Kadmium är en giftig tungmetall, som inte har någon känd
positiv funktion för något levande. Kadmium ansamlas i hög
grad i växter, djur och människor. Kadmiumbelastningen på
människan håller nu på att bli ett stort miljömedicinskt
problem.
Huvudsakliga källor till spridningen av kadmium i det
ekologiska systemet är för närvarande fosfatgödsling,
förorenat rötslam, industriella utsläpp, kolförbränning,
otillfredsställande avfallshantering av kadmiumhaltiga
produkter som t ex laddningsbara batterier.
Kadmiumbelastningen av åkerjorden har successivt ökat
under hela 1900-talet. Så har exempelvis halterna i den
svenska åkermarken ökat med cirka 33% sedan sekelskiftet.
Luftdepositionen svarar för närvarande för 50% av
tillförseln,medan resten huvudsakligen kommer med
fosfatgödselmedel och annat som tillförs åkrarna. Trots
reducerade utsläpp, minskad deposition och minskad
spridning med handelsgödsel finns en fortsatt nettoökning av
kadmium i odlingsjordarna. En bedömning är att det krävs
en halvering av nuvarande kadmiumspridning för att undvika
ytterligare ökning av åkerjordarnas kadmiumhalt.
Allmänbefolkningen exponeras idag huvudsakligen via
födan. Spannmålsprodukter står här för en stor del av intaget.
Exempelvis har kadmiumhalten i vetekärnor troligen
fördubblats under 1900-talet. Markförsurningen ökar
växternas upptag av kadmium. Lever, njure, ostron och
musslor har höga kadmiumhalter. Rökare exponeras
speciellt, p g a anrikning i tobaksplantan.
Kronisk exponering för kadmium kan leda till njurskador
med bl a
benskörhet och njursvikt som följd. Kadmium utsöndras
mycket långsamt. Halveringstiden är mycket lång, troligen
cirka 30 år.
Miljömedicinsk expertis konstaterar idag att
säkerhetsmarginalen hos den normala befolkningen bedöms
som låg. I Uppsala läns landsting har frågan nyligen varit
föremål för miljömedicinsk och toxikologisk utredning. Det
är från denna som ovanstående uppgifter är hämtade. Inom
Uppsala län finns särskild kompetens inom området
metaller-miljö-hälsa genom Metallbiologiskt centrum.
Folkhälsoaspekter utgör grunden för behovet av ett
program för förebyggande av kadmiumorsakade skador. Ett
sådant program kräver åtgärder både på nationell och
internationell nivå. Det gäller att agera kraftfullt innan det
gått så långt att sjukvårdskostnaderna börjar stiga.
Idag delas ansvaret för miljöbelastningen och därav
följande hälsorisker av kadmium av flera olika instanser. Det
är idag otydligt var det nationellt övergripande ansvaret för
denna miljömedicinska folkhälsofråga ligger.
Livsmedelsverket, Jordbruksverket, Naturvårdsverket,
Kemikalieinspektionen, Folkhälsoinstitutet och
Socialstyrelsen är några exempel på myndigheter som
hanterar/borde hantera i denna fråga ur någon aspekt.
Erfarenheten visar att ''det som är allas ansvar lätt kan bli
ingens skyldighet''. Att utse en nationell instans som får
huvudansvaret att ta fram ett program enligt ovan skulle
underlätta helhetslösningar. Denna synpunkt delas av de
sakkunniga som utrett kadmiumfrågan i Uppsala läns
landsting. Problem med splittrat ansvar gäller för övrigt mer
generellt beträffande miljömedicinska hälsorisker.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att det
vetenskapliga läget är helt klart och oomtvistat. Nu vidtar ett
politiskt ansvar att ge förutsättningar för att minska
problemen.
Åtgärderna måste inriktas på en rad områden, vilket
framgår av tidigare faktaredovisning. Åtgärder enligt
nedanstående fyra punkter måste särskilt uppmärksammas
då nämnda verksamheter/användningsområden idag bidrar
stort till kadmiumspridningen.
1. Minska användningen av kadmiumhaltiga
fosfatgödselmedel.
2. Minska användningen och hanteringen av
kadmiumhaltiga produkter. Det skall noteras att det i
dagsläget sker en ökad användning av nickel-
kadmiumbatterier i olika konsumentprodukter, t ex
mobiltelefoner. Stimulansåtgärder för andra tekniker liksom
pantsystem bör övervägas.
3. Minska luftburet nedfall av kadmium och försurade
ämnen i ett internationellt samarbete.
4. Minska tobaksbruket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att snabbt ta fram ett
helhetsprogram för förebyggande av kadmiumorsakade
skador på miljö och hälsa,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att utse en nationell
instans som yttersta ansvarig för detta arbete.
Stockholm den 25 januari 1995
Rigmor Ahlstedt (c)
Ingrid Burman (v)
Gunnar Goude (mp)
Håkan Holmberg (fp)