Ett av de största miljöproblemen i Sydsverige i allmänhet
och i Skåne i synnerhet är det överskott av kväve som
förorenar både luft och vatten. Det handlar då inte minst om
ett omfattande kväveläckage från jordbruksmark och
jordbruksproduktion som via bl.a. åsystemen letar sig ut i
sjöar och hav.
Vi kan konstatera att kväve- och fosforutsläppen till
vattendrag, insjöar och hav ökat under hela 1900-talet. Detta
har lett till övergödning vilken i sin tur inneburit att alger
brett ut sig, vattnen grönfärgats och grumlats, fisken
försvunnit, igenväxning skett och förutsättningarna för
friluftslivet väsentligt försämrats.
Vad gäller en kommande broförbindelse över Öresund har
debatten om miljöeffekterna varit omfattande. En hård
miljöprövning av bron har förstås varit nödvändig men vi
måste samtidigt konstatera att när det gäller de sedan
decennier reellt existerande -- och större -- problemen med
kväveutsläpp från jordbruket har debatten varit lågmäldare
och åtgärderna för att komma till rätta med problemen
relativt blygsamma.
Miljödelegationen västra Skåne pekade på problemens
omfattning och behovet av åtgärder men det återstår i allt
väsentligt att genomföra dem.
En del har förvisso hänt på området. Eslöv, Höör och
Hörby kommuner har framgångsrikt deltagit i förbättringen
av Ringsjöarna i Skåne. I denna sanering prioriterades en
begränsning av fosfortillförseln, vilken också mer än
halverats. Kvävetillförseln har däremot inte gått ner i samma
utsträckning.
I dag genomförs eller förbereds en rad liknande projekt för
att minska kväveläckaget till Saxån, Höje å och Kävlingeån.
Kommunerna arbetar med miljöskyddslagen när det gäller
alla fasta anläggningar som reningsverk, lantbruksföretag
och enskilda fastigheters avlopp. Genom dessa insatser
kommer främst fosforn att reduceras.
Men kväveutsläppen kommer till 90 % från den odlade
marken varför det är synnerligen viktigt att göra insatser där.
Till detta arbete hör anläggandet av skyddszoner på ca 5--10
meter längs vattendragen, anläggande av dammar och/eller
våtmarker i anslutning till vattendraget.
Ett ha dammyta beräknas ge ca 1 tons kvävereducering och
ett ha våtmark ca 500 kg per ha. För att t.ex. nå full effekt
inom Brååns avvattningsområde (4 mils löpsträcka inom
Eslövs kommun med utlopp i Kävlingeån) uppskattas att 82
km skyddszoner behövs motsvarande 43 ha, 150 ha dammar
och 55 ha våtmarker. Kvävereduktionen uppskattas till 177
ton per år med dessa åtgärder. Anläggningskostnaderna
beräknas till 20--35 miljoner kronor och markersättningen
till 4,6 miljoner kronor. Samma förhållande och behov råder
i de flesta åarna i det sydsvenska odlingslandskapet.
För att stimulera tillkomsten av dammar betalar
kommunerna lantbrukaren ett arrende motsvarande 10 år för
förlust av odlingsinkomst och i vissa vattendrag betalas
anläggningskostnaden också. Detta gäller t.ex. Saxån där
landstingets miljövårdsfond har anslagit en summa pengar
för detta projekt.
Trots detta kan det vara svårt att övertyga lantbrukarna om
dessa åtgärders nytta för miljön. Tillkomsten av skötsellagen
som fr.o.m. 1995 medför tvång på grön mark på minst 60 %
av en gårds odlingar kommer även att hjälpa till i dessa
strävanden.
En damm bör ses som en tillgång även för
lantbruksföretaget, då den kan användas till bevattning m.m.
Åtgärder som måste till på fasta anläggningar kan i
slutskedet tvingas fram med stöd av miljöskyddslagen.
Åtgärder som krävs för att förhindra markläckage från odlad
mark är emellertid endast reglerade i skötsellagen när det
gäller tillförsel av gödsel på vintern. Övriga nödvändiga
åtgärder nära vattendraget och ägnade att förhindra
utläckage direkt från mark eller via dräneringsledning vidtas
helt på frivillig väg från fastighetsägarens sida.
Ett åtgärdsprogram med dammar och våtmarker ger en
effektiv rening till en förhållandevis låg kostnad. Ett mera
konsekvent genomförande kräver dock att miljöskyddslagen
ändras så att den ger tillsynsmyndigheten möjlighet att vid
behov ålägga markägarna ett genomförande. Likaså bör en
eventuell fördelning av kostnadsansvaret mellan markägarna
och de lokala och regionala tillsynsmyndigheterna regleras.
För att minska kväveläckaget till våra sjöar och hav krävs
en hel rad åtgärder. Den föreslagna lagändringen är en av
dem och ägnad att förbättra förutsättningarna att bedriva
detta miljöarbete.
En annan åtgärd som vi särskilt skulle vilja peka på är
möjligheten att använda beredskapsarbeten för att
genomföra själva arbetet; anlägga de dammar,
översilningsanläggningar m.m. som krävs.
För närvarande är arbetslösheten mycket hög och det kan,
även om en offensiv sysselsättningspolitik bedrivs, förväntas
ta tid innan arbetslösheten pressats ner till acceptabla nivåer.
Vi menar att beredskapsinsatser på nämnda områden, och
inom ramen för en arbetsmarknadspolitik där arbetslinjen
hävdas, med lätthet kan motiveras. En sådan satsning skulle
innebära att arbetslösa kunde erbjudas meningsfull
sysselsättning och att miljöarbetet samtidigt fördes framåt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att minska
kväveutsläppen i sjöar och hav.