Dessa uppfordrande och tungt vägande formuleringar
återfinns i prop. l987/88:85 -- MILJÖPOLITIKEN INFÖR
l990-TALET. Propositionen innehåller flera konkreta förslag
till åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar i
luft, mark och vatten.
Men om den ambitiösa målsättningen att det är vad
människan och naturen tål som skall vara grunden för vilka
utsläpp som skall tillåtas från olika typer av verksamheter,
måste tillåtlighetsreglerna i ML skärpas. Den avvägning som
vid meddelande av tillstånd i dag i huvudsak görs mellan
enskilda företagsekonomiska och samhällsekonomiska
intressen måste i högre grad ske mellan skador på människor
å ena sidan och kostnader för att eliminera eller reducera
utsläppen å den andra. Därför måste nämnda regler ges den
utformningen att det klart framgår att människa och miljö
sätts före ekonomi och vad som är tekniskt möjligt.
USA kan i just detta avseende tjäna som en förebild. Av
National Environmental Policy Act och Clean Air Act
framgår t.ex. att kvalitetsnormer kombineras med bästa
teknik, dvs. stor hänsyn tas till vad miljön tål.
Undantagstillstånd kan införas om kraven inte uppfylles.
Myndigheterna i området blir då ålagda att göra upp en plan
för hur man tänkt sig kvalitetsnormerna. Målen sätts mycket
högt -- t.ex. för kväve- och fosforutsläpp. Ofta tvingas man
gå långt under vad tekniken egentligen medger. Ny
miljövänligare teknik pressas ofta fram på kortare tid under
detta tryck. Om så emellertid inte är möjligt måste
produktionen anpassas till vad naturen tål.
Med stöd av 8a § ML kan regeringen förklara visst område
som miljöskyddsområde, vilket innebär att generella
föreskrifter kan utfärdas till skydd mot luft- och
vattenföroreningar och annan miljöfarlig verksamhet.
Skall ovannämnda långtgående målsättning kunna uppnås
torde det inte vara tillräckligt att förklara västra Skåne eller
Malmöhus län som miljöskyddsområde. Härutöver krävs en
lagändring som innebär att kvalitetsnormer införs i 6 § ML
för att närmare precisera begreppet olägenhet av väsentlig
betydelse.
Utsläppsnivåer utöver de halter som naturen tål av t.ex.
kväve-, fosfor-, svavel- och syranedfall bör sättas som
gränsvärden.
Motsvarande värden bör tas fram för halter som accepteras
i havsmiljö för t.ex. syrehalt, kväve, fosfor, olika metaller
och organiska stabila föreningar.
Nuvarande bestämmelser om miljöskyddsområden medför
inte ändring i tidigare meddelade tillstånd och medger heller
inte att strängare krav kan ställas på olika verksamheter i
regionen än vad som gäller i landet i övrigt. Ett tillägg till
6 § ML är därför en förutsättning för effektiva åtgärder mot
föroreningarna i t.ex. Malmöhus län.
Bestämmelserna i 5 § ML innebär nämligen att strängare
krav inte får ställas än vad som är tekniskt och ekonomiskt
möjligt för ett normalföretag i branschen att klara av. Dessa
regler gäller fortfarande även för områden som förklarats
som miljöskyddsområden. Det innebär att strängare krav inte
kan ställas på företagen i området än i andra områden.
Införes däremot bestämmelser i 6 § ML innebärande att det
råder olägenhet av väsentlig betydelse i ett område där vissa
kvalitetsnormer överskrids kan strängare krav ställas än vad
5 § anger.
En sådan bestämmelse får innebörden att det i området
råder ett undantagstillstånd i miljöhänseende, vilket medför
totalstopp för nya utsläpp av de föroreningar för vilka
kvalitetsnormerna överskrids. Den innebär också att
långtgående reningskrav och produktionsbegränsningar kan
införas för befintliga verksamheter tills kvalitetsnormen har
uppnåtts och undantagstillståndet således upphört.
Man skulle t.ex. kunna fastslå att kvalitetsnormen för
kvävenedfall inte får överskrida de nivåer där långsiktiga
effekter på naturen börjar inträda (10 kg
kväve/ha och år). I områden där nedfallet överskrider
10 kg
kväve/ha och år råder olägenhet av väsentlig betydelse
i detta hänseende. Det innebär att strängare krav kan ställas
än vad 5 § anger i fråga om utsläpp som påverkar
kvävenedfallet så länge målet mindre än 10 kg kväve/ha och
år inte uppnåtts. Nedfallet i Skåne är nu uppemot 30 kg
kväve/ha och år. Motsvarande miljökvalitetsnormer kan
ställas upp för havsmiljön avseende kväve, fosfor, syre,
kvicksilver i fisk osv.
Regionala och lokala myndigheter bör i detta sammanhang
åläggas att mera målmedvetet och planmässigt redovisa
miljösituationen i regionen. En sådan redovisning bör
omfatta:
l. Kvaliteten på miljön -- utsläppsnivåer 2.
Utsläppskällor 3.
Mål för att nedbringa utsläppen, t.ex. ''för att uppnå
bättre kvalitet måste utsläppen nedbringas med X ton kväve
till 1992''.
Regionala och lokala myndigheter får alltså i en konkret
plan tala om hur mycket utsläppen av olika förorenande
ämnen skall minska i respektive region inom viss tid.
En granskning av M-länsgruppens i och för sig mycket
ambitiösa och detaljerade förslagskatalog ger också vid
handen att många av förslagen inte går att genomföra utan
ändrad lagstiftning.
Så t.ex. torde speciallagstiftning för jordbruk och biltrafik
bli nödvändig.
Socialdemokrater i Skåne har i tidigare motioner, bl.a.
1987/88:Jo833 och 1988/89:Jo793, föreslagit att västra
Skåne skall förklaras som särskilt föroreningskänsligt
område och att utsläppsgränser för vissa ämnen, t.ex. kväve
och svavel, skall fastställas utifrån vad naturen tål.
Regeringen har tagit fasta på dessa problem genom att
tillsätta en särskild miljödelegation som i december 1990
avlämnade sitt betänkande ''Miljön i Västra Skåne -- år 2000
i våra händer'' (SOU 1990:93). Bland delegationens förslag
återfinns bl.a. tanken om utsläppsgränser för vissa ämnen
inom Malmöhus län.
Vi kan mot denna bakgrund slå fast att det nu föreligger
ett gediget bakgrundsmaterial för en väsentlig skärpning av
miljöskyddslagen enligt ovanstående riktlinjer. Denna
miljöskyddslag måste omarbetas så att regler för utsläpp från
en anläggning bedöms utifrån miljökvalitetsnormer,
baserade på vad naturen långsiktigt tål och inte enbart, som
hittills, efter vad som för tillfället bedöms ''tekniskt möjligt''
och ''ekonomiskt rimligt''. Lagstadgade regler om
miljökonsekvensanalyser i samband med samhällsbeslut
som mer än marginellt kan påverka natur och miljö måste i
detta sammanhang också införas. Det är nu hög tid för
riksdag och regering att ta ställning till de konkreta förslag
till starkare miljöskydd som bl.a. ovannämnda
''Miljödelegation västra Skåne'' presenterade redan för tre
år sedan. Miljöskyddet måste baseras på juridiskt bindande
gränsvärden.
Jordbruksutskottet hänvisar i bet. 1993/94:JoU8 till det
under våren 1993 framlagda betänkandet -- SOU 1993:27 --
av Miljöskyddskommittén och dess förslag till särskild
miljöbalk. Av vad som kan utläsas av utredningens förslag
berör den förvisso en del men långtifrån alla förslag som
framförs i denna motion. Det är under alla förhållanden
väsentligt att de förslag till miljöförbättrande åtgärder i
västra Skåne som redan för fyra år sedan presenterades av
Miljödelegation Västra Skåne nu äntligen genomföres.
Riksdagen har tidigare fastställt målet att kväveutsläppen
skall halveras till 1995. Utsikterna att klara denna
målsättning torde vara ytterst små, men för att
överhuvudtaget kunna minska kväveutsläppen erfordras
åtgärder av det slag som föreslås i denna motion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en skärpning av miljöskyddslagen och
införande av utsläppsgränser för vissa miljöskadliga ämnen.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Silfverstrand (s)
Bo Nilsson (s)
Annika Nilsson (s)
Birthe Sörestedt (s)
Karin Wegestål (s)