Motionen tar upp vissa påvisade risker för urholkning av renhållningslagstiftningen och för tillämpningskonflikter mellan den och lagen om producentansvar som kan visa sig innebära försämringar i de juridiska, ekonomiska och fysiska förutsättningarna för källsortering. En sådan utveckling skulle motverka regeringens och riksdagens uttalade goda avsikter med kretsloppspropositionen och kommunernas övergripande ansvar för avfallshanteringen.
Lagen om producentansvar har av några entreprenadföretag i branschen börjat tolkas så att det som producerats av såväl hushåll som industri skall betraktas som restprodukter, vars hantering ej skall regleras av renhållningslagstiftningen. Det görs gällande att renhållningslagen är föråldrad och har spelat ut sin roll. Skulle detta synsätt vinna insteg kan det leda till att renhållningslagstiftningen efter hand helt mister sin betydelse, inte bara för det från resurshushållningssynpunkt i dag dåligt utnyttjade industriavfallet utan också för hushållsavfall. Därmed skulle kommunernas ansvar för avfallshanteringen i sin helhet bli ett verkningslöst styrmedel. Det torde inte vara denna utveckling som regering och riksdag sett framför sig när kretsloppspropositionen behandlades eller när man under de senaste åren kraftigt understrukit kommunernas övergripande ansvar för avfallshanteringen. Effektiv och omfattande källsortering är en viktig förutsättning för återanvändning av produkter och återvinning av komponenter och material och därmed för kretsloppssamhället och för uthållig utveckling. Därför måste de juridiska, ekonomiska, fysiska förutsättningarna för källsortering förbättras och tydligare klargöras för samtliga aktörer i verkställighetsledet.
Bakgrund
Enligt renhållningslagstiftningen har kommunerna ett grundläggande ansvar för hanteringen av hushållsavfall. Det innebär att kommunerna planerar, organiserar och på många håll också själva utför hanteringen. Flertalet kommuner anlitar dock entreprenörer för insamlingen och transporten av avfallet. Detta kommunala ansvar har lett till en rationell och väl fungerande service. I många kommuner har man utvecklat system för avancerad hushållsavfallshantering och resursbesparing genom återvinning av material och energi.
Enligt Renhållningsförordningen § 5 kan kommunerna utvidga sitt ansvar till att också gälla avfall från industrier och andra verksamheter. Ett antal kommuner, företrädesvis i storstadsområdena, har utnyttjat denna möjlighet för att få kontroll över de samlade avfallsflödena och kunna erbjuda en rationell hantering. Olika modeller tillämpas för hanteringen men i de flesta fall sköts insamling och transport av entreprenörer. Huvuddelen av landets kommuner har inte utvidgat sitt renhållningsansvar till industriavfallet. Utvecklingen av miljöskydd och återvinning har gått mycket trögt trots att entreprenörerna haft en helt fri marknad att agera på. Huvuddelen av industriavfallet deponeras. Det finns ofta en viss samordning mellan kommunerna och entreprenörerna genom att de kommunala behandlingsanläggningarna för hushållsavfall, främst deponierna, utnyttjas också för det industriella avfallet.
Ett stort hinder för en än mer utvecklad återvinning har varit bristen på marknad för återvunnet material. Kommunerna har därför framfört krav på ökade centrala styrmedel för att främja en ökad återvinning. Regering och riksdag har nu infört lagstadgat producentansvar för vissa produkter och material. Detta innebär skyldighet att ansvara fysiskt och ekonomiskt för bortforsling, återanvändning, återvinning eller slutligt omhändertagande på annat miljömässigt godtagbart sätt.
Nuläge
Under den senare tiden och i samband med den allmänna avregleringen i samhället har det kommunala ansvaret för avfallshanteringen från entreprenörshåll ifrågasatts. Direkt hantering som strider mot den ansvarsfördelning som finns enligt Renhållningslagen bedrivs också inom ramen för det kommunala ansvaret. Som exempel kan nämnas Norrtälje kommun, där tidigare verksamma företag fortsätter hanteringen av industriavfall trots att kommunen utvidgat ansvaret och genom upphandling valt en entreprenör för hanteringen av industriavfallet som är annat företag än det som tidigare var verksamt i kommunen. Entreprenörerna hävdar dock att detta agerande inte sker i strid mot Renhållningslagen eftersom ''avfall'' inte hanteras utan det är fråga om ''restprodukter''. Ändå motsvarar hanteringen exakt den som utförs av kommunerna eller av kommunerna antagna entreprenörer .
Genom agerandet från entreprenörshåll har ett juridiskt problem uppkommit eftersom begreppet ''avfall'' inte är definierat i lagstiftningen. Renhållningslagstiftningen och senare tids kompletteringar av denna visar, att avfallshanteringen också inkluderar återanvändning och återvinning, vilket får anses innebära att även återvinningsmaterial etc inryms i avfallsbegreppet. Några länder på kontinenten tillämpar ett sådant utvidgat avfallsbegrepp. I Sverige har definitionen av begreppet ''avfall'' fått en koppling till restprodukternas värde för dem som lämnar avfallet, vilket innebär att avfall ansetts vara sådant, som abonnenterna behövt betala för då det lämnas. Ett antal entreprenörer accepterar emellertid inte denna tolkning utan hävdar att det är avlämnaren, som bestämmer om det är avfall eller ej oberoende av om han får erlägga betalning för avlämningen eller inte.
För vissa kategorier av produkter och material har förordningar om producentansvar utfärdats, bl a för batterier, däck, returpapper och förpackningar. I förordningen om producentansvar för returpapper anges syftet att producenterna skall se till att 75 viktsprocent av de tidningar som konsumeras i Sverige senast år 2000 samlas in som returpapper för att materialåtervinnas eller tas om hand på ett annat miljömässigt godtagbart sätt.
Förordningen om producentansvar för förpackningar anger olika mål för återanvändning eller materialåtervinning av skilda slag av förpackningar från och med den 1 jan 1997. Ett antal materialbolag har bildats för att ta hand om den praktiska delen av producentansvaret för förpackningar. Via entreprenörer eller kommuner ska man bygga upp system för insamling och återvinning av använda förpackningar från hushåll, industri och andra förbrukare.
Tillämpningen av producentansvaret och den tolkning av avfallsbegreppet som vissa entreprenörerna hävdar (se ovan) ger dem möjlighet att välja ut de mest lönsamma abonnenterna och avfallstyperna och för dem erbjuda separata lösningar och så att säga lämna övriga i sticket att ansvara för att ta hand om den mindre lönsamma avfallshanteringen med på sikt oacceptabla hanteringskostnader. En följd av detta är ökade risker för illegal dumpning av avfallet. Olaglig hantering av industriavfall genom ''smygtippning'' har observerats, särskilt i Skåne, och annan hantering i strid med föreskrifter som fastställts av kommunerna.
Entreprenörerna vill också lägga över en del av hanteringsarbetet på hushållen, man talar om ''bring to- system''. En entreprenör har t ex pågående försök med insamling av tidningspapper på Kungsholmen i Stockholm som innebär att konsumenterna ska bära sina gamla tidningar till särskilda insamlingsbehållare som flyttas runt till olika uppställningsplatser varje vardag enligt ett särskilt schema. Dessutom kan man bara lägga i några tidningar i taget i inkastet till dessa insamlingsbehållare. Risken är uppenbar att ett sådant merarbete för hushållen kan leda till att många slänger tidningspappret i hushållssoporna.
I Stockholm har kraven på fysiskt utrymme för källsortering av hushållsavfall i äldre fastigheter och entreprenörernas planer på att ställa upp insamlingsbehållare för glas, tidningspapper och förpackningsmaterial redan lett till konflikter med kommunens ansvariga organ för stadsplanering och gatu- och fastighetsfrågor. Detta pekar på behov av översyn även av bygglagstiftningen för att säkra tillgången på utrymme för en rationell källsortering av hushållsavfall, inklusive pappersåtervinning och materialbolagens insamling av ''sina'' slag av förpackningar.
Sammantaget kan gällande lagstiftning och förordningar faktiskt dels motverka den återanvändning och materialåtervinning som är nödvändig för att förverkliga kretsloppsprincipen och en uthållig och bärkraftig samhällsutveckling, dels leda till att renhållningslagstiftningen efter hand helt mister sin betydelse, inte bara för industriavfall utan också för hushållsavfall. Därmed skulle kommunernas ansvar för avfallshanteringen i sin helhet bli ett verkningslöst styrmedel. Det torde inte vara denna utveckling som regering och riksdag sett framför sig när kretsloppspropositionen behandlades och övrigt underlag under de senaste åren tagits fram då det kraftigt underströks kommunernas övergripande ansvar för avfallshanteringen.
Slutsatser
Vi vill med denna motion peka på riskerna för urholkning av renhållningslagstiftningen och för tillämpningskonflikter mellan den och lagen om producentansvar.
Oklarheter om Renhållningslagstiftningens tillämpning leder till osäkerhet i myndigheternas agerande och medför bl a att överträdelser inte beivras. Riksdag och regering måste ta upp dessa problem till behandling och rättsläget måste tydligt klargöras. Sker inte detta är det stor risk att hela systemet kan bryta samman och ''djungelns lag'' gälla fullt ut.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av översyn av bygg-, kretslopps-, producentansvars- och renhållningslagstiftning för att trygga de juridiska, ekonomiska och fysiska förutsättningarna för källsortering.
Stockholm den 25 januari 1995 Ewa Larsson (mp)