Problemen med luftföroreningar omfattar allt från lokala
hälsoproblem i städerna till globala problem som
försurningen och växthuseffekten. Luftföroreningarna
kommer från många olika samhällssektorer.
Riksdagen har beslutat om målsättningar för hur mycket
utsläppen av olika luftföroreningar ska minska. De konkreta
åtgärderna för att nå dessa mål är emellertid inte tillräckliga.
Det finns ingen direkt koppling mellan riksdagens miljömål
och de åtgärder som beslutas till miljölagstiftningen. För att
lösa problemen med utsläppen till luft måste politiken ändras
på en rad områden. I vår finansmotion föreslår vi
förändringar av den ekonomiska politiken i syfte att minska
miljöproblemen.
Riksdagens mål klaras inte
Utsläppen av svaveldioxid har minskat med 80% mellan
åren 1980 och 1992. Därmed är riksdagens målsättning
avklarad. För kväveoxider kommer den alltför låga
målsättningen på 30% inte att nås. Målet att stabilisera
utsläppen av koldioxid på 1990 års nivå kan inte nås utan
ytterligare åtgärder. Riksdagsmajoriteten har alltså
misslyckats när det gäller att låta handling följa ord.
Här nedan beskrivs riksdagens målsättningar för att
minska utsläppen av luftföroreningar och miljöpartiets mål
som är anpassade efter ''naturens krav''.
Målsättningar att minska utsläpp 1980--1995
Riksdagen
Miljöpartiet de Gröna
SO 2
80
%
90 %
NOX
30 %
70 %
Kolväten
50 % (år 1988--2000)
75 %
CO 2
inte
ökas
85 % (till år 2013)
Försurning och skogsdöd
Nedfallet av svaveldioxid och kväveoxider orsakar både
sänkta pH-värden, som leder till att aluminium löses ut, och
förändrad näringsstatus i marken. Träden angrips också av
fotokemiska oxidanter t.ex. ozon. Utsläppen av kolväten och
kväveoxider leder till att marknära ozon bildas och därför
måste utsläppen av dessa minska för att ozonbildningen ska
minska.
Försurningen av mark och vatten löser också ut farliga
metaller. Detta kan leda till höjda metallhalter i dricksvatten
och föda och därigenom få effekter på människors hälsa.
Utsläppen av försurande ämnen måste minska radikalt för
att nå en så låg nivå som naturen kan bära.
Luftföroreningarna är gränsöverskridande varför det är
nödvändigt att satsa på ett internationellt samarbete. För att
dämpa de akuta försurningsproblemen är det nödvändigt att
tillgripa kalkning.
Ozonskiktet
Ett flertal kemiska ämnen bryter ner det skyddande
ozonskiktet. Det största hotet mot ozonskiktet anses komma
från s.k. freoner (kolfluorkolväten). Den huvudsakliga
användningen av CFC har fasats ut till årsskiftet 1994/95.
Riksdagen har antagit ett mål att HCFC (de icke fullständigt
halogenerade freonerna) fr.o.m. den 1 januari 1996 främst
skall användas där de ersätter ämnena CFC, halon,
koltetraklorid, 1,1,1-trikloretan och HBFC. Vi anser att även
HCFC måste avvecklas omgående. HCFC är inte lika
skadliga för ozonskiktet som de föreningar de ersätter, men
de bör ersättas med ämnen som inte har någon påverkan på
ozonskiktet.
Lustgas (N 2O)
utgör också ett hot mot ozonskiktet. Lustgasen
kommer till största delen från naturliga processer i marken,
men biltrafiken är också en betydande källa.
Växthuseffekten
Den ökade koldioxidhalten i atmosfären beror framför allt
på förbränningen av fossila bränslen, men även på
skövlingen av världens skogar och då i synnerhet
regnskogarna. Detta kan leda till en kraftig höjning av
temperaturen -- den s.k. växthuseffekten. Denna
klimatförändring kan få mycket allvarliga konsekvenser.
Därför är det inte längre möjligt att basera en stor del av
jordens energiförsörjning på fossila bränslen.
Andra luftföroreningar som bidrar till växthuseffekten är
freoner; dikväveoxid och metanutsläppen i form av naturgas
vid kolbrytning och myrdikning är betydande.
Skogsbruk
Skogens andel av barr- och lövträd har betydelse för
tillståndet i skogsmark eftersom barrskog leder till att pH-
värdet i marken sjunker snabbare. Ett sätt att motverka
försurningen av skogsmark är att öka inslaget av lövträd. I
försurningskänsliga områden bör ett lövskogsinslag på 30%
eftersträvas. Markanvändningen ska inte heller få ändras från
lövskogsdominerad mark till barrskogsdominerad i
försurningskänsliga områden.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att åtgärder bör vidtas för att
minska utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider och kolväten
så att ozonbildningen vid markytan inte överstiger den nivå
som naturen tål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot användning av HCFC,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att lövskogsinslaget inom försurningskänsliga delar av
landet bör öka i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ändrad markanvändning av
jordbruksmark och lövskogsdominerad mark till
barrskogsdominerad mark förbjuds inom
försurningskänsliga områden.
Stockholm den 24 januari 1995
Marianne Samuelsson (mp)
Birger Schlaug (mp)
Gudrun Lindvall (mp)
Elisa Abascal Reyes (mp)
Gunnar Goude (mp)
Peter Eriksson (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Kia Andreasson (mp)
Ewa Larsson (mp)