Naturvårdsverket granskade i sin rapport 3815 --
''Miljötillsynen i Sverige'' -- miljöskyddslagens tillämpning
under andra halvåret 1989.
För att bedriva vissa typer av miljöfarlig verksamhet krävs
tillstånd enligt ML. För andra verksamheter är endast en
anmälan erforderlig.
Resultatet av undersökningen visar att det vid dess
genomförande fanns totalt ca 6 700
anläggningar som är tillståndspliktiga. Av dessa hade
mindre än hälften, eller ca 3 100,
tillstånd. Av de ca 3 600
anläggningar som saknar tillstånd har dock ca 1 300
s.k. dispensbeslut från tiden före 1981. Av de
tillståndspliktiga anläggningarna saknar 3 815,
dvs. 57 %,
kontrollprogram som är godkända eller förelagda.
Av detta kan man dra flera slutsatser:
1. Tillsynen över tillståndspliktiga verksamheter har varit
klart otillräcklig, bl.a. eftersom kontrollprogram saknas.
2. Många av de tillståndspliktiga verksamheterna saknar
grundläggande regleringar, dvs. tillstånd och
kontrollprogram för att en fullgod tillsyn skall kunna
bedrivas.
3. Det kvarstår ett omfattande arbete för tillstånds- och
tillsynsmyndigheterna vad gäller prövning av
tillståndspliktiga anläggningar som saknar eller har
otidsenliga tillstånd. Likaså krävs kraftfulla åtgärder för att
ta fram kontrollprogram för de anläggningar som i dag
saknar godtagbara sådana.
4. Ett stort antal utövare av tillståndspliktig verksamhet
förprövar inte verksamheten, trots skyldighet enligt lag.
Vad gäller anmälningspliktiga verksamheter fanns totalt
11 300
anläggningar om man bortser från dem som är osäkra
(jordbruk) på grund av en oklar definition i
miljöskyddsförordningen (MF). För ca 5 500
anläggningar, dvs. 49 %
av de anmälningspliktiga anläggningarna, hade inte
gjorts någon formell anmälan eller på annat sätt lämnats en
fullständig redovisning för verksamheten. Av de
anmälningspliktiga anläggningarna hade ca 1 270
kontrollprogram, dvs. endast 11 %.
Det
kan med dessa utgångspunkter konstateras att:
1. Tillsynen över anmälningspliktiga anläggningar har
varit otillräcklig, bl.a. genom att kontrollprogram i så stor
utsträckning saknas.
2. Grundläggande uppgifter såsom anmälan och
kontrollprogram saknas ofta. Detta gör det svårare att
bedriva en godtagbar tillsyn.
3. För de anmälningspliktiga anläggningarna kvarstår ett
stort arbete för miljö- och hälsoskyddsnämnderna med att
handlägga anmälningsärendena.
4. Ett stort antal av utövarna av anmälningspliktig
verksamhet anmäler inte verksamhet, trots skyldighet enligt
lag.
Ovan beskrivna förhållanden måste betecknas som helt
oacceptabla och står i skarp kontrast till de mål för
miljöpolitiken som riksdagen fastlagt.
Orsakerna till de påtagliga bristerna i miljöskyddsarbetet
står dels att finna i bristande resurser men också i en klart
otillräcklig samordning av miljöskyddsarbetet mellan
myndigheter och andra intressenter på olika nivåer. Det
gäller därför att skapa förutsättningar för en bättre
samordning och ett utvidgat samarbete mellan olika
myndigheter, fackliga organisationer och
miljöorganisationer.
De erfarenheter som Miljödelegation Västra Skåne
redovisar i betänkande SOU 1990:93 kan härvidlag tjäna
som förebild. Delegationen konstaterar bl.a.:
Centralt utfärdade bestämmelser och anvisningar för
kemikaliehantering och miljöskydd är som regel mest
effektiva även i det lokala perspektivet. Men den lokala
tillsynen behövs, både för att genomföra centralt fattade
beslut och regler och för att komplettera dem med lokala
åtgärder.
Samtidigt slås i denna utredning fast att det inte räcker med
lagar och förordningar, föreskrifter och allmänna råd utan att
det också behövs resurser på alla nivåer. ''De som skall
arbeta med tillsynen behöver vara direkt involverade i
handledda tillsynsprojekt.''
Den tillsyn som skyddsombuden utför bör kunna utökas
till att omfatta även arbetet med tillsynen av den yttre miljön.
Ett kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan regionala
skyddsombud och miljö- och hälsoskyddsinspektörer bör
kunna komma båda till godo. Även Yrkesinspektionen skulle
kunna ingå i det lokala tillsynssamarbetet.
Mot bakgrund av att utredningen redovisade sina förslag
redan för fem år sedan och att bl.a. Naturvårdsverket i sina
granskningar kunnat påvisa synnerligen allvarliga brister i
såväl miljökontroll som vad gäller respekt för gällande
anmälningsplikt m.m. är det nu hög tid att föreslagna
åtgärder blir genomförda utan ytterligare dröjsmål.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av större resurser och bättre
samordning i miljötillsynsarbetet.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)