Under förra mandatperioden infördes producentansvar för
förpackningar. Tanken är att producenterna skall ha ansvaret
för förpackningen sedan de tjänat sitt syfte och därmed bli
intresserade av att minska mängden.
Producentansvaret har införts i praktiken för glas och
returpapper. För glas gäller producentansvaret från 1 januari
1994 och för returpapper från 1 oktober 1994. Det innebär
att kommunen inte längre har ansvar för insamlandet och inte
heller får finansiera insamling via renhållningstaxan.
Miljömedvetandet har ökat i samhället under sista
decenniet. Den stora miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992
slog fast att hotet mot miljön är mänsklighetens största
utmaning och måste ha högsta prioritet. Det kommer att
krävas förändringar för att klara den utmaningen, men det
handlar om något så vitalt som förutsättningar för vidare liv
på jorden.
Större miljöengagemang och medvetenhet märks i
kommunerna framför allt på avfallssidan. De allra flesta
kommuner har en bra källsortering vad gäller glas och
returpapper. Kommuninnevånarna är påtagligt intresserade
av detta och trycker på sina politiker. Den närheten är viktig.
Man vet vem man skall ringa om papperscontainern är full
och behöver bytas mot en större eller glasigloon behöver ses
till. Kontakterna påskyndar utvecklingen mot ett
kretsloppssamhälle och är till gagn för alla. Innan
producentansvaret infördes kunde kostnaden för
källsorteringen av glas och returpapper tas ut via
hushållstaxan för sopor. Mängden hushållssopor minskade
och egentligen var det en omfördelning av kostnaden för
hushållssoporna från det osorterade till det sorterade.
Utvecklingen har sett olika ut i olika kommuner, men en
ambitiös kommun med engagerade miljöpolitiker hade alla
möjligheter att bygga ut källsorteringen rejält. Så har också
skett på många håll.
I och med producentansvaret har allt detta ändrats.
Kommunen har inte längre ansvaret för insamlingen och får
inte bekosta källsorteringen av glas och papper via
hushållstaxan. En engagerad kommunal miljöpolitiker har
förlorat möjligheterna att påverka vad som sker och kan bara
konstatera att en fråga som borde vara kommunal och nära
har lyfts bort från kommunal nivå av riksdagen. Avståndet
mellan människa och beslut har ökat. Producentansvaret med
den utformning det har fått har satt effektiva käppar i hjulet
för en utveckling som var på gång och engagerade många i
kommunerna.
Är det fel med producentansvar?
Det finns mycket som är bra med producentansvar. Tanken
att en tillverkare skall ta ansvar för produkten från vaggan
till graven har miljöpartiet de gröna utvecklat i flera motioner
tidigare. I motion 1990/91:Jo119 står bland annat att läsa:
Ställ krav på producenterna!
De som tillverkar varor måste ta ett större ansvar för vad
som händer med varorna under hela deras livscykel.
Ansvaret kan inte inskränkas till endast tillverkningen, även
de miljöproblem de orsakar under t.ex. användning och
avfallshantering måste minimeras genom att välja rätt
material och metoder.
Vid tillståndsprövning av industrier som tillverkar varor
måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi föreslår att krav ställs
på tillverkarna att upprätta livscykelspecifikationer för de
varor och produkter de tillverkar. I dessa ska redovisas vilka
miljöeffekter varan orsakar under sin livscykel och i vilken
utsträckning den kan återanvändas eller återvinnas.
Livscykelspecifikationen ska utgöra ett underlag för att ställa
krav på varuproduktionen.
Det är också bra att vi i och med producentansvaret fått mål
för återvinning av förpackningar. Att producenterna gjort allt
för att minska målsättningen kan skönjas bakom en del
poster. Målet för papp, papper och kartonger liksom målet
för plast sjönk från aviserade 65 % i Kretsloppspropositionen
till 30 % när det var dags för förordningen. Målen skall
uppnås 1 januari 1997. Det här är emellertid något som går
att ändra, vilket miljöpartiet kommer att verka för. Men
målen finns nu och producenterna känner förhoppningsvis
ansvar.
Men en del har blivit tokigt
I kommunerna har det byggts upp en bra
insamlingsorganisation för det som källsorteras ur
hushållsavfallet. Återvinningsstationer med containrar och
igloor nära bostäderna har gjort att andelen glas och papper
successivt sjunkit i hushållssoporna. Intresserade
kommuninnevånare trycker på och efterfrågar servicen.
Kommunerna har all anledning att se till att mängden sopor
som deponeras minskar. Alla vet att det kommer att bli
oerhört svårt och dyrt att anlägga nya soptippar i framtiden.
Det finns anledning att förlänga livslängden för befintliga
tippar.
Enligt producentansvaret skall ansvaret för insamlingen
tas över av producenterna. Intresset har inte precis varit
översvallande och det har varit svårt att komma till
diskussion mellan kommunerna och producenternas
återvinningsbolag om hur detta ska gå till.
Beträffande glas har Svensk GlasÅtervinning AB ansvaret.
Återvinningskravet på glas är satt till 70 % år 1997. SGÅ,
Svensk GlasÅtervinning, har tillsammans med Svenska
renhållningsverksföreningen och Kommunförbundet
undersökt glasåtervinningen i fyra kommuner. Utifrån den
studien, som visade stora skillnader mellan kommunerna,
har SGÅ förhandlat om ersättning för insamlingen med
kommunerna. Tanken är att kommunerna skall fortsätta
insamlandet på uppdrag av SGÅ.
Resultatet av dessa förhandlingar har varit nedslående. I
Götene har kommunen tröttnat och slutar med
glasåtervinning från årsskiftet 94/95. Skälet är att man
erbjudits endast hälften av den verkliga kostnaden för
glasåtervinningen av SGÅ. Eftersom man inte längre får ta
ut resten på hushållstaxan måste man äska pengar ur den
vanliga kommunkassan och konkurrera med barnomsorg,
skola och annat som också är viktigt. Det paradoxala är att
Götene får ta ut insamlingskostnad för glaset när det nu
hamnar i hushållssoporna...
I Södertälje, där ambitionen varit hög och
insamlingsverksamheten är väl utbyggd, har man valt en
annan väg. Avtalet med SGÅ är inte klart. Man har som
andra kommuner fått ett bud på ca 300 kr/ton. Det ligger
långt under den verkliga kostnaden för insamlingen, som är
nästan 500 kr/ton. Eftersom man inte vill minska på
insamlingen av glas finansieras den under 1995 av
kommunkassan, varur man anslår 1,2 miljoner kronor. I
budgeten står:
Nämnden har uppgett att kostnadstäckning behövs för att
fortsätta verksamheten med glas- och pappersinsamling då
producenterna inte ser ut att ta det ansvar
kretsloppspropositionen anger. P g a en ny lagstiftning får
inte dessa kostnader täckas av taxor utan medel motsvarande
1 200 tkr föreslås finansieras via kommunalskatten.
Enligt uppgift finns många kommuner i landet som i brist
på avtal med SGÅ fortsätter att samla in glaset som tidigare
och bekostar detta över hushållstaxan.
Avsikten med producentansvaret måste väl ha varit att få
igång en insamling, återvinning och på sikt minskning av
produkter. Vad beträffar glas och returpapper från hushållen
har effekten inte alls blivit denna. Effekten har blivit att
diskussionen har kommit att handla om själva insamlandet,
något som inte kan ha varit meningen. Kommuner med
ambitioner känner sig överkörda och möjligheter att leva upp
till innevånarnas förväntningar har omöjliggjorts. Vi måste
få ett producentansvar som ser olika ut för returpapper och
förpackningar som kommer från hushållen och för andra
produkter som bildäck och datorer, där ett producentansvar
förhoppningsvis införs och kan fungera bra.
Hur borde det vara?
Att förpackningar av glas och returpapper inte skall hamna
på tippen är alla överens om. De skall återanvändas eller
återvinnas. Detsamma gäller förpackningar av plast, där
producentansvaret inte finns än. Målet måste dock vara att
mängden förpackningar skall minska. I ett hållbart samhälle
måste dagens resursslöseri och ohämmade energianvändning
minskas radikalt. Konsumtionssamhällets mönster måste
brytas.
Producentansvaret för returpapper och förpackningar
måste vara utformat på ett sådant sätt att det endast lönar sig
för producenten att minska mängden material. Med dagens
producentansvar lönar det sig mest att försöka smita från
insamlingsansvaret. En kommun som är ambitiös och vill ha
en hög servicenivå med många behållare ska kunna ha det i
framtiden. Med dagens producentansvar blir det omöjligt.
Med en betalning per ton oavsett servicenivå kommer en
ambitiös kommun inte att få kostnadstäckning, om man inte
tar ut mellanskillnaden via skattsedeln.
Inför producentavgift
Inför istället producentavgift för returpapper, glas och
andra förpackningar i hushållsavfallet. Låt kommunerna
bibehålla insamlingsansvaret. Den organisationen fungerar
redan och har många fördelar som anförts ovan.
Producentavgiften skall betalas av producenterna och vara så
tilltagen, att den ger full kostnadstäckning för hanteringen i
kommunerna. Den skall naturligtvis variera för olika
produktslag och måste ha en miljöprofil där förpackningar
av glas och papper gynnas framför plast. Producenterna skall
åläggas att köpa in allt som samlas in i kommunerna. Idag
kan kommunerna inte satsa på källsortering. Ingen vet just
nu hur det blir i framtiden. Producentansvaret har, istället för
att få igång utvecklingen, lagt en död hand över alla
kommunala initiativ som var på gång och allt engagemang
som fanns. Det är dags att bryta den spiralen!
Utformningen av producentavgiften skall bestämmas av
riksdagen. Att som nu tvinga kommuner att förhandla med
producenterna fungerar inte. Insamlingen kommer emellan
och därmed det egentligen handlade om: en bättre
källsortering och en högre grad av återanvändning och
återvinning.
Med en producentavgift kan en kommun ha ett högre
insamlingsmål än det som anges i förordningen om
producentansvar. 70 % återanvändning eller återvinning för
glas är ett mål som flera kommuner redan passerat. Med
producentavgift och insamlingen kvar i kommunens regi
finns möjligheter för intresserade och ambitiösa
kommunpolitiker att driva på utvecklingen.
Kommuninnevånarna vet var besluten tas och kan ställa
politiker till svars om man anser servicenivån för låg.
Insamlingsmålet 70 % måste gälla för hela landet och om det
skall nås krävs engagemang och initiativ på många håll.
Det är viktigt att miljöfrågor hanteras nära människor. Hur
vi skall lyckas med mänsklighetens största utmaning, som
det uttrycktes på Riokonferensen, handlar mycket om att
förändra attityder. Vi måste ändra vårt beteende. Därför är
arbetet med att ta fram lokala Agenda 21 så viktigt. 200
kommuner har inlett dialoger med skolor, föreningar och
näringsliv för att engagera medborgarna i detta så viktiga
arbete. Avfallsfrågan är en fråga som engagerar. Så mycket
viktigare att vi hittar ett system som gör att källsorteringen
blir en kommunal angelägenhet igen. För det krävs
förändring i förordningen om producentansvar.
Med en producentavgift finns bara ett sätt för
producenterna att minska sina kostnader, nämligen att
minska mängden förpackningar.
Att idag få veta att kommuner inte bara tänker utan också
upphör med glasinsamling på grund av producentansvarets
utformning är helt förkastligt. Ett hållbart samhälle är en
förutsättning för att klara mänsklighetens största utmaning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en ändring i
förordningen om producentansvar för glasförpackningar och
förpackningar av wellpapp så att källsorteringen åter blir en
kommunal angelägenhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa en producentavgift på
förpackningar av wellpapp och glas och andra förpackningar
som ingår i hushållsavfallet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om producentansvaret.
Stockholm den 24 januari 1995
Gudrun Lindvall (mp)
Birger Schlaug (mp)
Per Lager (mp)
Eva Goe s (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Gunnar Goude (mp)
Kia Andreasson (mp)
Barbro Johansson (mp)