
Genom olika mätmetoder följs försurningens effekter i
skogen. Urlakningen av näringsämnen i markens mäts,
trädens barrförluster kontrolleras. Men även påverkan på
viltet bör följas upp.
Vid försurningen frigörs metaller som via näringskedjan
sedan når växter och djur. Även vilda djur är lämpliga som
bioindikatorer. Ökad försurning kan iakttas genom
förändringar av metallbelastningen hos älg. En uppföljning
1988 och 1992 i Älvsborgs län av 1982 års undersökning
visade stora förändringar av metallkoncentrationer i
älgorganen (bly, kadmium, koppar, krom m m). Hittills har
Älvsborgssjukan orsakat minst 1 500 älgars död.
För att vara säker på vad som händer är det viktigt, att
observera förändringar genom långa mätserier. Därför är det
angeläget med återkommande och regelbundna
undersökningar, säg vart femte år, för att kunna följa hur
försurningen påverkar bl.a. älgen. Den är en mycket lämplig
bioindikator och dessutom betydelsefull med hänsyn till
ekonomi, försörjning, rekreation och turism. Det gäller att
finna känsliga instrument för uppföljning av förändringar, så
att det blir möjligt att slå larm i tid för att om möjligt
begränsa försurningens skadeverkningar genom olika
motåtgärder, samt få kunskaper, som underlättar att sätta in
rätt åtgärder.
En annan effekt av att naturen är i obalans, delvis som följd
av försurningen, är Hallandssjukan som yttrar sig genom
kraftig missfärgning av barr och ett ymnigt kådflöde från
stammen. Denna typ av skogsskada finns i hela Västsverige.
Det är bråttom med att nå kunskap om de sannolikt
sammanflätade orsakerna samt utarbeta ett åtgärdsprogram.
Sjöarnas pH-värde har upprätthållits tack vare kalkning.
Extremt låga pH-värden uppmäts nu också på flera ställen i
skogsmarken. Skogsskadorna har nämnts ovan.
Försöksverksamhet med kalkning pågår, men behov
föreligger att avsevärt utöka försökverksamheten för att bli
klar över möjligheterna att genomföra en storskalig men
välgenomtänkt skogsmarkskalkning. Denna skulle för
skogens del medföra att stora skogsvärden skulle skyddas.
Samtidigt finns risker som påtalats av olika forskare. En risk
är att vissa ämnen t ex selen och molybden frigörs medan
tungmetaller anrikas. Olika marker reagerar på olika sätt
inför kalkningen. Känsliga marker är områden med risk för
uppkomst av sekundär kopparbrist.
För att klara ut hur en storskalig kalkning skall gå till, för
att se hur olika biotoper reagerar, för att ta hänsyn till hur
skogstillståndet snabbt kan förbättras och skogsvärden
skyddas måste försöksprogrammet byggas ut och forceras så
att en bred utvärdering kan komma till stånd snarast möjligt.
I ett preliminärt åtgärdsprogram omfattar Västsverige halva
programmet. Om detta skall kunna genomföras måste den
nämnda utvärderingen komma till stånd. Läget i skogen är
ytterst allvarligt och åtgärdsbehovet mycket stort. Det
brådskar således med att komma fram till bl.a. hur en mer
omfattande kalkning skall gå till utan att andra naturvärden
går till spillo.
Skyddet av våtmarker
De negativa effekterna av de omfattande dikningarna har
blivit allt påtagligare. Utdikningen har bland annat medfört
en utarmning av landskapet och ett ökat hot mot flera
våtmarksberoende arter. Enligt uppgift från databanken för
hotade arter vid Sveriges lantbruksuniversitet bedöms för
närvarande mer än 60 arter knutna till våtmarker eller vatten
vara hotade eller i behov av särskild hänsyn för att kunna
fortleva.
Dikningarna i skogen medför också en ökad transport av
humusämnen och kväve i vattendragen. Dels medför
ingreppen ett tillfälligt ökat utflöde av organiskt material,
kväve mm genom ökad erosion, dels förstörs våtmarker som
fungerar som kvävefällor, vilket innebär en långsiktig
ökning av kvävetransporterna i berörda vattensystem.
De utredningar som genomförts bl.a. i Halland visar att
återskapandet av våtmarker är en nödvändig del i arbetet med
att minska transporterna av kväve till Laholmsbukten.
Arbetet med att återskapa våtmarker i odlingslandskapet som
ett led i vattenvårdsarbetet har nyligen påbörjats i flera
belastade vattenområden i Syd- och Mellansverige. Att i
detta skede fortsätta med utdikningen av befintliga
våtmarker i skogen är inte rimligt.
För närvarande krävs tillstånd för att dika ut skogsmark.
Prövningen vid tillståndsgivningen avser främst den berörda
våtmarkens naturvärde. Att förbjuda ett enskilt
dikningsföretag med hänvisning till effekterna av de samlade
dikningsföretagen på vattenkvaliteten i ett vattensystem har
ej ansetts möjligt.
Genom en ändring i naturvårdslagen 1991 infördes en
särskild § (18d) som gav regeringen möjlighet att förbjuda
markavvattning inom områden där det är särskilt angeläget
att våtmarkerna bevaras. Regeringen har fattat beslut om
områden där dikning ej får ske.
Beslutet innebär inte ett generellt dikningsförbud i Syd-
och Mellansverige; bl a undantas delar av Älvsborgs län
inom Ätrans avrinningsområde. Detta trots att Ätran är en
av de ''skogsälvar'' i sydvästra Sverige som uppvisat ökade
kvävehalter under de senaste decennierna.
Enligt vår mening är det med hänsyn till vad som anförts
ovan inte tillräckligt att förbjuda markavvattningen i
begränsade områden av särskilt värde för naturvården. För
att ett dikningsförbud skall ge positiva effekter från
vattenvårdssynpunkt krävs att hela avrinningsområdet
omfattas av förbudet.
Alternativa material till grus och berg
Gruset är en ändlig resurs. Det är därför av stor vikt att en
övergång till alternativa material sker. Ett alternativ är
bergkrossprodukter. Av den totala produktionen i landet står
bergtäkter för ca 30 %. För att styra produktionen från grus
till berg har regeringen föreslagit en miljöskatt på 4:50 kr per
ton naturgrus. Denna miljöskatt är under utredning på miljö-
och naturresursdepartementet.
Grusskatten är ett sätt att göra produktionen av
bergkrossprodukter mer likvärdig den förhållandevis billiga
produktionen av naturgrusprodukter, vilket är ett viktigt steg
i målet att styra över till alternativa material. Dock finns
problem med bergtäkter, t ex svårigheterna med att hitta
lämpliga lokaliseringar för nya täkter som inte innebär
störningar för närboende, stora intrång i natur och landskap
samt sår i landskapet som är svåra att efterbehandla. Det
västsvenska landskapet är i flera avseenden känsligt såväl
vad avser uttag av grus som berg.
Det är i samhällets intresse att ännu större tonvikt läggs
på möjligheterna att utnyttja ytterligare andra alternativ till
naturgrus än berg, som t.ex. bygg- och rivningsrester,
återanvändning av gamla vägkroppar och schaktmassor.
Någon form av massåtervinningscentraler borde finnas i
varje kommun för samordning och eventuell mellanlagring.
Det vore värdefullt med någon form av åtgärd för att öka
intresset för en snabbare utveckling av återanvändning inom
grusbranschen. En del av intäkterna från ''grusskatten''
borde kunna avdelas för detta ändamål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undersökning av försurningens
effekter på viltet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Hallandssjukan,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamheten med
skogsmarkskalkning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot markavvattning.
Stockholm den 25 januari 1995
Sonja Fransson (s)
Britt Bohlin (s)
Marianne Carlström (s)
Monica Green (s)
Sverre Palm (s)
Majléne Westerlund-Panke (s)