Motionen tar upp vissa påvisade risker för urholkning av
renhållningslagstiftningen och för tillämpningskonflikter
mellan den och lagen om producentansvar som kan visa sig
innebära försämringar i de juridiska, ekonomiska och fysiska
förutsättningarna för källsortering. En sådan utveckling
skulle motverka regeringens och riksdagens uttalade goda
avsikter med kretsloppspropositionen och kommunernas
övergripande ansvar för avfallshanteringen.
Lagen om producentansvar har av några
entreprenadföretag i branschen börjat tolkas så att det som
producerats av såväl hushåll som industri skall betraktas som
restprodukter, vars hantering ej skall regleras av
renhållningslagstiftningen. Det görs gällande att
renhållningslagen är föråldrad och har spelat ut sin roll.
Skulle detta synsätt vinna insteg kan det leda till att
renhållningslagstiftningen efter hand helt mister sin
betydelse, inte bara för det från resurshushållningssynpunkt
i dag dåligt utnyttjade industriavfallet utan också för
hushållsavfall. Därmed skulle kommunernas ansvar för
avfallshanteringen i sin helhet bli ett verkningslöst
styrmedel. Det torde inte vara denna utveckling som regering
och riksdag sett framför sig när kretsloppspropositionen
behandlades eller när man under de senaste åren kraftigt
understrukit kommunernas övergripande ansvar för
avfallshanteringen. Effektiv och omfattande källsortering är
en viktig förutsättning för återanvändning av produkter och
återvinning av komponenter och material och därmed för
kretsloppssamhället och för uthållig utveckling. Därför
måste de juridiska, ekonomiska, fysiska förutsättningarna
för källsortering förbättras och tydligare klargöras för
samtliga aktörer i verkställighetsledet.
Bakgrund
Enligt renhållningslagstiftningen har kommunerna ett
grundläggande ansvar för hanteringen av hushållsavfall. Det
innebär att kommunerna planerar, organiserar och på många
håll också själva utför hanteringen. Flertalet kommuner
anlitar dock entreprenörer för insamlingen och transporten
av avfallet. Detta kommunala ansvar har lett till en rationell
och väl fungerande service. I många kommuner har man
utvecklat system för avancerad hushållsavfallshantering och
resursbesparing genom återvinning av material och energi.
Enligt Renhållningsförordningen § 5 kan kommunerna
utvidga sitt ansvar till att också gälla avfall från industrier
och andra verksamheter. Ett antal kommuner, företrädesvis i
storstadsområdena, har utnyttjat denna möjlighet för att få
kontroll över de samlade avfallsflödena och kunna erbjuda
en rationell hantering. Olika modeller tillämpas för
hanteringen men i de flesta fall sköts insamling och transport
av entreprenörer. Huvuddelen av landets kommuner har inte
utvidgat sitt renhållningsansvar till industriavfallet.
Utvecklingen av miljöskydd och återvinning har gått mycket
trögt trots att entreprenörerna haft en helt fri marknad att
agera på. Huvuddelen av industriavfallet deponeras. Det
finns ofta en viss samordning mellan kommunerna och
entreprenörerna genom att de kommunala
behandlingsanläggningarna för hushållsavfall, främst
deponierna, utnyttjas också för det industriella avfallet.
Ett stort hinder för en än mer utvecklad återvinning har
varit bristen på marknad för återvunnet material.
Kommunerna har därför framfört krav på ökade centrala
styrmedel för att främja en ökad återvinning. Regering och
riksdag har nu infört lagstadgat producentansvar för vissa
produkter och material. Detta innebär skyldighet att ansvara
fysiskt och ekonomiskt för bortforsling, återanvändning,
återvinning eller slutligt omhändertagande på annat
miljömässigt godtagbart sätt.
Nuläge
Under den senare tiden och i samband med den allmänna
avregleringen i samhället har det kommunala ansvaret för
avfallshanteringen från entreprenörshåll ifrågasatts. Direkt
hantering som strider mot den ansvarsfördelning som finns
enligt Renhållningslagen bedrivs också inom ramen för det
kommunala ansvaret. Som exempel kan nämnas Norrtälje
kommun, där tidigare verksamma företag fortsätter
hanteringen av industriavfall trots att kommunen utvidgat
ansvaret och genom upphandling valt en entreprenör för
hanteringen av industriavfallet som är annat företag än det
som tidigare var verksamt i kommunen. Entreprenörerna
hävdar dock att detta agerande inte sker i strid mot
Renhållningslagen eftersom ''avfall'' inte hanteras utan det
är fråga om ''restprodukter''. Ändå motsvarar hanteringen
exakt den som utförs av kommunerna eller av kommunerna
antagna entreprenörer .
Genom agerandet från entreprenörshåll har ett juridiskt
problem uppkommit eftersom begreppet ''avfall'' inte är
definierat i lagstiftningen. Renhållningslagstiftningen och
senare tids kompletteringar av denna visar, att
avfallshanteringen också inkluderar återanvändning och
återvinning, vilket får anses innebära att även
återvinningsmaterial etc inryms i avfallsbegreppet. Några
länder på kontinenten tillämpar ett sådant utvidgat
avfallsbegrepp. I Sverige har definitionen av begreppet
''avfall'' fått en koppling till restprodukternas värde för dem
som lämnar avfallet, vilket innebär att avfall ansetts vara
sådant, som abonnenterna behövt betala för då det lämnas.
Ett antal entreprenörer accepterar emellertid inte denna
tolkning utan hävdar att det är avlämnaren, som bestämmer
om det är avfall eller ej oberoende av om han får erlägga
betalning för avlämningen eller inte.
För vissa kategorier av produkter och material har
förordningar om producentansvar utfärdats, bl a för batterier,
däck, returpapper och förpackningar. I förordningen om
producentansvar för returpapper anges syftet att
producenterna skall se till att 75 viktsprocent av de
tidningar som konsumeras i Sverige senast år 2000 samlas
in som returpapper för att materialåtervinnas eller tas om
hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt.
Förordningen om producentansvar för förpackningar anger
olika mål för återanvändning eller materialåtervinning av
skilda slag av förpackningar från och med den 1 jan 1997.
Ett antal materialbolag har bildats för att ta hand om den
praktiska delen av producentansvaret för förpackningar. Via
entreprenörer eller kommuner ska man bygga upp system för
insamling och återvinning av använda förpackningar från
hushåll, industri och andra förbrukare.
Tillämpningen av producentansvaret och den tolkning av
avfallsbegreppet som vissa entreprenörerna hävdar (se ovan)
ger dem möjlighet att välja ut de mest lönsamma
abonnenterna och avfallstyperna och för dem erbjuda
separata lösningar och så att säga lämna övriga i sticket att
ansvara för att ta hand om den mindre lönsamma
avfallshanteringen med på sikt oacceptabla
hanteringskostnader. En följd av detta är ökade risker för
illegal dumpning av avfallet. Olaglig hantering av
industriavfall genom ''smygtippning'' har observerats,
särskilt i Skåne, och annan hantering i strid med föreskrifter
som fastställts av kommunerna.
Entreprenörerna vill också lägga över en del av
hanteringsarbetet på hushållen, man talar om ''bring to-
system''. En entreprenör har t ex pågående försök med
insamling av tidningspapper på Kungsholmen i Stockholm
som innebär att konsumenterna ska bära sina gamla tidningar
till särskilda insamlingsbehållare som flyttas runt till olika
uppställningsplatser varje vardag enligt ett särskilt schema.
Dessutom kan man bara lägga i några tidningar i taget i
inkastet till dessa insamlingsbehållare. Risken är uppenbar
att ett sådant merarbete för hushållen kan leda till att många
slänger tidningspappret i hushållssoporna.
I Stockholm har kraven på fysiskt utrymme för
källsortering av hushållsavfall i äldre fastigheter och
entreprenörernas planer på att ställa upp insamlingsbehållare
för glas, tidningspapper och förpackningsmaterial redan lett
till konflikter med kommunens ansvariga organ för
stadsplanering och gatu- och fastighetsfrågor. Detta pekar på
behov av översyn även av bygglagstiftningen för att säkra
tillgången på utrymme för en rationell källsortering av
hushållsavfall, inklusive pappersåtervinning och
materialbolagens insamling av ''sina'' slag av förpackningar.
Sammantaget kan gällande lagstiftning och förordningar
faktiskt dels motverka den återanvändning och
materialåtervinning som är nödvändig för att förverkliga
kretsloppsprincipen och en uthållig och bärkraftig
samhällsutveckling, dels leda till att
renhållningslagstiftningen efter hand helt mister sin
betydelse, inte bara för industriavfall utan också för
hushållsavfall. Därmed skulle kommunernas ansvar för
avfallshanteringen i sin helhet bli ett verkningslöst
styrmedel. Det torde inte vara denna utveckling som regering
och riksdag sett framför sig när kretsloppspropositionen
behandlades och övrigt underlag under de senaste åren tagits
fram då det kraftigt underströks kommunernas övergripande
ansvar för avfallshanteringen.
Slutsatser
Vi vill med denna motion peka på riskerna för urholkning
av renhållningslagstiftningen och för tillämpningskonflikter
mellan den och lagen om producentansvar.
Oklarheter om Renhållningslagstiftningens tillämpning
leder till osäkerhet i myndigheternas agerande och medför
bl a att överträdelser inte beivras. Riksdag och regering
måste ta upp dessa problem till behandling och rättsläget
måste tydligt klargöras. Sker inte detta är det stor risk att hela
systemet kan bryta samman och ''djungelns lag'' gälla fullt
ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av översyn av bygg-,
kretslopps-, producentansvars- och renhållningslagstiftning
för att trygga de juridiska, ekonomiska och fysiska
förutsättningarna för källsortering.