Övergödningen är ett av våra allra största miljöproblem
vad gäller hav och vatten. Algblomning, syrebrist,
svavelvätebildning och döda bottnar har under
sommarmånaderna de senaste åren regelbundet rapporterats
från landets sydliga kustvatten. Detta är följden av att våra
kustvatten får motta en alltför stor tillförsel av närsalter, dvs.
de blir övergödda.
De syrefria bottnarna breder ut sig över allt större
områden. Syrebristen har t.ex. medfört att ungefär hälften av
den egentliga Östersjöns botten, dvs. nästan 100 000
kvadratkilometer, kan betecknas som något av en
biologisk öken.
Missbildningar och fortplantningsstörningar hos fisk visar
en kraftigt ökad frekvens. Förändringar i
planktonsammansättningen, som är basen i den marina
näringskedjan liksom minskningar av antalet sjöfåglar i
områden både i och kring Nordsjön och Västerhavet är andra
tydliga tecken på att den marina miljön är utsatt för allvarliga
och djupgående ekologiska störningar. Havskräftan är så gott
som utrotad på djupbottnarna från Kullen i söder till
Glommens fiskeläge i Halland i norr. I Kattegatt och delar
av Skagerrak återkommer syrebristen och bottendöden varje
höst. Det har gått drygt tio år sedan de första larmsignalerna
kom.
Undersökningar visar också på en akut syrebrist i delar av
Öresunds och Skäldervikens bottenområden. I Öresund
breder ett ökenliknande landskap ut sig. Delar av sundets
botten täcks av väldiga gipsberg, som bitvis höjt bottennivån
upp till ett tiotal meter. Även tungmetaller och organiska
miljögifter har uppmätts i bottensedimenten.
Kunskaperna om orsakssambanden är i och för sig
begränsade men ändå tillräckliga för att skapa underlag för
vissa konkreta åtgärder. Sålunda är det känt att
massaindustrins klorutsläpp orsakar missbildningar och
fortplantningsstörningar hos fisk. Gifter som PCB, DDT,
Toxafen, Lindan och andra klorerade organiska föreningar
koncentreras i livet i havet och hämmar tillväxt, utveckling
och immunförsvar. Närsaltsutsläppen från jordbruket leder
till övergödning och ökande syreförbrukning i havet.
Trafikavgaserna är ytterligare en mycket påtaglig
föroreningskälla.
Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad viktiga
åtgärder för att komma till rätta med miljöstörningarna. Hit
hör bl.a. de aktiva insatserna på det internationella planet, det
särskilda åtgärdsprogrammet för Laholmsbukten, ökad
satsning på miljövårdsforskning och särskilda program för
miljökvalitetsövervakning. Med stöd av paragraf 8a i
Miljöskyddslagen (ML) kan regeringen utfärda generella
föreskrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga
vattenområden. Efter riksdagsbeslut i juni l988 utvidgades
lagen så att regeringen kan förklara ett visst område som
Miljöskyddsområde. Bestämmelsen ger utöver vad som
förut gällt också möjligheter att skydda miljön mot
luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Som
exempel på områden som bör uppmärksammas anges i
regeringens prop. l987/88:85 västra Skåne med bl.a.
Skälderviken och Öresund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har upprättat ett
miljövårdsprogram med särskild aktionsplan för Malmöhus
län, och den socialdemokratiska regeringen tillsatte en
särskild miljödelegation för västra Skåne med uppgift att ta
fram ett konkret åtgärdsprogram mot de allt mera besvärande
belastningarna på miljön i detta område. Miljödelegation
Västra Skåne avlämnade i december 1990 sitt betänkande --
''Miljön i Västra Skåne'' (År 2000 i våra händer) -- SOU
1990:93. Även länsstyrelsen i Kristianstads län har tidigare
upprättat ett miljövårdsprogram.
Då det sålunda nu föreligger ett mycket omfattande
beslutsunderlag torde beslut om konkreta insatser för att
förbättra miljösituationen i västra Skåne kunna fattas utan
ytterligare dröjsmål. En av de första åtgärder som därvidlag
kan genomföras är en utökning av kontrollen av
vattenmiljön. Runt Sveriges kuster finns 190 stationer som
mäter föroreningshalterna. Endast ett mindre antal av dessa
stationer finns i de sydliga länen. Längs det starkt förorenade
Öresund behövs en kraftig utökning av antalet sådana
mätstationer.
Det är av yttersta vikt att den marinekologiska kompetens
som finns inom regionen med anknytning till Lunds
Universitet kan behållas och förstärkas. Regionen är redan
utsatt för starka miljöbelastningar, och den biologiska
situationen i Öresund är t.ex. knappast alls utforskad.
Projekteringen av den fasta förbindelsen över Öresund gör
det särskilt angeläget med oberoende
miljökonsekvensanalyser. I detta sammanhang finns det
anledning att ta fasta på det förslag till inrättande av ett
Skånes Havsvärn som föreslogs av Miljödelegation Västra
Skåne.
Delegationens undersökningar visade att stora
förändringar av kustvattnet pågår, men att kontrollen av såväl
allmänna förändringar som lokala utsläpp uppvisar
synnerligen stora brister. De största utsläppen till våra
kustvatten av näringsämnen från jordbruk och industrier
kommer från regionen. Halterna av tungmetaller i fisk är
höga. Kustkontrollprogrammet för Öresund bör revideras.
Kompetens på kustvattnet, främst Öresund, måste finnas i
området eftersom Öresund skiljer sig markant från andra
kusthav. Det är samtidigt angeläget att beakta de förslag
Miljödelegationen redovisade om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt.
Miljöskyddsdelegationens omfattande inventering och
konkreta åtgärdsprogram uppmärksammas av någon
anledning inte i årets budgetproposition. Det finns därför
anledning att lyfta fram ytterligare ett av delegationens
förslag, nämligen tanken att försöka få till stånd ett Skånes
Miljö- och Naturvärn, dvs. en enhet knuten till någon
beslutande operativ regional organisation och som lämpligen
kunde delfinansieras genom att SNV fick en geografisk
sektorsenhet knuten till denna organisation. Erfarenheterna
visar att miljöskyddet, som en följd av de utvidgade
ambitioner den i mitten av 1980-talet initierade
regeringspolitiken på miljöområdet gett uttryck för, ställer
ökade krav inte bara på resursfördelning utan också på
integritet och oberoende hos de regionala miljö- och
naturvårdsmyndigheterna.
Med nuvarande starka integration mellan olika funktioner
inom länsstyrelserna har miljöfrågorna i flera fall kommit att
underordnas andra intressen, t.ex. företagsetablering och
krav på utvidgade vägtransporter. Miljö- och
naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför trycket från
miljöstörande industrier som ställt krav på en låg miljöprofil
som villkor för ett visst antal sysselsättningstillfällen. Allt
talar sålunda för att initierande, samordnande och forskande
aktiviteter inte bör kopplas samman med övervakande.
Riksdagen har beslutat att tillförseln av närsalter till våra
kustvatten skall minska. Tillförseln av kväve skall enligt
riksdagens miljömål och internationella överenskommelser
reduceras med 50 %
till 1995. Det står nu helt klart att detta miljömål inte
kommer att kunna uppnås enbart med beslutade och hittills
genomförda åtgärder. Sålunda krävs ytterligare insatser för
att nå de av riksdagen fastställda miljömålen.
Kväveläckaget från skogs- och jordbruksmark är den totalt
sett största kvävekällan. Skogsmarksläckaget ökar dessutom
kontinuerligt. Genom tidigare dränering och torrläggning av
våtmarker transporteras i dag vattnet och dess närsalter
snabbt och effektivt mot kusten. Genom torrläggningen har
också våtmarkernas funktion som naturens egna biologiska
reningsverk gått förlorad. I dag inser vi att våtmarkernas
(dvs. bakteriernas) förmåga att reducera kvävehalten
(denitrifikation) kan vara ett mycket kostnadseffektivt sätt att
rena vattnet. Våtmarkernas betydelse markeras idag genom
bl a regeringens beslut att förbjuda ny dränering och
torrläggning av våtmarker i södra Sverige.
Många kommuner i södra Sverige har påbörjat projekt för
att anlägga skyddszoner och återskapa våtmarker utmed
vattendragen för att därigenom både kunna vidta
vattenrenande åtgärder och samtidigt kunna vinna värdefulla
natur- och rekreationsområden. För att kunna genomföra
större projekt, särskilt i starkt uppodlade områden, krävs
trots allt stora ekonomiska investeringar. Detta leder till att
planerna inte kan eller endast delvis kan genomföras.
Sammanfattningsvis kan konstateras att redan idag
angelägna miljövårdsprojekt försenas i brist på medel.
För att stimulera och påskynda arbetet med att anlägga
skyddszoner och återskapa våtmarker bör det finnas statliga
bidrag som kan utgå till kommuner och vattenvårdsförbund
för ovannämnda angelägna miljövårdande ändamål. Det är
viktigt att både kust- och inlandskommunernas
miljövårdsarbete stimuleras så att kustkommunerna kan få
den hjälp som oundgängligen krävs för att miljömålen i form
av produktiva och biologiskt livskraftiga kustvatten ska
uppnås.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande
av ett Skånes miljö- och naturvärn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en utökning av antalet
mätstationer för miljökontroll i Öresund,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om marint skydd med
reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
samverkansprogram med kommunerna i syfte att finansiera
angelägna miljövårdsprojekt i enlighet med vad som anförts
i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)
Birthe Sörestedt (s)
Bo Bernhardsson (s)
Karin Wegestål (s)