För att uppnå en långsiktigt hållbar utveckling fordras en effektivare resurshushållning bland annat genom en kretsloppsanpassad materialhantering och skärpt hantering av miljöfarligt avfall.
I kretsloppspropositionen 1992/93:180, som antagits av riksdagen, redovisas riktlinjer för en kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Några konkreta riktlinjer för elektronikskrot har dock inte utfärdats trots vetskapen om dess negativa miljöpåverkan. Cirka 100 000 persondatorer skrotas årligen varav merparten hamnar på soptippen. De innehåller en mängd olika miljöfarliga ämnen som PCB, flamskyddsmedel, bly, kadmium, kvicksilver, beryllium och strontium. Till detta kommer övrig elektronikutrustning från hem (300 000 TV-apparater per år!), industri och sjukvård.
Det pågår i dag många goda projekt i syfte att finna miljöteknik som möjliggör en kretsloppsanpassad materialhantering, men det krävs ett mer samlat grepp för att effektivt utnyttja vunnen teknik. Det krävs skärpt lagstiftning som påskyndar utvecklingen av producentansvaret. Branschen behöver också krav från konsumenterna, av vilka kommuner, landsting och stat är den största gruppen.
Leverantörerna bör stimuleras att ta fram ett ''grönt kort''. De skulle då visa ett utökat producentansvar, som innebär att leverantören tar ansvar för att levererad utrustning återtas och ''skrotas'' på ett kretsloppsanpassat sätt.
Projekt som syftar till att utveckla ett nytt systemtänkande när det gäller distributions- och renhållningssystem bör stimuleras. Det krävs att dessa i dag helt skilda transportsystem integreras.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hantering av elektronikskrot.
Stockholm den 25 januari 1995 Carin Lundberg (s) Georg Andersson (s) Mats Lindberg (s)