Övergödningen är ett av våra allra största miljöproblem vad gäller hav och vatten. Algblomning, syrebrist, svavelvätebildning och döda bottnar har under sommarmånaderna de senaste åren regelbundet rapporterats från landets sydliga kustvatten. Detta är följden av att våra kustvatten får motta en alltför stor tillförsel av närsalter, dvs. de blir övergödda.
De syrefria bottnarna breder ut sig över allt större områden. Syrebristen har t.ex. medfört att ungefär hälften av den egentliga Östersjöns botten, dvs. nästan 100 000 kvadratkilometer, kan betecknas som något av en biologisk öken.
Missbildningar och fortplantningsstörningar hos fisk visar en kraftigt ökad frekvens. Förändringar i planktonsammansättningen, som är basen i den marina näringskedjan liksom minskningar av antalet sjöfåglar i områden både i och kring Nordsjön och Västerhavet är andra tydliga tecken på att den marina miljön är utsatt för allvarliga och djupgående ekologiska störningar. Havskräftan är så gott som utrotad på djupbottnarna från Kullen i söder till Glommens fiskeläge i Halland i norr. I Kattegatt och delar av Skagerrak återkommer syrebristen och bottendöden varje höst. Det har gått drygt tio år sedan de första larmsignalerna kom.
Undersökningar visar också på en akut syrebrist i delar av Öresunds och Skäldervikens bottenområden. I Öresund breder ett ökenliknande landskap ut sig. Delar av sundets botten täcks av väldiga gipsberg, som bitvis höjt bottennivån upp till ett tiotal meter. Även tungmetaller och organiska miljögifter har uppmätts i bottensedimenten.
Kunskaperna om orsakssambanden är i och för sig begränsade men ändå tillräckliga för att skapa underlag för vissa konkreta åtgärder. Sålunda är det känt att massaindustrins klorutsläpp orsakar missbildningar och fortplantningsstörningar hos fisk. Gifter som PCB, DDT, Toxafen, Lindan och andra klorerade organiska föreningar koncentreras i livet i havet och hämmar tillväxt, utveckling och immunförsvar. Närsaltsutsläppen från jordbruket leder till övergödning och ökande syreförbrukning i havet. Trafikavgaserna är ytterligare en mycket påtaglig föroreningskälla.
Den socialdemokratiska regeringen vidtog en rad viktiga åtgärder för att komma till rätta med miljöstörningarna. Hit hör bl.a. de aktiva insatserna på det internationella planet, det särskilda åtgärdsprogrammet för Laholmsbukten, ökad satsning på miljövårdsforskning och särskilda program för miljökvalitetsövervakning. Med stöd av paragraf 8a i Miljöskyddslagen (ML) kan regeringen utfärda generella föreskrifter till skydd för särskilt föroreningskänsliga vattenområden. Efter riksdagsbeslut i juni l988 utvidgades lagen så att regeringen kan förklara ett visst område som Miljöskyddsområde. Bestämmelsen ger utöver vad som förut gällt också möjligheter att skydda miljön mot luftförorenande och annan miljöfarlig verksamhet. Som exempel på områden som bör uppmärksammas anges i regeringens prop. l987/88:85 västra Skåne med bl.a. Skälderviken och Öresund.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har upprättat ett miljövårdsprogram med särskild aktionsplan för Malmöhus län, och den socialdemokratiska regeringen tillsatte en särskild miljödelegation för västra Skåne med uppgift att ta fram ett konkret åtgärdsprogram mot de allt mera besvärande belastningarna på miljön i detta område. Miljödelegation Västra Skåne avlämnade i december 1990 sitt betänkande -- ''Miljön i Västra Skåne'' (År 2000 i våra händer) -- SOU 1990:93. Även länsstyrelsen i Kristianstads län har tidigare upprättat ett miljövårdsprogram.
Då det sålunda nu föreligger ett mycket omfattande beslutsunderlag torde beslut om konkreta insatser för att förbättra miljösituationen i västra Skåne kunna fattas utan ytterligare dröjsmål. En av de första åtgärder som därvidlag kan genomföras är en utökning av kontrollen av vattenmiljön. Runt Sveriges kuster finns 190 stationer som mäter föroreningshalterna. Endast ett mindre antal av dessa stationer finns i de sydliga länen. Längs det starkt förorenade Öresund behövs en kraftig utökning av antalet sådana mätstationer.
Det är av yttersta vikt att den marinekologiska kompetens som finns inom regionen med anknytning till Lunds Universitet kan behållas och förstärkas. Regionen är redan utsatt för starka miljöbelastningar, och den biologiska situationen i Öresund är t.ex. knappast alls utforskad. Projekteringen av den fasta förbindelsen över Öresund gör det särskilt angeläget med oberoende miljökonsekvensanalyser. I detta sammanhang finns det anledning att ta fasta på det förslag till inrättande av ett Skånes Havsvärn som föreslogs av Miljödelegation Västra Skåne.
Delegationens undersökningar visade att stora förändringar av kustvattnet pågår, men att kontrollen av såväl allmänna förändringar som lokala utsläpp uppvisar synnerligen stora brister. De största utsläppen till våra kustvatten av näringsämnen från jordbruk och industrier kommer från regionen. Halterna av tungmetaller i fisk är höga. Kustkontrollprogrammet för Öresund bör revideras. Kompetens på kustvattnet, främst Öresund, måste finnas i området eftersom Öresund skiljer sig markant från andra kusthav. Det är samtidigt angeläget att beakta de förslag Miljödelegationen redovisade om marint skydd med reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt.
Miljöskyddsdelegationens omfattande inventering och konkreta åtgärdsprogram uppmärksammas av någon anledning inte i årets budgetproposition. Det finns därför anledning att lyfta fram ytterligare ett av delegationens förslag, nämligen tanken att försöka få till stånd ett Skånes Miljö- och Naturvärn, dvs. en enhet knuten till någon beslutande operativ regional organisation och som lämpligen kunde delfinansieras genom att SNV fick en geografisk sektorsenhet knuten till denna organisation. Erfarenheterna visar att miljöskyddet, som en följd av de utvidgade ambitioner den i mitten av 1980-talet initierade regeringspolitiken på miljöområdet gett uttryck för, ställer ökade krav inte bara på resursfördelning utan också på integritet och oberoende hos de regionala miljö- och naturvårdsmyndigheterna.
Med nuvarande starka integration mellan olika funktioner inom länsstyrelserna har miljöfrågorna i flera fall kommit att underordnas andra intressen, t.ex. företagsetablering och krav på utvidgade vägtransporter. Miljö- och naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför trycket från miljöstörande industrier som ställt krav på en låg miljöprofil som villkor för ett visst antal sysselsättningstillfällen. Allt talar sålunda för att initierande, samordnande och forskande aktiviteter inte bör kopplas samman med övervakande.
Riksdagen har beslutat att tillförseln av närsalter till våra kustvatten skall minska. Tillförseln av kväve skall enligt riksdagens miljömål och internationella överenskommelser reduceras med 50 % till 1995. Det står nu helt klart att detta miljömål inte kommer att kunna uppnås enbart med beslutade och hittills genomförda åtgärder. Sålunda krävs ytterligare insatser för att nå de av riksdagen fastställda miljömålen.
Kväveläckaget från skogs- och jordbruksmark är den totalt sett största kvävekällan. Skogsmarksläckaget ökar dessutom kontinuerligt. Genom tidigare dränering och torrläggning av våtmarker transporteras i dag vattnet och dess närsalter snabbt och effektivt mot kusten. Genom torrläggningen har också våtmarkernas funktion som naturens egna biologiska reningsverk gått förlorad. I dag inser vi att våtmarkernas (dvs. bakteriernas) förmåga att reducera kvävehalten (denitrifikation) kan vara ett mycket kostnadseffektivt sätt att rena vattnet. Våtmarkernas betydelse markeras idag genom bl a regeringens beslut att förbjuda ny dränering och torrläggning av våtmarker i södra Sverige.
Många kommuner i södra Sverige har påbörjat projekt för att anlägga skyddszoner och återskapa våtmarker utmed vattendragen för att därigenom både kunna vidta vattenrenande åtgärder och samtidigt kunna vinna värdefulla natur- och rekreationsområden. För att kunna genomföra större projekt, särskilt i starkt uppodlade områden, krävs trots allt stora ekonomiska investeringar. Detta leder till att planerna inte kan eller endast delvis kan genomföras. Sammanfattningsvis kan konstateras att redan idag angelägna miljövårdsprojekt försenas i brist på medel.
För att stimulera och påskynda arbetet med att anlägga skyddszoner och återskapa våtmarker bör det finnas statliga bidrag som kan utgå till kommuner och vattenvårdsförbund för ovannämnda angelägna miljövårdande ändamål. Det är viktigt att både kust- och inlandskommunernas miljövårdsarbete stimuleras så att kustkommunerna kan få den hjälp som oundgängligen krävs för att miljömålen i form av produktiva och biologiskt livskraftiga kustvatten ska uppnås.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av ett Skånes miljö- och naturvärn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utökning av antalet mätstationer för miljökontroll i Öresund,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om marint skydd med reservatbestämmelser för Öresund och södra Kattegatt,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om samverkansprogram med kommunerna i syfte att finansiera angelägna miljövårdsprojekt i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1995 Bengt Silfverstrand (s) Bo Nilsson (s) Birthe Sörestedt (s) Bo Bernhardsson (s) Karin Wegestål (s)